Dead Ringer

Har ni nån gång trott er vara helt på det klara med vad ni snart skall uppleva -ni har gjort det massor av gånger förr, för att sen inse att ni är helt fel? Den där svindlande känslan av att man vill fly bort, men inte kan få till en bra ursäkt, förklaring eller anledning...
Detta har jag och Gubben fått uppleva ikväll.

De som känner mig en aning, och framför allt min musiksmak, vet att jag får svåra rysningar av 50-60 och även i vissa fall, 70-talsmusik. Det kan t o m hända vid nyare musik men då i nån genre som inte får finnas i mina örons närhet, såsom dansbandsmusik( UHHHHHH, nu fick jag en rysning!) eller sån där tysk hårdrock där de liksom låter BRÖÖÖÖÖÖÖL fast på tyska. Kan ni fatta så hemskt för mina små rosenöron?
 Även Per Gessle har minusstämpel, men i mycket små doser kan jag möjligen härda ut.
Annars är jag en allätare av musik. Även min Gubbe, även om han nog är mera tolerant än jag.

Vi har, som alltid på måndagar, varit på intervallspinning.
Tog för givet att vi skulle få samma instruktör som de senaste gångerna, alltså den utmärkta vikarien för vår egen "väckelsepredikant" som har ont i benet.
Men icke....
Passet började med en riktig 60-tals dängare. Jag tror det var han den där Jerry Lee Lewis, han som gifte sig med sin 13-åriga kusin. Ja ni ser vad jag kan!
Men musiken...eller oljudet, har jag aldrig kunnat med.
Inte idag heller.
Sen blev det nåt av Status Quo. Jag fick fråga Gubben vad de heter. Har en stor minneslucka då det gäller dem. Får alltid fråga vad de heter, de där som har samma takt i alla låtar och har hållet på i typ 100 år.
Resten av låtarna var ett töcken av -60,-70,-80 och -90-talslåtar.
Så poppade det då upp några färskingar,såsom...
 "Jag ljuger så bra" med Linda Bengtzing(tror det stavas så). Den är väl inte mer än typ 10 år gammal, eller?

Att försöka köra för fullt då allt blir upp och ner är riktigt jobbigt för mig. Och för Gubben också, faktiskt.
Vi satt där bredvid varann och gjorde roliga grimaser till varann, jag vet, det är dumt, men det kunde inte hjälpas. Vi är bara såna. Knäppa.

Så kom då det som har satt sina spår från då till...nu.
Dead Ringer.
Med Meat Loaf.
Och Cher.

Vi har sjungit den sen vi satte oss i bilen. I bilen på väg hem. Då vi tog av oss ytterkläderna. Då vi kom in i hallen och hälsade på hundarna. Då vi gjorde mat. Då vi satte på datorerna.
Och även däremellan.
Nu har vi för tillfället vila....

Det är inte så att jag sågar denna instruktör. Nej, för tusan! Det är bara så att vi väntade oss nåt helt annat. Det vi är vana vid, Gubben och jag.

En kommentar från omklädningsrummet gjorde mig ödmjuk.
"Det var ju bra låtar hela tiden, juh", sa några tjejer som var YNGRE än jag.
Där har jag nåt att tänka på..

Nä, nu MÅSTE jag bara.....

Every night I grab some money and I go down to the bar
I got my buddies and a beer, I got a dream, I need a car
You got me begging on my knees, c'mon and throw the dog a bone
A man he doesn't live by rock 'n roll and brew alone
Baby baby

[Chorus]
Rock 'n roll and brew, rock 'n roll and brew
They don't mean a thing when I compare 'em next to you
Rock 'n roll and brew, rock 'n roll and brew
I know that you and I we got better things to do
I don't know who you are or what you do, or where you go when you're not around
I don't know anything about you baby, but you're everything I'm dreaming of
I don't know who you are, but you're a real dead ringer for love
A real dead ringer for love....

Mina vovvar

Var på promme med Klinga. Kom till ett övergångsställe. Ett bevakat medelst ljussignaler då nån sätter foten i vägen. Hade dessutom min neongula hundförarjacka på mig.
Jag var ett steg ut i vägen då en bil kom farandes rakt emot mig! Fick ta ett steg bakåt och som tur var hade jag Klinga med mig, hon går alltid flera steg bakom mig.
Lilla Klinga, som är så lydig att man knappt tror det är sant. Hon brydde sig inte ens om katten som sitter på samma ställe varje dag då vi går förbi. Jag kallar honom Petrus, för han ser ut som en profet. Eller HAN förresten, det vet jag ju inte, har bara fått för mig det. Men nu kom jag från ämnet...
De andra två vill gärna gå en huvudlängd framför mina ben...

Har jag missat nåt? Är det tillåtet att köra bil som synskadad?
Jag var så nära att jag fick ögonkontakt med föraren, en medelålders kvinna med högdragen min, som antagligen tyckte att jag var i vägen(häpp) för henne.
Eller så VAR hon blind.....
Vi hade tur, Klingeling och jag, den här gången. Värre var det för mannen som blev överkörd och dödad på detta övergångsställe för några år sen. Det var efter den olyckan som det blinkande ljuset tillkom. Tydligen inte nog för vissa förare....

Sen nästa vovve...

Vaski,-mattes pöjk, och jag har varit på värsta, bästa prommen idag. Och som vanligt  regerade Vaski! Jag älskar verkligen denna vovve över allt annat, och det är orättvist, jag vet, men jag älskar mina vovvar på olika sätt, Vaski är den klart barnsligaste av dem, han gör prommen till nåt mer än bara en promme. Han har en busig glimt i ögonen, försöker få igång mig, buffar på min hand för att få min uppmärksamhet, eller bara drar ett busryck, knycker min vante som han dänger upp, för att sen ge tillbaks till mig med krav på belöning!

Vi gick spåret bakom mattes och husses träningsmecka, En riktig powerwalk fick vi oss, eftersom vi fick ta kringelikrokar för att komma förbi en mobilpratande hundägare utan koll på sin vovve.
Och, tänk så lite min Vaskiböbb brydde sig om den drumliga flatten som drog omkring med sin matte i sitt flexikoppel. Mattes pöjk!!
Mattes pöjk är nu snart 10 år och matte, som har nåt sorts dumt fel i hövve, fasar ibland för den dagen inte Vaskiböbb orkar med livet längre..Dumma matte! Han är en pigg pöjk, så det så!

Och nästa....

En vit liten voffs vid namn Lummi gör livet till en berg-och dalbana för oss i flocken . Ena stunden är det upp...och andra stunden ner....MYCKET ner. Hon gör så gott hon kan men är en riktig stressgurka. Men vi kämpar på. Det är hon värd, den lilla vitingen!
Dagens promme var väldigt mycket upp! Lummi var ett lysande exempel på lydig vovve, hela tiden!
Hon tittade knappt åt andra vovvar. Skällde inte på folk, som hon ibland kan göra.
Nej, hon gick och kollade på mig med sina pepparkornsögon, ifall jag kanske skulle ge henne nåt kul kommando, eller kanske en godis. Ibland gjorde hon spontana konster bara för att, liksom! Gullklimpen!

Tänk så tomt och trist livet skulle vara utan dessa tre tokar. Vintern skulle jag genomlida med en depression hängande över mig, och att ta en promme bara sådär spontant utan hund.....nänä.
Inga som möter en i dörren med glada svansviftningar och konster, och som blir tokglada då jag sjunger för dem. Eller då man sitter i soffan och Klinga ligger raklång intill en, Lummi hoppar upp i knät, Vaski fyller ut resten av soffan tillsammans med de två kissarna och husse nånstans i pälshögen, detta skulle jag ALDRIG vilja vara utan!

Och ibland så blir det trögt...men ändå....

Det duggar inte tätt mellan inläggen just nu. Ibland räcker inte tiden till eller så prioriterar jag andra saker. 

Ni som följt min blogg vet ju att jag, och stundtals även min Gubbe, varit utsatta för en jobbig "stalker". Under nån månads tid har påhoppen lyst med sin frånvaro men så återkom de i helgen. Denna gång höll vi oss kalla, Gubben och jag. Vi meddelade "hen" att vi spärrat mobilnumret och alltså inte kan nås för vidare kränkningar. 

Vi har nämligen laddat ner bästaste appen i världen: Efter att vi meddelat detta så fick vi ändå 11 spärrade meddelanden från samma nummer vardera inom närmaste timmen!

Det positiva, tvärtemot vad "hen" kanske tror, är att detta stärker oss-mig och Gubben, nåt otroligt. 

Senaste meddelandet kom i söndags....Skönt att slippa läsa kränkningarna även om vi ser att kontakten sökts.

Nu skulle jag verkligen velat skriva att jag är i full gång med träningen. Men näää. Min häl är bättre, MYCKET bättre, men däremot ömmar min VAD-samma ben.

 Dret!!!

BLÄÄÄÄÄ!!

Och trädgården är en enda lervälling.

Pysselidéerna är väck.

Stickningen är upprepad.

Men positivt är att idag gjorde jag middag.

PUNKT!

Våren!!!!

Nu är det den bästa tiden!! Att äntligen få vara ute i trädgården och se allt som grönskar. Få börja planera för sommaren är himmelskt härligt för själen!
Och vovvarna sen, de kan få vara ute och busa eller bara ligga och glo....eller gräva i gräsmattan...

Vallmo

Daglilja

Vovvar

Idag har jag redan hunnit gå en långpromme med Lummi. Ja, inte kan man ligga och sova bort förmiddagen då vädret är så härligt!
De andra två får vänta till i eftermiddag för sina prommar, matte behöver vila sin häl...

Fredagsfika...

Visst fattar ni vad jag skall baka?

 Jag och min kollega har ju haft massor av veckor framför oss att fixa "fredagsfika! på jobbet.
 Men hallå, så snabbt veckorna gick!
Vi har ändå varit hyfsat på G vad det gäller vad vi skall bjuda på.
Och i möra är det dags....

Och här skall det bakas ut...