Mina vovvar

Var på promme med Klinga. Kom till ett övergångsställe. Ett bevakat medelst ljussignaler då nån sätter foten i vägen. Hade dessutom min neongula hundförarjacka på mig.
Jag var ett steg ut i vägen då en bil kom farandes rakt emot mig! Fick ta ett steg bakåt och som tur var hade jag Klinga med mig, hon går alltid flera steg bakom mig.
Lilla Klinga, som är så lydig att man knappt tror det är sant. Hon brydde sig inte ens om katten som sitter på samma ställe varje dag då vi går förbi. Jag kallar honom Petrus, för han ser ut som en profet. Eller HAN förresten, det vet jag ju inte, har bara fått för mig det. Men nu kom jag från ämnet...
De andra två vill gärna gå en huvudlängd framför mina ben...

Har jag missat nåt? Är det tillåtet att köra bil som synskadad?
Jag var så nära att jag fick ögonkontakt med föraren, en medelålders kvinna med högdragen min, som antagligen tyckte att jag var i vägen(häpp) för henne.
Eller så VAR hon blind.....
Vi hade tur, Klingeling och jag, den här gången. Värre var det för mannen som blev överkörd och dödad på detta övergångsställe för några år sen. Det var efter den olyckan som det blinkande ljuset tillkom. Tydligen inte nog för vissa förare....

Sen nästa vovve...

Vaski,-mattes pöjk, och jag har varit på värsta, bästa prommen idag. Och som vanligt  regerade Vaski! Jag älskar verkligen denna vovve över allt annat, och det är orättvist, jag vet, men jag älskar mina vovvar på olika sätt, Vaski är den klart barnsligaste av dem, han gör prommen till nåt mer än bara en promme. Han har en busig glimt i ögonen, försöker få igång mig, buffar på min hand för att få min uppmärksamhet, eller bara drar ett busryck, knycker min vante som han dänger upp, för att sen ge tillbaks till mig med krav på belöning!

Vi gick spåret bakom mattes och husses träningsmecka, En riktig powerwalk fick vi oss, eftersom vi fick ta kringelikrokar för att komma förbi en mobilpratande hundägare utan koll på sin vovve.
Och, tänk så lite min Vaskiböbb brydde sig om den drumliga flatten som drog omkring med sin matte i sitt flexikoppel. Mattes pöjk!!
Mattes pöjk är nu snart 10 år och matte, som har nåt sorts dumt fel i hövve, fasar ibland för den dagen inte Vaskiböbb orkar med livet längre..Dumma matte! Han är en pigg pöjk, så det så!

Och nästa....

En vit liten voffs vid namn Lummi gör livet till en berg-och dalbana för oss i flocken . Ena stunden är det upp...och andra stunden ner....MYCKET ner. Hon gör så gott hon kan men är en riktig stressgurka. Men vi kämpar på. Det är hon värd, den lilla vitingen!
Dagens promme var väldigt mycket upp! Lummi var ett lysande exempel på lydig vovve, hela tiden!
Hon tittade knappt åt andra vovvar. Skällde inte på folk, som hon ibland kan göra.
Nej, hon gick och kollade på mig med sina pepparkornsögon, ifall jag kanske skulle ge henne nåt kul kommando, eller kanske en godis. Ibland gjorde hon spontana konster bara för att, liksom! Gullklimpen!

Tänk så tomt och trist livet skulle vara utan dessa tre tokar. Vintern skulle jag genomlida med en depression hängande över mig, och att ta en promme bara sådär spontant utan hund.....nänä.
Inga som möter en i dörren med glada svansviftningar och konster, och som blir tokglada då jag sjunger för dem. Eller då man sitter i soffan och Klinga ligger raklång intill en, Lummi hoppar upp i knät, Vaski fyller ut resten av soffan tillsammans med de två kissarna och husse nånstans i pälshögen, detta skulle jag ALDRIG vilja vara utan!