Mot ljusare tider

Då var julhelgen ett minne blott. Ett bra minne. Inte massor av mat utan bara det som vi tycker allra mest om. Godiset glömde vi bort....men kom ihåg igår kväll. Vi drog i oss hela skålen under kvällen...en STOR skål...

Träningen har det blivit lite si och så med. Så är det alltid vid denna tid, men efter alla helger är jag alltid träningssugen igen. Just nu, då jag sitter och skriver, kan jag känna valken runt midjan mot mina armbågar....

Den är, som julen, snart ett minne blott.

Nåja, helt orörlig har jag inte varit. Våra hundar har fått sig några rejäla prommar, var och en för sig. Minst en timme var. Så himla härligt nu då det äntligen har blivit lite snö och kallt. De älskar verkligen snö! Det gör ju inte jag....men hellre det än regn och slask. Pest eller kolera, helt enkelt.

Framför allt är jag ute efter ljuset, det är så himla nödvändigt för mig. 

Men det där med att behöva sätta på sig så mycket kläder....uhhh. Och tänk att det sitter kardborreband i alla tampar och spännen...som fastnar i vantarna, och har sig.

Jag känner mig som en Michelingubbe då jag går ut. 

Här är det inte tal om att vara snygg utan VARM!!! 

Den som uppfinner ett par fingervantar som är jättevarma och som man utan att fumla, kan plocka upp hundgodis ur fickan utan att få med hela fodret så att allt godis hamnar på marken, få isär bajspåsen och sen kunna knyta ihop den utan att få in fingrarna i knuten eller få bajs på vanten, svara i mobilen, ta upp nycklarna utan att vanten fastnar i dragkedjan...den människan skall ha Nobelpriset!

Att frysa om händerna är förödande för mina händer. Värsta värken och känslobortfall på nolltid och att få tillbaka känseln i alla fingrarna kan ta flera dar. Så, sätt igång och uppfinn, kära ni!

Lite pyssel har jag också hunnit med. Vi har attans många ljuslyktor i vårt hem just nu, men kanske lite dåligt med vinglas...

En hundbädd förvandlades till kattbädd hastigt och lustigt. En slaktad fleecehundfilt och IKEAS små tygbitar blev ett snitsigt fodral på bädden. 

Tänk att det är 6 år sen vår Klinga såg dagens ljus. Vi tror ju fortfarande att hon är valp! 

Minnet börjar tydligen svikta på matte och husse...

I morgon och på tisdag skall jag göra ett gästspel på jobbet men sen tar jag ledigt igen. Ja, man skall inte överdriva. 

Att min bil har haft ett lynnesutbrott och inte alltid startar...trallalla, vägrar jag att tänka på just nu....

Årets lappisjulbild. Ett måste!

Och kattjulbilden...tillsammans med
vår specialbeställda julöl.

Där fick våra IKEA vinglas se sig förvandlas
till ljuslyktor. Att ta ETT glas vin har alltid känts
lite osäkert utan dl mått...

Det förra fodralet blev sunkigt så det hamnade i soporna

Den slaktade filten på ena sidan...

...och lapptäcke på den andra

Skrållans val blev fleecen.

Jag får väl erkänna, trots ett visst motstånd; Det ÄR vackert!

Här sitter hon, vår 6- åriga valp....eh...

Matte, det är SNÖÖÖÖÖÖ!!!!!

Här tar vi det lite lugnt, sa Lummi. Så märkvärdigt mycket
snö är det ju inte...

Det är lite kallt i ögonen, matte!

Och där gick jag i mål för i år

Tänk att en hel termin har gått och jag överlevde. Ja, inte bara jag, utan alla vi som kämpat på för våra ungars skull. Heja oss!

Nu har äntligen julledigheten infunnit sig och jag inledde den med att trampa i en stor hundskit. 

Rejält intryckt i sulan på min grova känga doftade den som nåt som man INTE har nån längtan efter, särskilt inte i bilen.

Att ha ont i ryggen är inte så kul. Inte i resten av kroppen heller, för den delen. Inte nåt man liksom ber om. Jag har ju vanan inne med att vara osams med kroppen och under sista tiden har vi varit riktigt i luven på varann!

Men...

Jag brukar vinna för det mesta. För jag är ju en stönig faan!

Igår var en riktigt skitdag.

Dock for jag iväg på Soma Move. Hade aldrig provat förut och guuuud så eländig jag kände mig.

Min kropp försökte verkligen säga ifrån hela tiden. Men vadådå...

Hade ont i bött efteråt, men jag är som sagt en stönig jävel...Satt mig i massagestolen och körde två program på raken. 

Och bara för att vara trotsig så bokade jag ett Tabatapass för idag!

Det finns ett utmärkt ordspråk som säger; "Ont skall med ont förgås". Ingen dumskalle som kom på det, inte. 

Kroppen är till för att röra på sig och då har man baske mig ansvar för att den får göra just detta.

Skit samma om det gnirkar här och där. 

Tabatan gjorde underv(ä)erk med mig idag! Nu inväntar jag träningsvärken....

Inte utan ett stråk av fasa.

Nu väntar en hel räcka med lediga dagar och därför har jag med mig en hel hög med böcker hem från jobbet. Nu skall det läsas!

Den översta boken är jag riktigt nyfiken på! Den har författad
av en f d elev hos oss och hennes kusin, som är dotter till ägaren
av mitt träningsmecka. 

Och pysslas...

Och stickas...

Och sys...

Men framför allt skall hundarna prioriteras. Särskilt rultan Lummi, som lägger på sig fläsk bara av att kolla på kattmaten....Fast såklart skall de andra två få sina beskärda delar av min uppmärksamhet. Långprommar och hjärngympa de luxe.

Ett litet avbrott i ledigheten sker den 29-30 dec för lite röjande på min andra arbetsplats, men det är ju nästan en hobby då man får vara ifred.

Det otroliga har hänt i kväll! Jag har inte somnat i soffan EN ENDA GÅNG trots att klockan nu är 23.20!!!! Gubben har ju slocknat flera gånger om men inte jag, inte. Nä nä, du stundar nyordning för Tanten. Man kan ju inte sova bort halva livet. Hmmm, har faktiskt levt halva livet nu....Hur delar jag upp sömnen på resten nu då? Får jag inte sova nåt hädanefter, eftersom jag sovit bort så många kvällar i soffan?
Spänningen stiger.....

.

Paper Artist is da shit!!

Vaski och jag hade nyss en liten gosestund och jag fick för mig att ta en selfie på oss.Han och jag är like peas and carrots, som Forrest Gump säger.
Den blev ju inte den världsbästa bilden, direkt, men så upptäckte jag en funktion jag aldrig uppmärksammat förut...Paper artist, ja, jäklar, alltså! Jag blev ju nästan snygg på vissa....
Kolla bara:

Här är ursprungsbilden, 

Tjoho, här kommer det ett livstecken

Gissa vad?
Jag är gräsänka.
Ett, två, tre åsså började jag planera ALLT jag skall göra under helgen.

Så här va; först skall jag blogga färdigt och bara DET kommer att ta en rejäl stund eftersom blogginläggen är glesa nu för tiden. Jag prioriterar att umgås med Gubben de små stunderna vi får efter jobb, träning och hundmotionerade.
Det brukar bli en sittning/lutning/sovstund i soffan till typ Dicte,  Veckans brott, Skavlan, Så mycket bättre och 4:ans nyheter 22.00. Har då jag tänker efter nog aldrig sett slutet på mer än Dicte....

Men nu så...

Jag skall sticka färdigt hemligt alster
Sy hundtäcken att skänka till hundhjälpen, jag fick ju så mycket tyg över efter att jag sytt till mina pälsmonster
Sy en fin julklänning till moi
Packa julklappar
Göra decoupage
Läsa ut boken jag hela tiden somnar till, fast den är jättebra(kommer mera om den senare)
Motionera alla hundarna var för sig i minst en timme var. Hmmm, om det slutat regna, vill säga. Och det är inte jag som är ovillig att gå ut i regnet...
Baka
Mala ner all torkad chili till små fina flagor och "burka"
Plocka ny mossa till trappdekorationen eftersom den mystiskt har spritt sig...

Och så det där som man måste...
Städa
Tvätta, vika och lägga in i skåpen
Fylla på spolarvätska i bilen(uhhhh så tôligt)
Plocka bajs på tomten
.....

Vad tror ni om detta?
Visst hinner jag?

Och nu en liten reflektion över allt och inget...om man så vill.

Vissa saker kan man uppröras över men föga åtgärda.
Till exempel att folk inte kan förstå vikten av reflexer, eller att 13% av folket skall bestämma över 87%.

Jag har inte den bästa tiden just nu, men det fattar väl alla ni som följer mig ibland.. "Den där vinterhataren" är ju helt bitter och sur hela tiden juh".
Så känner jag mig.
Fast den där vintern har faktiskt funnits sen förra november...
Jag kämpar på och det funkar hyfsat med hjälp av mina fantastiska arbetskamrater.

Och nu över till nåt helt annat...

Tydligen har det varit tråkigt idag...Min bläckpenna oroar mig lite...inte det blåa utan det vassa,
men fortfarande har inget oroväckande visat sig...

Jag har skapat en maträtt...tror jag. Får se då den är färdig...

Köpte såna där "ledvärmeljus" men jag vet inte jag...
hjärtat däremot är en present från min dotter och den är jag mycket rädd om.

Djurskyddets kattkalender borde ALLA köpa, dels för att den är fin men
först och främst för att den finansierar alla katter på katthemmet! Jag har köpte EN än så länge. 

Jag är livrädd för bränder och dessutom inte förtjust i
mossa, tomtar, svampar och sån skit men ljusstaken har min far
gjort så därför är den helt utan dekoration. Visst känns det lite som om jag var lestadian, men vad faan...
Min pappas fina smidesljusstake skall stå på bordet VARJE år.
 Den är jättefin, Pappa!

Träningen är ju lite hit och dit för både mig och Gubben just nu. Han har årets mest hektiska tid just nu då folk skall ha alla varor INNAN jul. Det är för mig obegripligt att man vill ha nya möbler just vid juletid....Man har ju hela året på sig...

Vi har i alla fall tränat tillsammans två gånger den här veckan. Att träna tillsammans är jättekul och vi försöker verkligen att få det att funka.
Vi är så himla bortskämda med helt otroligt proffsiga instruktörer på vårt träningsmecka så det är inte klokt!

Nä, nu får jag sluta, ni har ju annat att göra än att sitta och läsa min blogg, eller hur?

Gå och umgås med era nära och kära, stäng av era mobiler, surfplattor och laptopar och bara UMGÅS!
Ha det gött, goingar!

Positivt och negativt

Nu jädrar blir det mycket!
Det var ju ett tag sen sist.... Men för mig är det så att jag får uppslag i huvudet när som helst...eller inte alls. Jag tvingar mig aldrig att skriva. Hur kul skulle det vara att läsa?

Den här veckan har varit riktigt kul i alla fall, trots mitt höstmood. Det är ju inte att leka med...
Jag har tränat ALLA dagar denna vecka.
 Det ni!
Och jag som har haft så himla svårt att motivera mig under lång tid. Att jag har fått ny energi kan jag tacka min arbetskamrat Camilla för, Hon ville byta träningsställe och frågade hur det var på mitt träningsmecka.
Då mindes jag att i mitt årskort ingår 3 gästinbjudningar, så jag erbjöd henne att prova och bokade in två pass för oss två. Det har verkligen varit så himla kul!
Sen har ju Gubben och jag tre stående pass per vecka. Gubben har ju haft en kass träningsperiod men har nu fått ny energi och det är jag så glad över för det är jättekul att få träna tillsammans. Nu blev det så att de dagar som inte jag och Gubben körde, körde jag med min arbetskamrat.
Mosig i benen är bara förnamnet, kan jag upplysa om, men jädrigt nöjd och tillfreds med mig själv är jag.

Jag har ju som jag tidigare sagt, EDS(Ehler Danlos syndrom) och får tänka efter väldigt noga vad jag skall utsätta mig för, även om det för utomstående kan verka som jag är ett energiknippe....
För så är vi, vi EDS:are, vi kör så det ryker med det vi brinner för, men får betala med värk och kraftbortfall.

I torsdags tog jag mig för att åka till IKEA för jobbets räkning. Det krävs en viss procedur för att få handla för oss, så därför gick jag till en säljstation och väntade på min tur. Med rekvisition och legitimation i högsta hugg.
En kund före mig men så var det min tur. Försäljaren, en glad och trevlig kvinna i min ålder tog emot mig. Jag överlämnade min rek och så sa jag; Du vill väl ha legitimation, antar jag? Hon tittade glatt på mig och sa; Det behövs inte, du är väl Ajna eller Anja...eller hur? Kommer från Kil...eller hur?
Jag tittade NOGA på henne men kunde inte placera henne...ändå...nåt var nåt lite bekant.
Hon började räkna upp personer och händelser från tidigt 70-tal där jag var huvudpersonen. Det stod Anneli på hennes namnskylt och min hjärna körde lottohjulet för att komma på nån med det namnet i min kamratkrets på den tiden. Ingen passade in. Jag skämdes nästan för att jag inte mindes henne...
Hon berättade en massa kul episoder under tonårstiden där jag hade ingått, så till slut var jag bara tvungen att fråga vad hon hette i efternamn. Och då hon sa sitt efternamn, Segolsson, så trillade poletten ner!
Men guuuud så kul! Tänk om vi hade haft tid att fortsätta prata, men en enveten kö började bildas just vid vår station. Varför kunde de inte ha gått nån annanstans?
Tänk så glad jag kände mig resten av dagen!

Och sen har det bara fortsatt...

Jag som inte är särskilt intresserad av flärd fick för ett tag sen ett erbjudande från en kär vän om ett mobilskal, designat av henne, där 50:- av priset går till Cancerfonden. Hon gör fantastiska, lite abstrakta målningar, och skalet var en kopia av en av hennes målningar. Jag kunde verkligen inte motstå erbjudandet! Dels för att gynna forskningen, dels för att skalet är så JÄKLA SNYGGT!
Nu sitter det på min jobbmobil och jag kan inte se mig mätt på det.
 Herreguuuud, alltså, hur fjollig kan man bli? Fast jag bjuder på det och tänker att...va faan, det är ju så snyggt!

Normalt så ligger min jobbmobil i en låda under helgen men efter det snygga mobilskalet
så får den alltid ligga på bänken

Tyvärr så kommer det ledsamma saker...
Min goaste styvdotter har en mycket tuff tid just nu och jag och Gubben oroar oss för henne. Att behöva uppleva att ens barn/styvbarn går igenom svåra tider är inte kul. Samtidigt kan man inte lägga sig i för mycket. Hon är ju inget barn längre utan en vuxen människa som måste få lösa problemen på sitt sätt. Men det är inte lätt för oss, och heller inte för henne. Vi har ju upplevt samma sak som henne och vet vad det innebär...fast ändå inte. Vi hoppas att det snart löser till det bästa. För så är ju livet, allt löser sig, till slut. Fast vägen dit kan vara lång.

Julen närmar sig, men först 1:a advent. Det är nästan det bästa jag vet. Att få sätta upp alla stjärnor i fönstren, ställa fram tomtarna och ljusgrottorna är ändå ett avbrott i mörkret. Sen har man några veckor på sig att njuta av allt pynt. Då julafton kommer är ju allt nästan över...
I mina sista betongprojekt ingick en entréskylt med julmotiv. Jag är riktigt nöjd efter den sista finishen idag.
Jag passade på att måla lite mer...med känt resultat. Kladdmaja, är mitt andra namn....

Väggskylten som skall sitta på entréväggen nästa helg.

Fick lite guldfeber...

Goldfinger...

Igår kväll var inte våra två honvoffs så himla mycket värda i mina ögon. Jag fick mig ett riktigt lerbad då jag rastade dem efter mörkrets inbrott.
På gångvägen bakom vårt hus började Lummi vädra i luften vilket innebär att NÅGOT finns i närheten. VAD som finns i närheten vet man aldrig...
Igår var det en hundägare UTAN REFLEXER på sig själv eller vovve som dök upp framför oss.Alldeles för sent...
Klinga sa: Boff, varpå Lummi blev stollig och sa; Vaffvaffvaffvaffvaff...och sen vaffvafvaff...
Då jag fick den ena att sitta så tappade den andra fokus på mig...och rätt som det var så rusade Lummi åt fel håll och matten gleeeed i leran. Efter detta var matten OERHÖRT bister till sättet och två vovvar MYCKET låga i temperament.
Det har inte på flera år varit så tyst i vårt hus som efter att vi kommit in efter denna promenad.
Alla vovvar kollade noga den där toksura kärringen som härjade omkring i huset.
Hussen har nog aldrig varit så himla välkommen hem som denna fredagskväll, trots uteblivna tokskall....De glodde stint på mig då husse tog i handtaget men med mer än ett fnfnhmph vågade de inte hälsa honom välkommen hem denna kväll.

Här sitter hon...tokfia

Och matten hade dåligt samvete, som vanligt, då en "situation" uppstått...för egentligen var det ju den jävla skitkärringen utan reflexer på sig och sin vovve som var den skyldige, eller hur?