En vecka har gått...

 Då var det fredag igen, mina vänner. Då man tittar ut genom fönstret så får man en förnimmelse av en svartvit, polsk långfilm från 1979. Regnet smattrar och väderapparna förebådar SNÖ i helgen...

Märker ni en ton av svårmod hos mig, månne? Jag förnimmer ett JAAAA! i Men ni är väl ändå helt otroligt observanta, mina godingar! 

En vecka har gått sen vår Humle lämnade oss och tack vare att hans avslut fick ske så fint härhemma så har sorgen varit uthärdlig.

Om inte...

Det kommit ett märkligt samtal till min Göbbe på tisdagen, fyra dar efter Humles bortgång, som rev upp frågor och motstridiga känslor hos oss, framförallt hos mig, Göbben uppfattade inte fullt ut vad människan i andra ändan sade pga språkliga svårigheter och ville bara bli av med henne. Det han uppfattade var att hon var uppfödare av Finsk lapphund i Uppsala och att hon ville ha uppgifter om Humles sjukdom. Men varför ville hon veta detta? Och så nära inpå Humles bortgång...Vem har så dåligt omdöme? Kände så stort obehag över detta att jag messade vår vän och tillika hunduppfödare och frågade om hon kände till denna människa. Fick negativt svar. 

Jag googlade och fick fram kenneln och mobilnumret stämde med Göbbens samtalslista. Onsdag morgon messade jag henne och frågade henne om syftet med hennes samtal till min make eftersom det fanns språkliga svårigheter och vi var fundersamma om varför hon tagit kontakt. Fick då till svar att hon funderade på att para en tik med en släkting till Humle och ville veta om hans sjukdom. Hon hävade att hon talat med hans uppfödare. Då jag påtalade att det inte stämde så ändrade hon sig och sa att det var Humles pappas uppfödare hon kontaktat. Såklart messade jag då henne! Hon är en lika kär vän som vår uppfödare och jag har fullt förtroende för båda. Det stämde att hon fått ett samtal från denna kvinna och fått obehagliga vibbar. Under samtalet så gjorde hon klart och tydligt att Humle precis hade gått bort och gav också Humles uppfödares namn. Detta nekar denna människa till att ha fått veta...

Jag orkar inte bry mig mer men kommer inte att rekommendera hennes kennel till någon! Jag och Göbben håller oss till våra finaste uppfödare Vallarjäntans och Lappizaros. 

Hos dem är vi trygga!

Kram på gråa freda´n!

Tankar efter Humle

Jag kan knappt skriva det här men Humle finns inte mer och mitt och husses hjärtan är brustna mitt itu och vi finns bara för våra andra djur just nu. Och för varann.

Glittra har tagit adjö av sin onge

Dumle tar adjö av Humle

Humle var ingen vanlig hund utan en sån där hund som man kunde prata med. 

Han fattade allt och om han inte fattade så var det inte hans utan vårt fel. Hans liv kantades av sjukdom från första stund men det var inget som han stördes av eftersom han fick hjälp varje gång han fick ett skov nånstans i kroppen. Men där i mellan var han ju den mest fantastiska hund man kan önska! Han var så läraktig att det var helt otroligt och vi högg varje halmstrå för att hans sjukdom skulle försvinna...fast det visste vi ju efter nåt år att den inte skulle, innerst inne. Tyvärr så gav hans livsviktiga medicin svåra biverkningar men vadå, att ha tunn päls är väl inte hela världen, tänkte vi. Fast ändå var det ett problem då kylan slog till. Fast vadå då? Inga problem, jag drog igång stickningsprojektet Humles tröjor och så fint han klädde i dem! 

En av alla Humles alla dräkter.

Men sjukdomen skulle bli värre...väldigt snabbt. I november kunde han fortfarande springa i hagen tillsammans med mamma och brorsan och leta godis utan problem. Men under förra veckan märkte vi att han inte längre orkade röra sig som tidigare även om hans humör var lika glatt som förut. 

Men...

Hans armbågar pekade rakt ut och hans bakdel vinglade vid varje steg och jag fick hålla mig från att inte falla i gråt varje gång han skulle ut på kiss-och bajspaus. Hans sista dag på jorden behövde han sätta sig för att vila under sin sista kisspaus innan hans vette kom och befriade honom från smärtorna. 

Jag och gubben kan inte nog tacka vetten som gick utanför reglerna och lät Humle få somna in i lugn och ro härhemma i tryggheten. 

Att skiljas från ett älskat djur är oerhört smärtsamt, det är ingen skillnad från att skiljas från en kär människa. Hjärtat brister oavsett. 

Just nu kämpar vi på, gubben och jag, med våra fina minnen av vår lilla, fina Humle och försöker ta hand om Glittra och Dumle på bästa sätt.

Kram på er från en snorgrinande matte

Ditt och datt...

 Hejhopp, mina godingar!

Här duggar inte inläggen tätt men ibland skenar livet iväg utan att man inte ens hinner fundera på vad man har att delge sina följare. Jag är väl inte den enda som tycker vädret med regn och slask suger rejält just nu, men samtidigt känner en otroligt längtan efter våren...Den som har sunt förnuft vet ju att slasket alltid infinner sig innan vårens inträdande. 

Men ändå...

Men måste ju få klaga, eller hur!!!!!! 

Fast det hjälper ju inte ett skit, eller hur? Och har aldrig gjort. Men visst är det en källa till gemenskap? Har man inget annat att klaga på så är väl vädret perfekt att gnälla över, eller hur?

Här hemma kan jag numera förflytta mig över våra ägor utan att riskera brutna ben eftersom Gubben grusar flitigt. Vid temperaturväxlingar kan det hända att gruset smälter ner i isen och då har jag lärt mig att förflytta mig likt en pingvin. Det funkar faktiskt jättebra! Inte ett enda missöde på hela vintern.

För...

Det där med brutna kroppsdelar har jag ju lyckats med ett flertal gånger.

En cykeltur med otur
vid trottoarkant...

Min första brutna tå hände sig då jag behövde rädda katten Syrran från en superstressad Lummi(lilla Lummistump mådde skitdåligt av allt oväsen på vår förra adress), den andra brutna tån hände sig då jag vid hastigt ösregn skulle ta in klädställning med nytvättat från altanen till glasaltanen SAMTIDIGT som en viss kattunge vid namn Blixten försökte smita ut. Ja, så var det då den brutna foten förra sommaren där en cykeltur resulterade i gips under en tid...Nu planerar jag starkt för en sommar utan brutna korppsdelar!

Nåt annat....

Jag har under lång tid funderat och faktiskt irriterat mig över att jag inte får upp annat än reklam och tävlingar på facebook och instagram. Var har alla inlägg från mina vänner tagit vägen? Skriver de inget, eller? De som jag aldrig ser ett inlägg ifrån tar jag bort, varför vara med om man aldrig är aktiv och bara kollar vad andra skriver? Men så blir jag fundersam..Är det Meta som bestämmer över oss "fbslavar"?Tänk om jag tagit bort vänner som inte kommit upp i flödet pga META? Jag har tex inte fått födelsedagsaviseringar på hur länge som helst! Att dela till Insta har jag ställt in sen länge men det är ytterst sällan som mina inlägg delas dit. Jag är MYCKET tveksam till alla sociala medier just nu!

Nu har jag grottat ner mig i alla inställningar och hoppas på att jag i fortsättningen kommer att få se inlägg från mina vänner och inte en massa delningar och reklam. Då jag ändå höll på så blockade jag Radsit, adressändring,se, skatteverket och adressändring.se. Varför måste man vara synlig överallt? Hade ingen aning om att vem som helst kan gå in och ändra ens adress eller skriva sig på ens adress.om de har lust. Tror inte att nån av mina vänner och bekanta skulle vilja göra nåt dylikt...men nåt okänt miffo? Om alla uppgifter ligger synliga på nätet så kan ju random person hitta på saker...nu har jag i alla fall gjort det lite svårare. 

Ibland önskar jag att jag var mormor och det bara fanns kontanter och inget internet. Inget krångel, bara en sedel och motgift. tack och adjö, välkommen tillbaks! Mormor, jag saknar dig och din tid💓Fast kanske inte tiden...du fick inte vara vänsterhänt, inte tala finska i skolan då du bodde i Torneå på svenska sidan men finskan var det som talades hemmavid....Nå, livet fortsätter för mig hela tiden men då det är dags så se vi igen Mormor💓

Ni som följt resan med vår Humle vet ju hur det är. Han är fortfarande världens piggaste men också en  mycket sjuk hund. Att se hans skrangliga kropp, utan päls på vissa delar, artrosdrabbade leder, förhårdnade trampdynor är ibland helt övermäktigt för oss och ibland bara..faller jag ihop av sorg! Jag vet ju att vi inte kommer att ha honom hos oss så länge till, och den vetskapen men inte tidpunkten...den är förjävligt jobbig, rent ut sagt! Men...han är ju vårt solsken, han "pratar" men oss, älskar att träna sin arma kropp och har antagligen ingen aning om hur det är ställt med hans hälsa eller hur det känns att vara frisk eftersom han aldrig varit just detta. Han är Humle, vår älskade Humle!💓

Humle, vår älskling💓

Det där med mat...

Jag är inte nån köksvirtuos, kan jag villigt erkänna. För mig är mat nåt att få i sig för att överleva. Om den är god är ju alltid en bonus. 

Inför förra helgen då våra kära vänner Sussie och Anders skulle komma på besök fick jag för mig att göra en pastadeg.Min tanke var att det minsann skulle vankas hemgjord lasagne! Men allt eftersom dagarna gick så blev jag ångerfull och då dagen D infann sig så växlade jag till ett säkert kort, svensk moussaka med potatis och fyllning av olika slag. Så pastadegen har legat i kylen sen dess. Denna fredag har den i sista stund blivit till en maträtt, minsann. Sååå.. På fredagskvällen har det vankats lasagne på färskpasta på Fiskvik 210. Det ni!

Halva makens lasagne blev kvar som matlådor inför kommande vecka. Om ni undrar så var min vegvariant 1/3 av degsatsen så den försvann snabbt ner i min mage. Fyllningen var jädrigt god bestående av grönkål och mozarella. Ja jädrar ni så gött!

Lördagen har visat sig med sin bästa sida med solsken och snösmältning! Hur härligt är inte det? Kanske inte sååå kul för de stackars människor som hamnat i en nystartad sjö vid Bergvik imorse...Sånt som jag drömmer mardrömmar om....Hoppas det löst sig bra för dem.

Klockan är nu 15.28 och jag sitter fortfarande på vår glasaltan, Humle ligger snarkande i soffan intill, Glittra nedanför hans plats och Dumle i soffan mot hästhagen. Solen värmer fortfarande men då kylan smyger sig på så går jag in och startar en brasa i kaminen. Livet då det är som bäst! Eller kanske inte, för den efterlängtade sommaren har extra allt!

Men längtan är väntans tider. (Kom jag på det där själv eller var det en seriös författare som myntade begreppet, tro?)

Nä, nu smyger kylan på så nu är det dags för en brasa. Blixten hälsar!

Ha en trevlig kväll, mina vänner!

Snö, slask och annat elände

 Gokväll på er, mina godingar!

Hoppas ni klarat er från halkolyckor under denna äckelpäckliga vinter! Det är väl ingen hemlighet att jag H A T A R vintern! Dubbelhatar just nu! 

Vägen som gud(eller kommunen) glömde är min väg två gånger om dagen. Trots fyrhjulsdrift på nya, fina bilen så hjälper det inte då det råder skridskobana på vår smala feldoserade, krokiga väg. Hemfärden idag tog ca 1 timme!!!! Vanligtvis tar färden högst 30 minuter.

I måndags snöslaskoväder, därför inställd vinterfriluftsdag för våra elever. Har aldrig hänt vår skola tidigare, i alla fall inte under mina 28 år på skolan. Föräldrastorm, såklart med olika åsikter...För min del fick jag vetskap om läget först då jag körde in på jobbparkeringen. Ingen dog så för mig och mina medarbetare fortsatte dagen enligt ordinarie schema men de upprörda samtalen fortsatte att drälla in. Och till råga på allt var lokaltrafiken inställd...

Eftersom det var planerat för vinterfriluftsdag så hade jag med matlådor till jobbet.  Efter ankomst till jobbet gick jag till personalrummet för att ställa in dessa i kylen. Då anlände samtidigt L*** från sin utestation och vi började prata med varann SAMTIDIGT som jag var på g för att skriva namnlappar på matlådorna för att ställa in dem i kylen. Vi pratade en stund och sen gick vi åt varsitt håll. Sen glömde jag bort dem och åt i vår matsal. '

Nästa dag kom jag ihåg dem och vid lunchen så värmde jag upp den ena, den andra innehöll ju sallad. Jag åt upp men då jag diskade ur burkarna så såg jag på locket av den ena burken att det stod L*** på!😲Fick värsta tankegrubblet! VARFÖR stod det L*** på burken? Hade jag ätit upp hennes mat, eller? Men jag kände ju igen maten...men hade jag verkligen haft champinjoner i? Jag tänkte och tänkte och mådde dåligt och mådde dåligt igen! Till slut skickade jag ett meddelande till L*** och frågade om hon möjligtvis hade en matlåda med grönt lock i vårt kylskåp? Jääääklar så jobbigt det var innan jag fick svaret att hon inte hade nån aning men skulle kolla. Senare fick jag veta att hon då hon fått mitt meddelande känt sig osäker på om hon glömt nån matlåda sen typ före jul och som då låg och kröp runt i kylen!😁 Då L**** och jag diskuterat dilemmat en stund vid ett möte i kopieringsrummet så insåg jag att jag helt enkelt projicerat hennes namn på MIN matlåda via min penna. Tjena...

Idag upptäckte jag att min kod på bankkortet helt plötsligt inte fungerade. Efter en stund dök en svag tanke upp i hövve att jag krånglat med kortkoden vid mitt senaste besök hos vetten. Eventuellt hade jag blandat ihop agriakortet med mitt bankkort med koden...

Idag var jag till frissan och då funkade kortet eftersom jag blippade 390 spänn. Blippgränsen är ju 400 så då jag en stund senare besökte Röda korset och slog till på två snygga och praktiska handväskor för 120 spänn så sa kortet Medges ej då jag slog in koden. Men va f-n! 

For hem och kollade med webbbanken. Där stod att man ändrar sin kortkod vid en bankomat. Glad i hågen for jag tillbaka till Skoghalls enda bankomat utanför ICA för att ändra kod. Fick meddelandet "Den tjänst är inte aktiverad". Även om jag haft hundratusenmiljoners kronor på kontot så hade jag ändå inte kunnat betala!! Gah!!!

Då infinner sig tanken...är detta en hackerattack eller bara en demensvarning?  Ta hand om er och BLANDA ALDRIG ihop er bankort eller koder. Det är bara ett tips...

Kram på lördagskvällen!

God lördagskväll, mina godingar!

Det var ett tag sen sist och det har en förklaring men den är inget jag tar upp här. Än.

Eller förresten...

Just nu är jag så j-a trött på snö och kyla att jag vill skrika rakt ut. Men vad hjälper det? Tror dock inte att jag är ensam om att känna denna otroliga frustration över nåt som INGEN kan påverka. 

Mer som vi inte kan påverka är att vi tydligen skall förbereda oss för krig...

För mig är det helt otroligt att vi har politiker som raserar allt som våra tidigare politiker skapat för att vårt land skall vara fredat från krig. 

Världen verkar löpa amok i konflikter och matpriserna bara stiger. Häpnadsväckande tips kommer på sociala medier om hur man sänker sina inköp, så som att köpa de basvaror som inte rusat i pris, köpa råvaror och tillaga dem från grunden.. Men tjena, att kolla priser trodde jag att alla alltid gjort och att laga mat från grunden...som min mamma gjorde. Hon var hemmafru i stort sett hela livet och fick ihop matkontot för en trebarnsfamilj utan att vi barn saknade nåt. Vi saknade inget för vi visste inte vad vi behövde sakna! En fin barndom.

Men..

Hos oss i vår fantastiska "landetbubbla" har vi helt andra saker att oroa oss över. 

Jag har i tankarna börjat planera för Humles bortgång. Hans sjukdom är obotlig, det har vi vetat sen hans första insjuknande, men under medicinering har han varit symptomfri. 

Men...

Biverkningarna är tuffa, Hans päls är tunn, trampdynorna är förtjockade dvs värsta förhårdningar och sprickor, svår artros p g a alla inflammationer. Man skulle ju som utomstående tycka att vi håller liv i en mycket sjuk hund för vår egen skull, men tro mig, den tanken har funnits i våra tankar sen han insjuknade första gången, men då måste man lära känna denna lille kämpe, för det är han! Och vi har hela tiden haft vår veterinär att tillgå.

Så har tiden gått...i fyra och ett halvt år

Humle i pyjamas

Han är vår pajashund om än väldigt liten till växten och dåligt musklad pga hans autoimmuna sjukdom som startade med diarreér för att eskalera med feber och inflammationer i lederna.

Men... 

Då vi har försökt minska kortisoner så har han fått ett återfall och blivit jättesjuk. Så sjuk att vi varje gång förberett oss för att ta adjö av honom. Men efter dropp och ökning av medicin har han på nolltid återgått till att vara vår pajas. 

Men...

Hans medicin har gett svåra biverkningar, hans levervärden börjar nu stiga men om vi sänker medicinen får han ett skov. 

Vi har nu tillsammans med vår veterinär Tove bestämt att Humle inte skall behöva uppleva några fler skov utan få sin medicin tills kroppen säger stopp, då får han somna in. Det gör ont i hela kroppen att skriva detta men det är det bästa för honom. 

Just nu tar vi varje dag som en bonus, han är pigg och glad, äter och busar, bestämmer över sin mamma och drumlige brorsa, talar i vanlig ordning om då det är dags för mat och tandborstning. 

Men...

I morgon kan det vara dags för honom att gå vidare till Regnbågslandet...det vet vi inte. och som tur är inte han heller.

Det är vårt beslut som gäller och det är oerhört jobbigt och nästan overkligt men ändå nödvändigt då det är dags.

 För Humles skull.