Gubbens födelsedag

Idag fyller min Göbbe år. 25/6. Ibland blir det på midsommarafton, som när han fyllde 50. Det var riktigt häftigt! Jag hyrde en stuga i skogarna uppåt Nordmarkshyttan. Helt magiskt! Förutom myggen...Vi hade vovvarna med, även Lummi, som inte var vår hund då. Vi fick en helt magiskt kul helg. Den kommer vi aldrig att glömma!
Särskilt inte då Gubben hojtade från toan: OHHHHHH, Anja, har du sett!!!!!
Nä, vadå, liksom?
Min Gubbe hade upptäckt kakelsättningen....Han höll på att trilla av toastolen då han såg plattorna liksom komma emot honom där han satt. Ja, jäklar! Det var helt underbart att upptäcka så mycket stolligt som stugägaren struntat i att fixa. Eller inte orkat.

Till exempel, vid vår huvudgärd stack det ut en lamphållare av järn..utan lampa,  som kunde ha gett oss hjärnskakning om vi inte tänkt på detta. Det gjorde vi efter att ha kört huvudet i den EN gång.
På den stora tomten fanns en stor gräsmatta med endast en gräsrundel på mitten, den såg mysig och lantlig ut och vi lät våra vovvar springa runt hur som helst. Så upptäckte vi att Lummi-den vita, var svart på hela underdelen. Efter koll så upptäckte vi en grillplats i mitten av gräsrundeln....sot i bött, helt enkelt.
Och en massa järnskrot låg lite hur som helst, tex nån sorts taggig sak som man antagligen sätter bakom traktorn och kör...ja, kanske på åker för att plöja, eller nåt....
Ja jäklar, så mycket vi upptäckte. Att skåpdörrarna gick åt olika håll i köket. Vi dog inte av det men det var ju lite...eljest.
Så kom vi till det där med myggen...och KNOTTEN!! Filipstad nästa. Där fanns det såna där spiraler som man tänder på och så försvinner alla dumma knott och mygg...och Anja, som är allergisk mot såna där "tabortmyggochknottsaker". Men tänk, man löser såna saker om man vill!
Jag lever ju än! Allt gå om man vill. Det var ju min Gubbes 50-årsdag, juh!

I morse var det en annan sak. 56 år...Inget att bry sig, tycker han. Men JAG är av den uppfattningen att ALLA födelsedagar skall uppmärksammas på ett eller annat sätt.
Alltså hade jag laddat med frukostval. Min Gubbe är ju ingen frukostätare. Det vet jag.
Men jag framhärdade efter grattisar med: Vill du ha ägg och bacon?
Tack, men det räcker med en kopp kaffe. Suck....
Ja ja, tänkte jag, då får det bli nåt mysigt i kväll, hans favoritmat och en flaska rött att dela på.
Så ringde han efter lunch och meddelade att han hastigt och lustigt måste kasta sig iväg till Mora för nån cykeltävling eftersom alla tidtagarna hade magsjuka.
Ja, ja, detta är min Gubbe det. Inte är väl ens egen födelsedag så himla viktig....
Att han hade ställt en kartong med klubbens nya tävlingskläder på biltaket innan han for var dock helt bortglömt...
Den har jag hämtat hos en snäll person en gata bort.
Min Gubbe och jag, vi kompletterar varann. Han glömmer och jag kommer ihåg, för det mesta...Hur spännande kommer det inte att bli allt eftersom?
Vems rollator är det här? Det är min! -Näha du, för min har jag rosa dekaler på.
-Det har du inte sagt nåt om! JAG har också rosa dekaler på min!
Men än är det ett tag kvar...kanske...förhoppningsvis...
VAAA?

EDS och KATTER

Tjoho! Det är bara jag som har fått lite skrivklåda efter en tids vila. Eller vila är väl inte ordet, direkt, utan snarare tvärtom. De sista veckorna innan terminsavslut är inte att leka med i skolvärlden.
Men i fredags så släppte vi ut ungarna på grönbete! Ett härligt sommarlov väntar dem och även vi vuxna får hämta andan under sommaren.

Och ÄNTLIGEN kom värmen!

Så jäkla kallt som det har varit så har inte EDS:en gett med sig för fem öre. Kyla gör allt mycket värre. Så här jävligt har det aldrig varit förut, tror jag....
Men uhhh, så jag hatar att behöva gnälla av mig pga detta jäkla eländiga syndrom. Men jag måste ändå...
 Ibland är jag ytterst nära att börja gråta då jag går ut med hundarna och inser att jag faktiskt inte orkar mer än till baksidan av huset.
Stackarna, de fattar inte något. Jag som brukar rasta dem i raskt tempo i minst en timme.
Eller då jag är på jobbet och inte orkar hålla upp kroppen då jag sitter vid datorn...Eller då jag vill rusa fram men benen bara hasar fram...FAAAAN, vad jag hatar detta!! ¨Det är inte jag. Fast det är det ju...Gilla läget....Nänä, ALDRIG! Och tjock har jag blivit också! Faaan!

Fixade recept på starkare medicin. Slut på vårt lokala apotek, suck. Orkade inte åka till stan utan väntade snällt på att de lokala skulle ta hem den. Tog en vecka...
Men så läste jag i EDS-gruppen på fejjan att man kan påverka sin bindväv och muskelåterhämtning med glutamin. Jag beställde en burk L Glutamine pronto!

Och jag som inte tror på sånt där...
Men nu hugger jag efter halmstrån.
Har ätit en vecka nu.
Inte f-n har jag märkt nåt....Kroppen är lika slut. I och för sig så stod det att effekt inte kommer direkt.
Om jag drar i mig hela burken på en och samma gång då?
Nää, stod det i gruppen, då får man värsta ballongmagen. Lustigt att vagga fram med myrsteg och småfisa hela tiden....
Tålamod, Anja. Tåååålamod.
Äsch....

Sen några veckor har jag varit utan symaskin. Ruggigt jobbigt, eftersom att sy är min enda möjlighet att få utlopp för min kreativitet då jag inte kan träna eller skapa i betong. Inte ens virka...
Idag var jag och hämtade min nyservade älskling på Husqvarna. Den står nu på sin plats och roooopar på mig! Men nu är sylusten försvunnen, bara för det, liksom. Pilutta mig.

Och så har jag minsann grejat i trädgården. Och på baksideskuvösen. Gubben hade med sig en liten 2-sitssoffa då han kom hem, nämligen. Helt gratis, bara för att en liten pinne i rottingen var av. Den skall jag laga så fort jag hinner.
Soffan pryder nu ett hörn på altanen. FIN!

Det verkar som om alla växter fått fart över en natt för helt plötsligt så har vallmon slagit ut på flera ställen och aklejorna-mina älsklingar, har fått ett nytt lyster och kjolarna är mycket mer utslagna än förut.

Vallmo kan ibland bli ett ogräs, men jag älskar
 den liksom aklejorna...

Blå akleja. Åhhh....

och rosa....

Och ljusblå....

Fågelbadet jag orkade göra i somras

Massaklejor

Annars går den här helgen i Djurskyddets tecken. Idag var det helgpass på katthemmet. Förmiddagspasset. Det jobbigaste.
Eftersom jag idag var "prao" så var vi tre på plats. Vanligtvis går man i par.
Nåväl, då vi presenterade oss så kände två av oss genast igen varann. Vi träffades första gången på RIV-ryggrehabiliteringen i Värmland under 90-talet. Båda med skruttiga kroppar. Hon, med bilolycka i bagaget och jag...ja, ni vet.
 Idag var gruppen utökad med en kvinna med ledproblem.
Ni som inte varit på katthemmet kanske tror att man gosar med katterna hela tiden, men uhhh så fel det är! Det är ett tungt jobb som väntar en! Lokalerna är inte tipp topp, om man så säger. Men det är inte lätt att få tag på nya lokaler, har vi märkt...

Galghumorn kom väl till pass då dagens första syssla var att ta med en attans massa tunga saker en bra bit bort. Vi stod och konfererade om vilken som hade minst ont....Till slut så skrattade vi och insåg vilken otroligt dålig kroppslig kombo vi var, men mentalt så var vi perfekt! Mina två handledare gjorde min dag, helt enkelt!
Det blev en dag som jag kommer att minnas för att poletten trillade ner så otroligt för min del.

Jag är så fantastiskt glad att jag fått möjligheten att vara en del av Djurskyddet. Att få lära känna människor som liksom jag, brinner för djurskydd, och då framförallt katterna.
För min del är jag nog en fanatisk djurvän. Det har blivit mer och mer tydligt genom åren. Jag har fått större horn, helt enkelt, och kan ge djuren en tydligare röst.

Min åsikt är att om man skaffar ett djur, så har man TÄNKT VÄLDIGT NOGA innan man ens börjar söka efter ett passande djur,oavsett art. Man skall ha landat i sitt liv. Alltså inte vara mitt i livet med flyttar, nya jobb, barn, separationer. Enbart en ommöblering kan göra en katt mycket olycklig med kiss och bajsprotester som följd. Då är den inte längre önskvärd i hemmet hos vissa. Horribelt!
Man får ha klart för sig att katten formar ens liv, inte tvärtom. Kan man inte acceptera detta, skaffa ingen katt. Eller hund. Eller ens kanin. Ett levande djur är ingen leksak. PUNKT!
Köp ett gosedjur istället.

Om vädret vill så är det dags för Djurvilan i morgon, Djurskyddets begravningsplats för våra pälsklädda familjemedlemmar.
Där skall det städas, grävas, krattas, köras häftiga motoriserade trädgårdsmaskiner av, låt mig gissa...männen.
Sen skall det planteras...och förhoppningsvis fikas.
Min käre Gubbe har skänkt bort sin rackabajsartrimmer och skall därför demonstrera monstret(enligt mig, som är rädd för dylika tingestar med jädrigt kraftig motor och ett varvtal likt mixerstavens) för Djurvilans ansvarige.
Det kommer att bli en bra helg.

Kriget fortsätter...

Just nu har Mr E. Danlos vunnit massor av segrar och jag är helt tillintetgjord. Det enda han inte har vunnit över är mitt huvud. Eller jo, det har han ju också, till viss del, eftersom jag haft djävulsk huvudvärk, men tankarna har han f-n inte tagit över! Och kommer aldrig att göra, så det så!

Jag fick ju en massa bra piller av mina läkare och dessa verkade bra i en vecka, men då tog Mr Danlos hjälp av sin kompis Virusinfektion för att stärka sin position i min kropp. Ett bakhåll, helt enkelt och det lyckades såklart.
'Jag är ännu inte helt van vid dessa krig trots att vi tampats i hela mitt liv. Nu hjälper inte ens en fördubbling av medicindosen längre.
Varje dag är en kamp för att komma ur sängen. Men det går såklart. Men sakta. Sen är det att få igång kroppen så pass att komma i tid till jobbet. Funkar inte alltid. Men oftast.
Sen är det skönt att komma till jobbet och köra på som om man var som alla andra. De som jag skulle vilja höra till. Alltid. Men tyvärr inte gör....
Tänk att kunna röra sig utan att ens tänka på kroppen. Den liksom bara finns där som ett komplement till hjärnan.
Nåja, nu har jag kommit till hälften av mitt liv...ungefär, det vet jag ju inte med säkerhet men förhoppningsvis så.
Mitt mål nu, vid 57 års ålder är att ALDRIG ge Mr Danlos övertaget så mycket som för vissa av mina olycks/systrar/bröder. Jag är få förunnat att kunna ha en 100 % anställning med en förstående chef.

Men nu, kära vänner, kommer det positiva saker.
I hela mitt liv har jag känt en sån otrolig empati för djuren. Och för människor också, såklart. Men djuren har ju inget fackförbund och hur gör man då man känner att nåt djur inte mår bra i sin miljö. Vem är överraskad över att jag är vegetarian?

Nu har jag dragit mitt strå till stacken och gått med i Djurskýddet. Inte bara som medlem utan i STYRELSEN. Ja, jädrar, nu är det allvar.
Nu är det katterna som gäller. Katterna som oansvariga människor bara struntat i att ta hand om och dumpat. Har själv en sån kisse, Syrran, världens goaste kisse, men det finns hur många fler kissar som helst som behöver få en nystart hos människor som bryr sig.
Sen har vi Skrållan också, som kom som julklapp från våra barn. Hon kom från ett katthem som var lite suspekt, kan man tänka. Hon är nu 14 år och familjens överhuvud.

Det känns som om jag kommit närmare djuren...eller i alla fall att kunna göra en tjänst för de som mest behöver det.

Anja vs EDS

Jag hatar....nej...HATAR.... verkligen HATAR att ha denna EDSskiten i kroppen!!!

Nu, då värmen kommer smygande så sakta och väcker den mest envisa växten att vakna upp,
Det kliar i fingrarna på mig att få börja vårbruket med allt vad det innebär, då minsann säger Mr Ehler Danlos: Nä du, lilla gumman! Kom inte här och tro att du skall kunna göra som andra människor! Du vet, de där människorna som kan göra precis vad som faller dem in. Utan smärta. Tro inte att du hör till dem. För inte är du väl så dum att du TROR DET?

Visst är du sugen nu, va? Att blaska på med nåt betongprojekt, he he? Men serru, det blir det inget av med, för här är det JAG som bestämmer! BASTA!
Och du, då jag ändå håller på; Tro inte att du skall kunna skriva på den där datorn hur länge som helst för du vet väl att jag sätter stopp för det efter....typ 5 minuter. Eller hur att det sticker och rusar i fingrarna redan nu? Bultar till och med? Hmmm, säg inte att jag inte varnade dig. Visst gör det ont i vänster pekfinger lite extra nu? He he, tänk att jag visste det....Men hur känns det i övriga fingrar då?
Ont? HA! Gissade rätt!

Såg förresten att du köpte lite frön då du kämpade på i affären nyss. Jag var nog liiite besviken att du faktiskt klarade att bära den där säcken med kattsand, jag....
Men du, de där fröna...ärligt, inte f-n har du tänkt sätta dem NU? Var har du jorden då? I förrådet...
Hfmpt....och HUR skall du få ut den säcken då, om jag  får fråga? Bära den? HA HA HA HA!!!
Du är allt rolig du!!!Och om nu din mesige karl hjälper dig med det, hur har du tänkt klara att peta ner fröna i nån behändig liten kruka då? Men geeee dig nu!!
 Men du, måste bara få säga....Då du var ute med de där lurviga sakerna förut...Du såg verkligen ut som en skitnödig trädgårdstomte....Förlåt, men så var det.

Och du, det där som du har envisats med halva ditt liv, träning kallas det väl, lägg ner! Ja, LÄGG NER, säger jag. Du vet ju att JAG bestämmer vad som är ok. Och bara så du vet, du kan glömma att fjanta runt på ditt "träningsmecka" för en lååång tid framöver.
Bara så du vet...

Att få vara mig själv, som jag vill vara, och brukar vara, dvs en vanlig aktiv, kreativ och positiv människa , har inte varit möjligt under en lång tid p g a den ovälkomna gästen i min kropp.
Som alltid funnits utan att jag vetat om den.

För tillfället är det krig på vår adress.
Mellan mig och Mr Ehler Danlos.

Det är ett smutsigt krig som ingen kan vinna, tyvärr.

-Men jävlar om jag lägger mig platt, din jävel!!
-HA HA! Vi får väl se....
Forts, följ.....

Ett riktigt skitinlägg...

Egentligen skulle detta inlägg handlat om trädgårdens alla växter som bara poppar upp ur marken så man nästan hör det, men annat kom i vägen...

En stor hundskit, nämligen.
Under skosulan.

Jag HATAR verkligen hundägare som inte tar upp efter sina hundar!!!! Det är ju inte hundens fel att den måste bajsa, liksom.

Det är väl tur att vi i vårt land har bestämmelserna att man skall ta upp efter sin hund, för tänk om INTE...

Vi har tre hundar, de bajsar ca två gånger om dagen.

Vaski, storbajsar´n. 3-4 ggr/dag

Klinga, 2ggr/dag

Lummi, 2-3ggr/dag

I vårt lilla kvarter finns det dessutom ca 20 hundar till i olika storlekar vilket innebär olika stora högar.

Säkert 1000 hundar använder hela vårt område som toalett dagligen.

Tänk er bara....

Så egentligen är syndarna inte så många om man räknar på antalet hundar. Men varför var just JAG tvungen att få närkontakt med den äckliga högen och inte en Hundbajssyndare?

Jag när en dröm att en dag ta en sån där skithundägare på bar gärning och som en riktig Hundskitspolis ropa: Hallå där!!! Har du ingen bajspåse att ta upp efter hunden? Ta här, jag har fickan full, ja!!!!
Man kan undra varför de inte tar upp skiten. Av äckel, lathet, eller  är de rättshaverister, helt enkelt och vägrar rätta in sig i bajsplockarledet?

Man kan hoppas att ingen såg mig då jag gjort mitt fotavtryck i skithögen, för den vilda dans jag genomförde för att få bort äcklet under skosulan lär jag inte komma med i Let`s Dance med.

Men resultat blev hyfsat gott för då jag var nästan hemma hade jag dansat bort nästan hela rukan.
Detta hindrade mig inte från att vilja köra skorna i Klorin tre gånger i 90 grader, men då hade jag nog fått ut dem ur maskinen i storlek 18....
Så det fick bli handtvätt.

Nytvättade

Jag vill bespara er bild på skosulan INNAN tvätt...

Jag gillar mina skor alldeles för mycket för att förstöra dem.

Det är nämligen inga skitskor.

Ha det gött, kära vänner och kom ihåg; titta nedåt på promenaden!!