Här kommer det NEGATIVA...för er som är intresserade

Nu så, ni nyfikna vänner, nu kommer det DÅLIGA. Den som väntar på nåt gott....nä men vänta nu...äsch ni fattar, va?

Jag har varit med om separationer, depressioner, sjukdomar, bilhaverier, snöstormar från h-vetet, konflikter, ja, motgångar av olika slag och styrka, och tack och lov så har allt löst sig i slutändan.
Det hoppas jag att detta som är i antågande också kommer att göra.
Nu är ni nyfikna, va? Och tycker att nu får väl människan få tummen ur OCH BERÄTTA!

Ja men för tusan, här kommer det!

Förrförra måndagen var min första semesterdag. I vanlig ordning fick jag städdille och ville göra storstädning för att få vila resten av semestern. Vår kissekatt Skrållan har ju haft problem med kisseriet och därför undvikit lådan i perioder(de gör så, katter) och i stället kissat i närheten av lådan. Jag tyckte det luktade kiss och fick städspader!
Kattlådan står på "kontoret" i min mun kallad "skräpkammar`n". Där har Gubben en massa viktiga, dyra saker, såsom stora väskor med tidtagningsutrustning vid tävlingar. En tavla som aldrig har kommit upp på väggen föreställande jaktvårdsområdet där han jagar stod lutad mot väggen.

Nu jäklar började jag flytta bort alla saker för att kolla om Skrållan varit på fler ställen. Och då jag flyttade bort tavlan som stod lutad mot väggen....SKREK jag! Väggen var grönlurvig!! Då jag rev bort tapeten så visade sig detta!

Väggen var blöt och luktade äckelpäckel

Efter några dar så upptäckte jag detta i hallen

Klinkerplattorna lossnar mer och mer för varje dag.

'
Jag drog bort kontorsmöbeln som sträcker sig i vinkel och möglet fanns på hela väggen som vetter mot tvättstugan. Jag anmälde skadan till försäkringsbolaget, och vilken tur där då, vi har just bytt bolag eftersom vi var missnöjda med det förra.

Tänk om vi inte hade hamnat i glipan och inte varit försäkrade?????

Vi fick bekräftelse på anmälan men under tiden vi väntat på inspektion har vattnet tagit över så in i bomben så det har synts från dag till dag!
Jag har inte sovit en hel natt sen detta hände, och jag är ju en "lättsovare" i vanliga fall. Ni fattar, ni som är likadana....Hela huvudet har varit fullt med: Hur skall det gå? Våra djur? Vart skall vi bo? Och lite till....
Försäkringsbolaget säger att man kan få en ersättningsbostad, jovisst, det är ju bra, men då har de inte träffat Lummi som "talar om" när någon(alla) är i närheten. En lägenhet är utesluten. Men vart då då?

Så äntligen, igår, kom då inspektören, och han sa: Men här kan ni inte bo!!!
Alla mätare slog i bött i stort sett överallt. Och vi(Gubben) som har renoverat hela undervåningen...) Nåja, nu visste vi läget. Han förkunnade också att dessa skador är ytterst vanliga och nu är det tydligen "högkonjunktur". Försäkringsbolaget har svårt med ersättningsbostäder i nuläget. Hus byggda på 70-talet är fuskbyggen i nuvarande byggnorm. Jaha....och vi då? Hur, var, när?

Första åtgärd i nuläget: Stänga av vattnet!

Se där, dunken! Inte hembränt men livets viktigaste vätska!

Min älskade Gubbe kom igår på en bra lösning på vårt boende! Han träffade genom jobbet en man som hyr ut husvagnar och då också modell större.
Den kan vi backa upp på vår tomt så vi slipper göra för stora omställningar för djuren. Att låta katterna vara kvar på övervåningen är ett stort plus. Vi får offra en rabatt men skit samma. Vi kan använda våra altaner, tomt och vår adress som vanligt. Trygghet är viktig!

Nästa moment:

Packa alla saker....
Jag har varit med om en FRUKTANSVÄRT jobbig flytt och återflytt på jobbet och nu känner jag bara....ORKAR INTE!  MEN vi MÅSTE ju packa alla saker, JAG VET!!!! Men kanske får vi hjälp med detta...

Och tänk att jag just nu fått ett kattbett som gör JÄVLIGT ont och gör min rörlighet förminskad i bött då vi verkligen behövde packa ALLA saker...ORKA.....eller behöver vi inte, kanske...
Försäkringsbolaget,....HALLÅ?

Men....

Trots att jag är stressade så in i norden över detta, att behöva ändra vårt boende, våra djurs väl och ve, så är det väl i det stora hela en fis i rymden för en uteliggare, ett gatubarn eller ett utslängt djur...

Men vet ni, jag har LITE ångest över att offra en rabatt för att husvagnen skall få plats...!
Jag VET, det är inte klokt! Det är nåt jag skäms nåt otroligt över i denna värld då människor inte ens har tak över huvudet! Men ni är ju mina innersta vänner och såna delger man ju sina innersta tankar...

Men jag tycker vi ger Skrållan ett rungande APPLÅD för att hon kissade bredvid lådan så jag kunde uppmärksamma problemet...

By the way, min hand är jävligt svullen och öm efter bettet från den hysteriskt rädda katten, men kissen är nu i den bästa vård och jag har också blivit omhändertagen av den bästa vård så allting kommer att bli bra.. i slutändan..

För visst har vi en trygghet i Sverige som kommer alla till del...

Jag och engagemanget...

Ja men hej på er! Här har ni en som har semester och inte hinner varken blogga, sola, greja i trädgården, sy eller ens....ve och fasa....BETONGA!! Eller jo, nåt litet har det blivit men inte allt som finns i hövve på mig. Dessutom köpte jag finbetong som visade sig vara fulbetong.
Närå...Och de stackars hundarna har ingen semesterfeeling direkt, fast de vet väl inte skillnaden, förhoppningsvis....

Nu kommer bra grejer:
 Jag har jobbat på djurhemmet under min andra semestervecka. Såååååå berikande! För mig som styrelseledamot är det viktigt att se hur arbetsdagen ser ut för de anställda. Jag har blivit medveten om vilken fin och engagerad personal vi har och hur mycket de engagerar sig utöver sin arbetstid.

Jag har fått uppleva hur man i akuta situationer får till den bästa logistiken. Och kära vänner, det är vi bra på, vi i Djurskyddet. Ja, jag VET, jag skryter, men jäklar vilka fantastiska förmågor vi har!! Att krypa i trånga utrymmen värre än på Fångarna på Fortet, DET är baske mig nåt som man borde få guldmedalj för! Men det som gällde var en kattfamilj, och bäst av allt: Vi fann ALLIHOP!!!
Eller det var såklart inte vi allihop som fann dem utan vår fantastiska Victoria som gjorde grovjobbet! Såna människor behövs. Engagerade, små och smidiga....

Jag, som jourhemsansvarig, har jobbat häcken av mig för att få till så många jourhem som möjligt eftersom det finns HUR många katter på ingång som helst.
Och tänk, vilka härliga djurvänner jag har träffat!

I min värld vill jag att alla människor och djur lever tillsammans utan förtryck. Är det så jäkla svårt att förstå? Att ta sig an en liten fyrbenting är ju för livet i min värld. Att det INTE är det för andra människor är för mig helt....obegripligt!! Men ändå händer det!!!Det är en familjemedlem man tar sig an och skall ta ansvar för. Precis som ett barn....Vem låter ett barn utstå samma vedermödor som en katt som har blivit "lite besvärlig"? Att skaffa ett djur, hund, katt, kanin, marsvin, ja allt som är LEVANDE är ett ANSVAR MAN HAR HELA TIDEN!

Och VARFÖR tillåter vårt land att cirkusar och djurparker har djur till nöje och underhållning för oss människor? Att djurarter som är utrotningshotade behöver tas om hand för att INTE dö ut är en sak. Där handlar det om kunskap och överlevnad, men att köpa en biljett till en cirkus och sen titta på elefanter som står på ett ben i en cirkusmanege är för faan att delta i djurplågeri!!!!
Eller se delfinerna på Kolmården och tycka att det är kul...tänk lite till. Vad tror ni delfinerna föredrar? Delfinariet eller havet? Men tjena, detta är lätt t o m för mig som inte är delfin!

Nä nu får jag lugna ner mig. Inte bra för blodtrycket på en gammal tant. Jag återkommer om några dar...
Och då kommer de DÅLIGA grejerna......

Gubbens födelsedag

Idag fyller min Göbbe år. 25/6. Ibland blir det på midsommarafton, som när han fyllde 50. Det var riktigt häftigt! Jag hyrde en stuga i skogarna uppåt Nordmarkshyttan. Helt magiskt! Förutom myggen...Vi hade vovvarna med, även Lummi, som inte var vår hund då. Vi fick en helt magiskt kul helg. Den kommer vi aldrig att glömma!
Särskilt inte då Gubben hojtade från toan: OHHHHHH, Anja, har du sett!!!!!
Nä, vadå, liksom?
Min Gubbe hade upptäckt kakelsättningen....Han höll på att trilla av toastolen då han såg plattorna liksom komma emot honom där han satt. Ja, jäklar! Det var helt underbart att upptäcka så mycket stolligt som stugägaren struntat i att fixa. Eller inte orkat.

Till exempel, vid vår huvudgärd stack det ut en lamphållare av järn..utan lampa,  som kunde ha gett oss hjärnskakning om vi inte tänkt på detta. Det gjorde vi efter att ha kört huvudet i den EN gång.
På den stora tomten fanns en stor gräsmatta med endast en gräsrundel på mitten, den såg mysig och lantlig ut och vi lät våra vovvar springa runt hur som helst. Så upptäckte vi att Lummi-den vita, var svart på hela underdelen. Efter koll så upptäckte vi en grillplats i mitten av gräsrundeln....sot i bött, helt enkelt.
Och en massa järnskrot låg lite hur som helst, tex nån sorts taggig sak som man antagligen sätter bakom traktorn och kör...ja, kanske på åker för att plöja, eller nåt....
Ja jäklar, så mycket vi upptäckte. Att skåpdörrarna gick åt olika håll i köket. Vi dog inte av det men det var ju lite...eljest.
Så kom vi till det där med myggen...och KNOTTEN!! Filipstad nästa. Där fanns det såna där spiraler som man tänder på och så försvinner alla dumma knott och mygg...och Anja, som är allergisk mot såna där "tabortmyggochknottsaker". Men tänk, man löser såna saker om man vill!
Jag lever ju än! Allt gå om man vill. Det var ju min Gubbes 50-årsdag, juh!

I morse var det en annan sak. 56 år...Inget att bry sig, tycker han. Men JAG är av den uppfattningen att ALLA födelsedagar skall uppmärksammas på ett eller annat sätt.
Alltså hade jag laddat med frukostval. Min Gubbe är ju ingen frukostätare. Det vet jag.
Men jag framhärdade efter grattisar med: Vill du ha ägg och bacon?
Tack, men det räcker med en kopp kaffe. Suck....
Ja ja, tänkte jag, då får det bli nåt mysigt i kväll, hans favoritmat och en flaska rött att dela på.
Så ringde han efter lunch och meddelade att han hastigt och lustigt måste kasta sig iväg till Mora för nån cykeltävling eftersom alla tidtagarna hade magsjuka.
Ja, ja, detta är min Gubbe det. Inte är väl ens egen födelsedag så himla viktig....
Att han hade ställt en kartong med klubbens nya tävlingskläder på biltaket innan han for var dock helt bortglömt...
Den har jag hämtat hos en snäll person en gata bort.
Min Gubbe och jag, vi kompletterar varann. Han glömmer och jag kommer ihåg, för det mesta...Hur spännande kommer det inte att bli allt eftersom?
Vems rollator är det här? Det är min! -Näha du, för min har jag rosa dekaler på.
-Det har du inte sagt nåt om! JAG har också rosa dekaler på min!
Men än är det ett tag kvar...kanske...förhoppningsvis...
VAAA?

EDS och KATTER

Tjoho! Det är bara jag som har fått lite skrivklåda efter en tids vila. Eller vila är väl inte ordet, direkt, utan snarare tvärtom. De sista veckorna innan terminsavslut är inte att leka med i skolvärlden.
Men i fredags så släppte vi ut ungarna på grönbete! Ett härligt sommarlov väntar dem och även vi vuxna får hämta andan under sommaren.

Och ÄNTLIGEN kom värmen!

Så jäkla kallt som det har varit så har inte EDS:en gett med sig för fem öre. Kyla gör allt mycket värre. Så här jävligt har det aldrig varit förut, tror jag....
Men uhhh, så jag hatar att behöva gnälla av mig pga detta jäkla eländiga syndrom. Men jag måste ändå...
 Ibland är jag ytterst nära att börja gråta då jag går ut med hundarna och inser att jag faktiskt inte orkar mer än till baksidan av huset.
Stackarna, de fattar inte något. Jag som brukar rasta dem i raskt tempo i minst en timme.
Eller då jag är på jobbet och inte orkar hålla upp kroppen då jag sitter vid datorn...Eller då jag vill rusa fram men benen bara hasar fram...FAAAAN, vad jag hatar detta!! ¨Det är inte jag. Fast det är det ju...Gilla läget....Nänä, ALDRIG! Och tjock har jag blivit också! Faaan!

Fixade recept på starkare medicin. Slut på vårt lokala apotek, suck. Orkade inte åka till stan utan väntade snällt på att de lokala skulle ta hem den. Tog en vecka...
Men så läste jag i EDS-gruppen på fejjan att man kan påverka sin bindväv och muskelåterhämtning med glutamin. Jag beställde en burk L Glutamine pronto!

Och jag som inte tror på sånt där...
Men nu hugger jag efter halmstrån.
Har ätit en vecka nu.
Inte f-n har jag märkt nåt....Kroppen är lika slut. I och för sig så stod det att effekt inte kommer direkt.
Om jag drar i mig hela burken på en och samma gång då?
Nää, stod det i gruppen, då får man värsta ballongmagen. Lustigt att vagga fram med myrsteg och småfisa hela tiden....
Tålamod, Anja. Tåååålamod.
Äsch....

Sen några veckor har jag varit utan symaskin. Ruggigt jobbigt, eftersom att sy är min enda möjlighet att få utlopp för min kreativitet då jag inte kan träna eller skapa i betong. Inte ens virka...
Idag var jag och hämtade min nyservade älskling på Husqvarna. Den står nu på sin plats och roooopar på mig! Men nu är sylusten försvunnen, bara för det, liksom. Pilutta mig.

Och så har jag minsann grejat i trädgården. Och på baksideskuvösen. Gubben hade med sig en liten 2-sitssoffa då han kom hem, nämligen. Helt gratis, bara för att en liten pinne i rottingen var av. Den skall jag laga så fort jag hinner.
Soffan pryder nu ett hörn på altanen. FIN!

Det verkar som om alla växter fått fart över en natt för helt plötsligt så har vallmon slagit ut på flera ställen och aklejorna-mina älsklingar, har fått ett nytt lyster och kjolarna är mycket mer utslagna än förut.

Vallmo kan ibland bli ett ogräs, men jag älskar
 den liksom aklejorna...

Blå akleja. Åhhh....

och rosa....

Och ljusblå....

Fågelbadet jag orkade göra i somras

Massaklejor

Annars går den här helgen i Djurskyddets tecken. Idag var det helgpass på katthemmet. Förmiddagspasset. Det jobbigaste.
Eftersom jag idag var "prao" så var vi tre på plats. Vanligtvis går man i par.
Nåväl, då vi presenterade oss så kände två av oss genast igen varann. Vi träffades första gången på RIV-ryggrehabiliteringen i Värmland under 90-talet. Båda med skruttiga kroppar. Hon, med bilolycka i bagaget och jag...ja, ni vet.
 Idag var gruppen utökad med en kvinna med ledproblem.
Ni som inte varit på katthemmet kanske tror att man gosar med katterna hela tiden, men uhhh så fel det är! Det är ett tungt jobb som väntar en! Lokalerna är inte tipp topp, om man så säger. Men det är inte lätt att få tag på nya lokaler, har vi märkt...

Galghumorn kom väl till pass då dagens första syssla var att ta med en attans massa tunga saker en bra bit bort. Vi stod och konfererade om vilken som hade minst ont....Till slut så skrattade vi och insåg vilken otroligt dålig kroppslig kombo vi var, men mentalt så var vi perfekt! Mina två handledare gjorde min dag, helt enkelt!
Det blev en dag som jag kommer att minnas för att poletten trillade ner så otroligt för min del.

Jag är så fantastiskt glad att jag fått möjligheten att vara en del av Djurskyddet. Att få lära känna människor som liksom jag, brinner för djurskydd, och då framförallt katterna.
För min del är jag nog en fanatisk djurvän. Det har blivit mer och mer tydligt genom åren. Jag har fått större horn, helt enkelt, och kan ge djuren en tydligare röst.

Min åsikt är att om man skaffar ett djur, så har man TÄNKT VÄLDIGT NOGA innan man ens börjar söka efter ett passande djur,oavsett art. Man skall ha landat i sitt liv. Alltså inte vara mitt i livet med flyttar, nya jobb, barn, separationer. Enbart en ommöblering kan göra en katt mycket olycklig med kiss och bajsprotester som följd. Då är den inte längre önskvärd i hemmet hos vissa. Horribelt!
Man får ha klart för sig att katten formar ens liv, inte tvärtom. Kan man inte acceptera detta, skaffa ingen katt. Eller hund. Eller ens kanin. Ett levande djur är ingen leksak. PUNKT!
Köp ett gosedjur istället.

Om vädret vill så är det dags för Djurvilan i morgon, Djurskyddets begravningsplats för våra pälsklädda familjemedlemmar.
Där skall det städas, grävas, krattas, köras häftiga motoriserade trädgårdsmaskiner av, låt mig gissa...männen.
Sen skall det planteras...och förhoppningsvis fikas.
Min käre Gubbe har skänkt bort sin rackabajsartrimmer och skall därför demonstrera monstret(enligt mig, som är rädd för dylika tingestar med jädrigt kraftig motor och ett varvtal likt mixerstavens) för Djurvilans ansvarige.
Det kommer att bli en bra helg.

Kriget fortsätter...

Just nu har Mr E. Danlos vunnit massor av segrar och jag är helt tillintetgjord. Det enda han inte har vunnit över är mitt huvud. Eller jo, det har han ju också, till viss del, eftersom jag haft djävulsk huvudvärk, men tankarna har han f-n inte tagit över! Och kommer aldrig att göra, så det så!

Jag fick ju en massa bra piller av mina läkare och dessa verkade bra i en vecka, men då tog Mr Danlos hjälp av sin kompis Virusinfektion för att stärka sin position i min kropp. Ett bakhåll, helt enkelt och det lyckades såklart.
'Jag är ännu inte helt van vid dessa krig trots att vi tampats i hela mitt liv. Nu hjälper inte ens en fördubbling av medicindosen längre.
Varje dag är en kamp för att komma ur sängen. Men det går såklart. Men sakta. Sen är det att få igång kroppen så pass att komma i tid till jobbet. Funkar inte alltid. Men oftast.
Sen är det skönt att komma till jobbet och köra på som om man var som alla andra. De som jag skulle vilja höra till. Alltid. Men tyvärr inte gör....
Tänk att kunna röra sig utan att ens tänka på kroppen. Den liksom bara finns där som ett komplement till hjärnan.
Nåja, nu har jag kommit till hälften av mitt liv...ungefär, det vet jag ju inte med säkerhet men förhoppningsvis så.
Mitt mål nu, vid 57 års ålder är att ALDRIG ge Mr Danlos övertaget så mycket som för vissa av mina olycks/systrar/bröder. Jag är få förunnat att kunna ha en 100 % anställning med en förstående chef.

Men nu, kära vänner, kommer det positiva saker.
I hela mitt liv har jag känt en sån otrolig empati för djuren. Och för människor också, såklart. Men djuren har ju inget fackförbund och hur gör man då man känner att nåt djur inte mår bra i sin miljö. Vem är överraskad över att jag är vegetarian?

Nu har jag dragit mitt strå till stacken och gått med i Djurskýddet. Inte bara som medlem utan i STYRELSEN. Ja, jädrar, nu är det allvar.
Nu är det katterna som gäller. Katterna som oansvariga människor bara struntat i att ta hand om och dumpat. Har själv en sån kisse, Syrran, världens goaste kisse, men det finns hur många fler kissar som helst som behöver få en nystart hos människor som bryr sig.
Sen har vi Skrållan också, som kom som julklapp från våra barn. Hon kom från ett katthem som var lite suspekt, kan man tänka. Hon är nu 14 år och familjens överhuvud.

Det känns som om jag kommit närmare djuren...eller i alla fall att kunna göra en tjänst för de som mest behöver det.