Om ni orkar...

Tjoho! Här är jag nu igen! Alive and kicking. Inläggen har inte duggat tätt under en period, men det har haft sin förklaring.
Har inte haft tid.
Eller lust.
Eller båda, faktiskt.
PUNKT.

Plötsligt händer det!
Ja, att jag får ett uppslag, och det kom just...nyss.
Sååå......här kommer...

Hur människan är skapad att klara motgångar.

Del 1.
Att inse att ens hem INTE är en borg...då vattnet tar över fast på fel sätt...men att bita ihop och ändå inte falla ihop till en darrande hög.
Att utan förvarning ta emot ett gäng hantverkare som glatt river hela undervåningen på en vecka medan man själv försöker hinna före med att flytta bort all inredning.Och packa...
Att efter detta rivningsinferno inse att det inte händer nåt vidare...
Att efter 3 veckor få nog och ringa !:a samtalet till försäkringsbolaget.
Att få respons av detsamma och en spark i baken till "Byggare Bob" att få saker gjorda.
Att inse motsatsen...
Ringa försäkringsbolaget...
Få respons...
Att inse att inget har hänt..
Att ringa...
Att få respons...
Att inse motsatsen...
Att se Gubben jobba livet ur sig för att få huset i gott skick.
Och att själv inte kunna hjälpa till pga den fördömda EDS:en.

Sååå, händer det att de vaknar till liv, Bygg och villavård, och gör ett gästspel hos oss.
Fixar och donar lite varstans. Men ändå inte fullt ut.

Del 2.
Att inse att allt är över.
Nästan.
Att få till ett möte med försäkringsombudet och Byggare Bob(som jag i sinom tid kommer att offentliggöra)
Att slippa ligga vaken om natten av oro över vad slutkostnaden kommer att bli.
Att upptäcka att vi kanske inte behöver gå i konkurs av denna katastrof.
Att få visa mitt missnöje över hela projektet (HALLELUJA!!!)
Och vet ni!!
Nu har det hänt saker! I veckan hämtade de husvagnen!! Den som jag HATAT under lång tid.
Idag fanns spegeln på plats i badrummet då jag kom hem. Efter  6 veckor...Om än att Gubben(min älskade perfektionist) fann att den satt åt helvete fel...) Inte I men på väggen...Nåja, det kommer att lösa sig...suck... Efter många om och men så har vi ÄNTLIGEN fått tag på den perfekta duschblandaren!
Vi var VERKLIGEN överens om att det nya badrummet skall ha perfekt inredning. Alltså skulle vi ha en duschblandare från 60-talet. Ikväll fann vi den!!! Lycka!!!

Att behöva skriva om detta, vårt livs värsta period, har inte känts så upplyftande, samtidigt som det har varit befriande att få ur sig det värsta.
Ni har varit min slasktratt, helt enkelt.
Förlåt, mina kära!

Och vet ni???

VI KLARADE DET!!!

Fast jag vet fortfarande inte hur...

Några bilder får ni inte eftersom min nya fina Samsung Galaxy 5 behagar sig vara sjuk  och därför varit inlämnad på koll.

Min mobil är sjuk!!!

Tänk att jag skulle bli en sån mobilslav att jag känner stor saknad efter att ha fått lämna in min nya, fina mobil på utredning idag. Köpte den i september och var jättelycklig över den. Att jag inte riktigt fattade allt den hittade på ansåg jag vara mitt eget fel då jag inte är världsberömd för mitt tekniska kunnande....

Men då den lyste rött nere i väskan en dag och dessutom var glödhet, så började jag ana knepigheter. Den var helt låst och gick inte att varken sätta på eller stänga av.

Detta hände två gånger samma dag. 

Gubben plockade ut batteriet och satt i det igen, och se där, då funkade den klockrent igen.

Tills idag.

Skulle visa en attans bra app för en arbetskamrat och då var det dags igen. 

Min inköpsrunda i jobbets räkning började alltså med ett besök på Teliabutiken i över 1 timme. Ja, jag vågade inte ha mobilen i väskan ens, den var glödhet! 

Där visade min mobil mycket ouppfostrade sidor. Den gick inte att få igång ens med tvång av experttjejen som försökte ALLT. Men hon fick ge upp.

Hon fick dock ett gott skratt då jag hivade upp min ANDRA mobil då hon frågade om jag hade nåt viktigt som jag behövde notera då hon nollställde min olydiga mobbe. 

Skall kolla, sa jag, om jag lagt in alla koder i den här..... 

Så alla bilder jag hade i min busiga, nya mobil är för alltid förlorade, dvs de jag inte lagt in i datorn, alltså...

Nåja, jag slog på TV-n då jag kom hem och Vardagspuls tog upp det viktiga med att ha Mobilvila....

HÄPP!!!

Tomtar...på loftet

Ja, jädrar i min låda! Höll inte på att komma in på min egen blogg.  Efter mitt förra inlägg gick jag in i inställningar och ändrade lite...eftersom jag inte vill att VISSA skulle läsa. Nu är jag ju inte värsta datanörden så jag lyckades blocka mig själv...

Men envis är jag så här är jag igen!

Min vana trogen så är jag intill döden trött vid denna tid. Mörkt då jag går och mörkt då jag kommer hem. 

Häpp!!

Men vad är då bättre än att julpiffa lite extra? Jag har på gamla dar blivit helt stollig i tomtar och ljuslyktor av alla de slag. Då jag var ung så tyckte jag allt sånt var jobbigt. Vita gardiner med röda band funkade bra. Men en massa extra krafs som man behövde plocka bort efter tre veckor var jag inte intresserad av. 

Men så sa min dotter i tonåren; Varför har vi aldrig haft tomtegardiner som alla andra?

Och då hon fick egen lågenhet julpiffade hon nåt alldeles otroligt!

Samvetet gnagde länge på mammi....

Fredag före första advent kom stjärnor, stakar, ljuslyktor, juldukar, tomtar, ljusslingor och uteslingorna fram.

Gubben sa: HÄDELSE! Ty han är en gammeldags och traditionell man. Han hävdade att man tar fram sådana ting på 1:a ADVENT dvs på söndagen, INTE fredagen.

Jag körde över honom, lätt som en plätt.

Som varje år. 

Nu bilder:

Fick köpa en ny stjärna då den förra
var försvunnen...tills vi köpt den nya. Då
jäklar fann vi den gamla! 

Vardagsrummet

Här blev det ändring från åren förut. Wiiiii!!!!!

Stjärnan i trappfönstret är i alla fall den gamla.

Dessa finingar har Gubben presentat mig med!!!
H

an vet ju att jag är helt såld på ljuslyktor!

Piffat lite inför Luciafirandet på jobbet på fredag. Såklart tog det gröna
glitterlimmet slut...De röda ljuslyktorna är mina och gjordes förra året.

Nu är hallen färdig! Tänk att de där tavlorna som stått i klädkammaren
i alla år helt plötsligt kom till pass! Dessutom är de av kända konstnärer.
Vad hjälper det då de inte har passat in, förrän nu. Härligt med återvinning, eller vad säger ni? 

Mina fina tomtar! Räddade från tomtedöden på min Gubbes jobb!

Först HUSET och sen lite annat viktigt....

Kära vänner, det var ett tag sen. Så mycket har hänt att jag inte hunnit med att blogga om det. men sånt är livet för de flesta av oss. Eller hur?
Och dessutom är det mörkt. Och regnigt. Och DJÄVLIGT dystert!
Ni som känner mig vet ju hur detta påverkar mig.
 JAAAAA! Jag vet, grinig kärring!! Vadådå?????

Vårt hus är färdigt.
Nästan.
Vi hade slutinspektion förra fredagen och påtalade då vad som inte var åtgärdat och vad som var klantigt gjort. Elektrikern som inte synts till på 4 v tex. Eller avsaknaden av spegeln som skall sammanfalla med kaklet i badrummet.
INGA PROBLEM, mässade Byggare Bob och hans lakej Mr P.
Det kommer en elektriker och fixar golvvärmen i badrummet och spegeln  är INGA PROBLEM att sätta fast. De kommer till veckan.
Härligt Bobsingen, men vart har de tagit vägen?
Semester?
Åkt vilse?
Kontaktsvårigheter?
Jag har numera slutat vara upprörd.
Vi kan ju leva som vanliga husägare gör. Med tvättmaskin, diskmaskin, kyl och frys i köket och en spis att laga mat på. Och som inte det var nog, vår braskamin är installerad.
Jag var helt salig då vi tände den första brasan!!!
Det finns mycket kvar att göra, men att tända brasan varje kväll....mmmmmm

Nu till ett av mina värsta beslut på länge. Det har tagit oerhört mycket kraft från mig men nu har jag bestämt mig.
Definitivt.
Att vara djurvän och vilja ge de mindre lyckligt lottade en chans i livet är för mig det mest naturliga i livet. Jag kan inte för mitt liv förstå människor som överger, missköter eller t o m plågar sina husdjur!!!
Därför var det för mig naturligt att försöka dra mitt strå till stacken då tillfälle gavs under våren.
Jag gav mig in i detta med hull och hår tillsammans med kollegor, lika nytillkomna som jag, men med samma mål för ögonen; Att rädda katter som annars skulle dö eller dödas!
Vi var SÅÅÅÅ motiverade efter att vi tagit över ett sjunkande skepp. En styrelse som som bestod av EN person och Djurskyddet karlstad stod inför en nedläggning.
Ett nödrop hade skickats ut och vi nappade.Som de entusiaster vi var.
Då.
Jag har nu insett att det finns krafter inom detta skrå som gör det omöjligt att göra det bästa för de som vi värnar om, dvs katterna.
Under denna tid har jag fått vara delaktig i massor av härliga upplevelser, sorgliga upplevelser, härliga möten, men tyvärr också fått klagomål och kritik som inte känns rättvis.

Vårt gäng har försökt med allt vad vi har mäktat med för att göra alla till lags, men....
Jag ger nu upp i denna förening. Tyvärr.
Men mitt engagemang inom djurskydd kommer alltid att bestå, men då i en förening som är seriös.
Katterna är inte förtjänta av härskarfasoner. De vill ha mat och omtanke. Även av barnfamiljer...

Så, ni föreningar som tänker på djuren istället för egen maktfullkomlighet; Hör av er till mig!
Jag är redo! Mitt förbehåll är: Samarbete är A och O!!!
'

"Och Vinnaren i Stônighet är MIN GUBBE!!!!"

Att leva med en person som alltid kan allt själv, kan ibland ge små hjärtattacker eller i alla fall katastroftänkaranfall. Från att ena stunden få höra den lugnande kommentaren; -Jag låter allt "de där" installera kaminen, till att nästa dag upptäcka samme man i faggorna med att göra ett tvåmansjobb helt själv, kan ge mig rysningar längs ryggraden! 

Vi vill ju såklart få färdigt i vårt hem. Det har vi ju velat hela tiden, men nu är vi hyfsat civiliserade då vatten och avlopp är installerat, vi kan leva som vanliga Svenssons, helt enkelt. 

Nästan... 

Det är kallt. Som faan. Luftvärmepumpen funkar ok, men vi fryser. Så det så. Och veden finns i vår carport, färdig att användas.

Kaminen hämtades i går, skorstenen har stått på vår altan sen "katastrofen". Nya delar har varit beställda sen länge.

Jag såg en oroväckande iver i min Gubbe redan igår, TROTS att han bedyrade att han INTE skulle ge sig på installationen. 

Idag var han igång. Först var det lugnt. Men så började stånkandet och stönandet. OCH svärandet.

Hade jag filmat så hade censuren slagit till!

Jag bönade om att han skulle ringa nån av alla de som alltid ringer HONOM för att få hjälp. Gratis.

Det är ett stort antal....

Han sträckte sig till att gå till grannen Nicke. Han som alltid ställer upp, då han är hemma. Det var han inte nu.

Alltså kör min Gubbe på med konststycket att försöka vara både i klädkammaren på övervåningen där skorstenen går ner och vid kaminen på bottenvåningen. 

Jag, som den skraltiga fruga jag är, kunde inte hjälpa honom för fem öre mer än med varningsrop. 

Så kommer det sig att han skall passa in skorstensdelen i hålet i kamindelen. Skorstensdelen är en MYCKET vass och tung del som skall skjutas in i ett hål i kaminen. 

Han pillrade och grejade med fingrarna vid kanten och uppmanade mig att skjuta på med kamindelen. Men håll bort fingrarna då, vädjade jag. Du kan ju skada dig. Äsch, då ryker alla fingrar, sade då min hjältemodige man!!!! 

Nu har det gått några timmar, min Gubbe har alla fingrar i behåll och kaminen är installerad. 

PUH!!!

Säger jag, som den mycket prövade maka jag ändå är.

Det gick ju bra den här gången också.

Inte ett plåster behövdes ens. 

Där står den, vår bästis! Inte ännu klar att eldas i.
Först måste den godkännas av Sotis.

Själv har jag hållit mig till mindre farliga strapatser under helgen. Målat vår fläktkanal är helt ofarligt och fullt möjligt för min del. 

Dessutom hämtat våra sista kartonger och installerat dem i trappskrubben. 

Visst ser det ganska ofarligt ut?

Här väntar nu alla julisar på att få komma
fram nästa helg.