Efter att ha rannsakat mig själv och faktiskt tagit några sjukdagar så insåg jag vad jag lovat mig själv under alla år; att hålla nere vikten för att inte förvärra min bindvävssjukdom.
Jojo...något hände där...
Det var alltså inte så att alla kläder krympt i garderoben utan ett fantastiskt härligt välmående i vårt paradis med gräddfyllda gratänger, chips, jordnötter, ost, kex och vin har satt sina tydliga spår på min fd välmusklade kropp. Konditionen är typ...borta sen länge. Kan ibland hissna över ett minne där jag sprang 1 mil i skogsterräng. Och jag älskade verkligen att springa! Nu blir det ittnö.
Inte ens en hundpromenad eftersom voffs kan springa själva i vår stora hage.
Ja, jädrar i dä så snabbt en kropp förfaller.
Igår tog jag därför beslutet att börja träna igen. Efter en liten träningsvila på...hmmm, sisådär 2 år så tog jag beslutet att köra pilatesboll som premiärpass. Det är en skonsam och nyttig träningsform. Jag och bollen har ju också ett släktskap i formen. Sätt ett par gröna vadarstövlar på mig och du ser inte skillnaden...
Jag körde ett pass på 10 minuter.
Tog nog i för mycket för idag har jag värsta smärtorna i armarna. Och då snackar jag inte träningsvärk, bara så ni vet.
Jävla Ehler Danlos!
Men nu är det krig!
Har bestämt att fortsätta trots smärtan för här kommer arvet efter min far väl till pass, nämligen STÖNIGHETEN.
Nu kommer en filosofiskt undran.
Vad vore världen utan stönighet? Fundera på den ni...
För min del har stönigheten gjort att jag kravlat mig upp från självömkan snabbt som tusan ty att beklaga mig äro icke mitt sätt att leva. Att lida i tysthet är min grej. Eller nästan, jag beklagar mig ju lite här...
Tack pappa!💓
Pappa, ja, han skulle ha varit nöjd med mitt val av make(stönigheten personifierad, likt han själv), och älskat alla våra djur och vårt hus på landet.
Min mamma sa alltid då jag gjort nåt dumt; Det där har du efter pappa!
Mamma och jag hade en komplicerad relation men jag är helt säker på att jag fått med mig några av hennes gener i mitt sätt att hantera och reagera på saker och ting. Om inte annat så har jag handlat tvärtemot..
För något jag har lärt mig under årens lopp är att inte vara impulsiv i mina beslut, att alldeles av mig själv, med bakgrund av mina föräldrar, handla utifrån mina egna värderingar istället för att fundera ut andras tankar och önskningar istället för att utgå från mig själv. så TACK mamma och pappa för allt ni lärt mig direkt och indirekt.
För så är väl livet ändå, att man via sin uppväxt lär sig ta egna beslut och ta eventuella konsekvenser av sitt handlande.
Förhoppningsvis.
Nu över till lättsammare grejer.
Idag har jag varit på hundutställning med Humle. Denna vovve är en dröm i vissa fall, i andra inte...
Idag var han en dröm! Jag kände en otrolig stolthet över hans uppträdande, som om JAG var anvarig för detta, liksom...men...vem har tränat honom till detta? Har JAG? Eller husse?
Ingen vet, men inte är det då hans mamma, DET är säkert!
Att skaffa hundar och katter har berikat våra liv nåt oerhört både själsligt och socialt och vi har fått så många vänner via vårt hund-och kattintresse.
 |
| Glittra, Humle och Klinga chillar på altansoffan |
 |
| Lummi i spårskogen |
 |
Och så Vaski, mattes hjärteblod!
Kan fortfarande inte se honom
på bild utan att börja gråta |
 |
| Cissan och Syrran, så olika men ändå lika |
 |
Skrållan, den ultimata kissekatten. Gosig och pratsam. Att mista henne var en chock och
jag var inte mig sj'älv under lång tid. |
 |
| Denna vackre goding berikar våra liv till 100% |
Under mina sjukdagar har jag lyckats pyssla litegrann.
Mina sista små roséflaskor har fått lite piff.
 |
| Flarrorna |
Att fortsätta läsa Jan Guillous senaste bok "Den andra dödssynden" i serien Brobyggarna har jag dock skjutit framför mig. Efter att ha fastnat på sidan 73 så har mitt intresse svalnat helt och hållet. Jag har dock lite svårt att bara avsluta serien då jag var helt begeistrad över de 4-5 första i serien. För tänk om den sista boken är skitspännande och så missar jag den pga att de föregående var skittrista?
Så himla synd att Janne verkar ha idétorka och bara rapar upp politiska konflikter med sig själv som superhjälte men under psedonym, gud så tröttsamt! Pengar har han ju sen förut så varför inte bara ge sig och njuta av alla sina pengar i kistan istället för att fortsätta skriva tråkiga böcker?
Vet inte hur jag gör...den ligger där på bordet och vill bli läst, jag märker nog hur den liksom suger sig fast i mig då jag sätter mig i närheten. ¨
Kanske har Janne en okult gåva som tvingar folk att läsa hans böcker mot sin vilja för att han skall få upp upplagan vilket ger mer pengar i kistan?
Där fick ni nåt att tänka på så här på lördagskvällen!
Gokväll, allihop och kom ihåg"det finns värre saker än att prata högt för sig själv"
Kraaaaaam på er!
