Om mig

Mitt foto
Hammarö, Värmland, Sweden
Här delar jag med mig av glatt och sorgset, ilsket och stôlligt. I sammanhanget deltar ofta min Gubbe. Våra liv kretsar kring våra högt älskade husdjur, trädgården och vår gård med allt vad det innebär av arbete. Sen får ni gissa vilken årstid det är jag hatar mest...

lördag 12 april 2014

Mina vovvar


Var på promme med Klinga. Kom till ett övergångsställe. Ett bevakat medelst ljussignaler då nån sätter foten i vägen. Hade dessutom min neongula hundförarjacka på mig.
Jag var ett steg ut i vägen då en bil kom farandes rakt emot mig! Fick ta ett steg bakåt och som tur var hade jag Klinga med mig, hon går alltid flera steg bakom mig.
Lilla Klinga, som är så lydig att man knappt tror det är sant. Hon brydde sig inte ens om katten som sitter på samma ställe varje dag då vi går förbi. Jag kallar honom Petrus, för han ser ut som en profet. Eller HAN förresten, det vet jag ju inte, har bara fått för mig det. Men nu kom jag från ämnet...
De andra två vill gärna gå en huvudlängd framför mina ben...

Har jag missat nåt? Är det tillåtet att köra bil som synskadad?
Jag var så nära att jag fick ögonkontakt med föraren, en medelålders kvinna med högdragen min, som antagligen tyckte att jag var i vägen(häpp) för henne.
Eller så VAR hon blind.....
Vi hade tur, Klingeling och jag, den här gången. Värre var det för mannen som blev överkörd och dödad på detta övergångsställe för några år sen. Det var efter den olyckan som det blinkande ljuset tillkom. Tydligen inte nog för vissa förare....

Sen nästa vovve...

Vaski,-mattes pöjk, och jag har varit på värsta, bästa prommen idag. Och som vanligt  regerade Vaski! Jag älskar verkligen denna vovve över allt annat, och det är orättvist, jag vet, men jag älskar mina vovvar på olika sätt, Vaski är den klart barnsligaste av dem, han gör prommen till nåt mer än bara en promme. Han har en busig glimt i ögonen, försöker få igång mig, buffar på min hand för att få min uppmärksamhet, eller bara drar ett busryck, knycker min vante som han dänger upp, för att sen ge tillbaks till mig med krav på belöning!

Vi gick spåret bakom mattes och husses träningsmecka, En riktig powerwalk fick vi oss, eftersom vi fick ta kringelikrokar för att komma förbi en mobilpratande hundägare utan koll på sin vovve.
Och, tänk så lite min Vaskiböbb brydde sig om den drumliga flatten som drog omkring med sin matte i sitt flexikoppel. Mattes pöjk!!
Mattes pöjk är nu snart 10 år och matte, som har nåt sorts dumt fel i hövve, fasar ibland för den dagen inte Vaskiböbb orkar med livet längre..Dumma matte! Han är en pigg pöjk, så det så!

Och nästa....

En vit liten voffs vid namn Lummi gör livet till en berg-och dalbana för oss i flocken . Ena stunden är det upp...och andra stunden ner....MYCKET ner. Hon gör så gott hon kan men är en riktig stressgurka. Men vi kämpar på. Det är hon värd, den lilla vitingen!
Dagens promme var väldigt mycket upp! Lummi var ett lysande exempel på lydig vovve, hela tiden!
Hon tittade knappt åt andra vovvar. Skällde inte på folk, som hon ibland kan göra.
Nej, hon gick och kollade på mig med sina pepparkornsögon, ifall jag kanske skulle ge henne nåt kul kommando, eller kanske en godis. Ibland gjorde hon spontana konster bara för att, liksom! Gullklimpen!

Tänk så tomt och trist livet skulle vara utan dessa tre tokar. Vintern skulle jag genomlida med en depression hängande över mig, och att ta en promme bara sådär spontant utan hund.....nänä.
Inga som möter en i dörren med glada svansviftningar och konster, och som blir tokglada då jag sjunger för dem. Eller då man sitter i soffan och Klinga ligger raklång intill en, Lummi hoppar upp i knät, Vaski fyller ut resten av soffan tillsammans med de två kissarna och husse nånstans i pälshögen, detta skulle jag ALDRIG vilja vara utan!






onsdag 9 april 2014

Och ibland så blir det trögt...men ändå....

Det duggar inte tätt mellan inläggen just nu. Ibland räcker inte tiden till eller så prioriterar jag andra saker. 
Ni som följt min blogg vet ju att jag, och stundtals även min Gubbe, varit utsatta för en jobbig "stalker". Under nån månads tid har påhoppen lyst med sin frånvaro men så återkom de i helgen. Denna gång höll vi oss kalla, Gubben och jag. Vi meddelade "hen" att vi spärrat mobilnumret och alltså inte kan nås för vidare kränkningar. 
Vi har nämligen laddat ner bästaste appen i världen: Efter att vi meddelat detta så fick vi ändå 11 spärrade meddelanden från samma nummer vardera inom närmaste timmen!
Det positiva, tvärtemot vad "hen" kanske tror, är att detta stärker oss-mig och Gubben, nåt otroligt. 
Senaste meddelandet kom i söndags....Skönt att slippa läsa kränkningarna även om vi ser att kontakten sökts.

Nu skulle jag verkligen velat skriva att jag är i full gång med träningen. Men näää. Min häl är bättre, MYCKET bättre, men däremot ömmar min VAD-samma ben.
 Dret!!!
BLÄÄÄÄÄ!!

Och trädgården är en enda lervälling.

Pysselidéerna är väck.

Stickningen är upprepad.

Men positivt är att idag gjorde jag middag.

PUNKT!


lördag 5 april 2014

Våren!!!!

Nu är det den bästa tiden!! Att äntligen få vara ute i trädgården och se allt som grönskar. Få börja planera för sommaren är himmelskt härligt för själen!
Och vovvarna sen, de kan få vara ute och busa eller bara ligga och glo....eller gräva i gräsmattan...

Vallmo

Daglilja


Vovvar

Idag har jag redan hunnit gå en långpromme med Lummi. Ja, inte kan man ligga och sova bort förmiddagen då vädret är så härligt!
De andra två får vänta till i eftermiddag för sina prommar, matte behöver vila sin häl...




torsdag 3 april 2014

Fredagsfika...

Visst fattar ni vad jag skall baka?
 Jag och min kollega har ju haft massor av veckor framför oss att fixa "fredagsfika! på jobbet.
 Men hallå, så snabbt veckorna gick!
Vi har ändå varit hyfsat på G vad det gäller vad vi skall bjuda på.
Och i möra är det dags....
Och här skall det bakas ut...

Ossschhh, det gick bra...denna gången!

Hade tänkt att detta skulle bli ett alltigenom positivt inlägg...men så kom jag ihåg vad som hände i morse och då jäklar blir jag ju arg, upprörd och rädd!
Vår gatstump är inte lång, vi bor på en sk matargata vilket betyder en lång gata med en massa smågator med samma namn åt höger och vänster(ja, jag vet, det är obegripligt om man inte bott här i 17 år). Vi bor längst in vid en vändplan vilket gör stoppsladdar kul för vissa under vintertid....Men i alla fall, i morse var jag vid sista huset innan svängen då en liten klutt på ca 7-8 år kommer cyklandes i flygande fläng på FEL SIDA AV VÄGEN vilket betydde fronten på min bil! Jisses så bra att bromsarna funkade! Jag glodde stint på den lille som antagligen drömmer mardrömmar om den onda tantens blick i flera veckor framöver OCH DET HOPPAS JAG! 
Men detta var inte nog. Då jag svalt ner hjärtat och börjat köra igen så kommer en tonårstjej cyklandes, med sladdar i öronen och helt borta från verkligheten, också hon på FEL sida av vägen, och håller på att fronta med mig!
Men som tur är så går livet vidare och väl på jobbet så glömde jag alltihop....tills jag kom hem.
Promme med vovven Klinga. Inga problem eftersom hon är en prinsessa och aldrig nedlåter sig till att göra bort sig.

Byte av hund betydde att det var Lummis tur. Klickern i hand och med godis i fickan drog vi iväg på träningsrunda. Ja, ni som följer våra vedermödor med Lummi vet ju vad det gäller. Lummi är ju inte helt säker då det gäller oväntade händelser, om man så säger....
Vad möter jag, jo föräldrar cyklandes eller promenerandes på helt fel sida av gångvägen! Men hallå, vad har trafikvettet tagit vägen?
Hur skall barnen kunna lära sig trafikvett då föräldrarna är hjärndöda!! 

Min tanke går till de stackars barnen som får lära sig den MYCKET hårda vägen hur man INTE skall göra i trafiken.
För f-n, alla föräldrar, läs på för bövelen!! Världen kretsar inte runt bara er!!!! Jag blir helt galen av dagens föräldrar som bara tror att allting ordnar sig, och om inte så kan man skylla på nån annan.
Ja, jag vet, jag generaliserar grovt. Det finns såklart massor av föräldrar som grejar detta perfekt...men tyvärr inte i vårt område. Och jag är inte så dum att jag tror det bara gäller vårt område...

Jag tänker varje gång; Men är de inte rädda om sina barn?
 De skickar ut sina ungar utan ljus eller reflexer på cykeln under den mörkaste årstiden, sätter på dem mörka kläder utan en tanke på att de inte syns för oss andra. 
Då min flicka var liten så var jag hela tiden rädd för vad som kunde hända i olika situationer och försökte ligga i framkant hela tiden, men så tänker tydligen inte nutidens föräldrar. Vem är knäpp, jag eller de? 
NÄR GICK DET ÅT SKOGEN MED FÖRÄLDRASKAPET?
Jag vet att jag provocerar nu, men jag är j-igt trött på dessa ansvarslösa föräldrar som inte ger sina barn en ärlig chans att klara sig i livet! Ena stunden curlar dem ungarna för att i nästa ögonblick skita totalt i vad de har för sig.
Att vara förälder innebär ju att utbilda sina barn HELA tiden för att kunna vara redo för vuxenlivet då det är så dags. Inte alltid så lätt, men vem har sagt att allt alltid skall vara smidigt här i livet? Det är väl genom svårigheter som man kan utvecklas vidare. En unge som får mothugg ibland mår inte dåligt av det utan får istället.