Om mig

Mitt foto
Hammarö, Värmland, Sweden
Här delar jag med mig av glatt och sorgset, ilsket och stôlligt. I sammanhanget deltar ofta min Gubbe. Våra liv kretsar kring våra högt älskade husdjur, trädgården och vår gård med allt vad det innebär av arbete. Sen får ni gissa vilken årstid det är jag hatar mest...

söndag 15 juni 2014

Helgen

 Helgen har varit otroligt givande, med betongarbete och altanbygge. Vet inte när jag senast tittade på TV...Vi  har jobbat på, Gubben och jag och på kvällen har Spotify åkt på. Vi har snöat in på Rasmus Seeback och Håkan Hellström!! Herregud så bra de är!!

Så här långt har Gubben hunnit på altanen

Här kommer jag att infinna mig i morgon, efter lunch.
 Så hände det sig i går kväll, att jag råkade kolla en blogg.
Det heter Pelseterapi och tillhör matte till Klingas bror Grim.

Och så fick jag då reda på att han inte längre fanns..Jag kunde inte sluta gråta då jag läste mattes fina ord. Hon hade också lagt ut en film med bilder från valp till..ja,,,död. Varje gång jag tittar på Klinga så ser jag Grim. Han var utbildad servicehund och hade precis klarat examen då han fick sitt första epilepsianfall.
I maj orkade han inte längre. Hans kropp hade då tagit så mycket stryk av anfallen och medicinen hjälpte inte längre. Hans husse och matte fick ge honom det värdiga slut som han behövde.
Den otroligt jobbiga delen av att vara djurägare.
Så sorgligt!!!!
Jag hade tårar i ögonen hela gårdagskvällen, tror jag....



tog kort på min fina vallmo igår...Skit på linsen,visade
det sig, men visst ser den lite frostad ut...
 Känner mig annars otroligt positiv till att få komma tillbaka till Skåre och "riktiga" Ilandaskolan. I morgon packar vi förhoppningsvis det sista, Maggi och jag.

Så idag laddade jag inför den utmaningen genom att ta en ny joggingtur på Kilene. Så himla gött att härt....ja ni vet....
Detta var 3:dje gången sen mitt 10:åriga joggingsuppehåll.
Inga krämpor.
Heller ingen världsrekordtid, men det är inte det viktiga för mig, snarare tvärtom.
Och i öronen endast fågelsång och vindens sus. Det kommer aldrig att finnas öronproppar med musik i mina öron!
En skymf mot naturen, tycker jag. Och mot mig själv. Vi behöver alla naturliga upplevelser, inte hela tiden bli matade med tekniska prylar som gör oss beroende.
Skulle ta en bild på min fina vallmo igår. Hur jag än
 försökte så blev bilden såhär. Skit på linsen,
visade det sig, men visst blev bilden lite frän ?



Dagens betong....Jag är helt såld på
denna hobby!





lördag 14 juni 2014

Rensa tårkanalerna är nyttigt

Jaha ni, kära vänner. Här händer det grejer hela tiden. Nu är halva inglasade altanen på framsidan klar!
Trädgården blommar så vackert att man blir helt tårögd. Ja, det är ju inte så svårt för en sån som mig.

Det här var tidigt i förmiddags...




Grinar ju för allt nu för tiden. Igår tex var det dags för storsnörvel över ett inlägg på fb där två medarbetare på jobbet tog adjö av varann efter en herrans massa år tillsammans.
Sorgligt så härta vore nock(där kom den, favoriten!) Men dessa två killar har varit en livlina för så många ungar under många år och dessutom satt djupa spår i våra hjärtan. Den ena killen är ju kvar hos oss men för honom måste det ju vara som att hugga av sig ena armen... i alla fall nu i början. Faan, så jobbigt!

Och nu sjunger Adelé "Chasing pavements" på Spottan också. Får nog hämta lite papper...Ja, lyssna på den så förstår ni!
 Idag hade jag besök av en kär väninna.
Blev så himla glad över hennes lilla överraskning, en blombukett och två lingoncider, men då jag skulle ta av pappret på blommorna såg jag hundringen sitta nedstucken bland bladen!
Men inte skulle du väl...och allt det där som man säger, sa jag. Men jag menade det! Jag hade ju bara sytt ett förkläde på kul.Jag älskar ju att sy så det var ju inget besvär för fem öre, juh!

Shit, nu sjunger Adelé ännu sorgligare! "Don´t you remember"

Ja, så är ju trädgården så fin med alla fingerborgsblommor, pionen, vallmo. Ja, vallmo ja. Den fina laxrosa vallmon som jag fick av kära Anira för några år sen har nu slagit ut i full blom. Jädrar, man får lätt tårar i ögonen över sånt....


Vackerhet!!!





Papper!

Läste för en stund sen en blogg av en kär vän och tillika min träningsguru. Hennes son tog studenten i torsdags. Fina killen! Han och hans kompisar stod på rad i fina kostymer och i deras ansikten såg man den härliga, fantastiska glädje man bara har då man är så ung och har hela livet framför sig!!

MERA PAPPER!!

Och Adelé sjunger "Set fire to the rain".


Tack, snälla matte för den fina kattbädden...



Jag har ju kommit in ett kreativt flow just nu. Skapar så in i bomben så, ja, ni vet..härta vo...just det.
Igår möblerade jag om på altanen. Min gamla kökssoffa från min barndom fick ny outfit och kuddar.
Jag passade också på att tvätta av den och skrapa färg. Och tänk så många tankar som for i mitt huvud under tiden!
 För varje färglager kom en massa minnen fram. Min mamma och jag var väldigt lika, fast det upptäckte vi tyvärr inte under tiden hon levde. Det är nåt jag kommit underfund med på senare år. Det där att tillvarata gamla saker, fixa till dem så de håller ett tag till var min mamma bra på. Hon målade om denna kökssoffa, få se nu....mörkblå, senapsgul(uhhh), röd och vit, grön och helvit...fem gånger. Alla dessa lager fick jag fram då jag skrapade färg. Minnen....
Flera gånger har jag velat slänga soffan men ångrat mig. Varje gång klämmer det till i hjärtat. Min mamma och pappa köpte soffan på aktion då de gifte sig 1947. Den har alltid varit med mig.

Vad kan man inte göra med några glassbyttor och yoghurtburk...


Jag har blivit beroende av betong. Ser möjligheter i varje lite plastbytta! Herregud, så kul det är och vilken motion det är då man som jag, inte har nån borrmaskin med sån där jättebra visp på...
Gubben hade en som han tog till klubbstugan då de renoverade den. Så blev de inbrott...



Pilutta de där irländska dörrknackarna som erbjuder sig att stenlägga tomterna. Här har ni en som gör det själv. Med hjälp av champinjonbyttor....


Tillbaks!!!

Förra året vid den här tiden var jag himla exalterad över flytten och vilket fint kontor jag fått. Utanför mitt fönster grönskade det väldeliga och jag bara kände "LYCKA" i hela kroppen! Detta kommer att bli bra, tänkte jag och detta förmedlade jag till alla och envar. Vi var ett järngäng som pyntade och stod i för att göra det så trivsamt som bara den.

Så började höstterminen och vardagen tog vid....

Ingen hade tid att fika i personalrummet. Mitt kontor visade sig vara värsta tänkbara stället att få arbetsro i. Med cafeterian vägg i vägg blev det helt omöjligt att jobba då ungarna hade disco/rock/deathmetal/musik i de redan insatta högtalarna. Jag kände mig som värsta skitkärringen då jag var tvungen att ryta till var och varannan minut. Inte så som jag vill umgås med ungarna.

Högtalarna försvann mystiskt efter ett tag....

Vi har kämpat på, jag och mina medarbetare. Om vi inte hade varit ett så bra gäng så hade vi inte klarat detta. Jo, det hade vi ju, såklart. Vad annars? Vi har ju varit tvungna! För det har varit tufft för oss alla. Det är ett som är säkert. Men i svåra tider svetsas man samman.

Så kom då tiden vi väntat så länge på! 
Shit, så snabbt den kom! Nationella proven och allt som hörde till. Hur skulle man hinna packa? Jag packade bibblan med hjälp av min livlina Maggi. En ängel i mänsklig skepnad. Hon hann också med att vara resurs i klasserna mellan varven....Sen hade vi då att ta hand om två materialdepåer....Och personalrum.
Shit, så jobbigt det är att bara skriva om det....

På nya Ilanda har jag ett kontor utan fönster. Det gränsar till cafeterian. Med en glasdörr mellan....
Jag skiter i detta! Bara att vara tillbaks på Ilandaskolan på rätt plats gör mig lycklig. Vem bryr sig om petitesser som att ha ett fönsterlöst kontor då?

Nu börjar vi om.

Halleluja!!!!



fredag 13 juni 2014

Årets nomineringar till "Bästa motiverare"!!

Har kommit till insikt om mina vänners inverkan på mig. Det finns människor i min närhet som jag högaktar så in i bomben så det är inte klokt!
Då man minst anar så förvånar man sig själv genom att tex gå ut och ta en joggingtur....Och till hjälp har man då vissa viktiga människor i sin närhet.

De viktigaste för detta ändamål har jag nominerat här.
De nominerade är:
Camilla Cederstedt.
 Motivering:
För sitt sätt att ge mig en injektion av energi genom att endast säga; Nä, nu vill åk hem å ut å spriing! Inga pekpinnar till andra i sin närhet att härja runt som ett torrt skinn utan bara genom sitt eget sätt att leva ge oss andra en puff framåt. För det är inte tiden utan känslan som är grejen, liksom....
Jag är för alltid en beundrare av Camilla Långfläta!

Jonas Evaldsson
Motivering:
Som den träningstok han ändå är så skulle det kunna bli dret, men så icke. Hans måtto; Alla kan springa, har jag försökt bortförklara med att jag inte kan springa för att: -Jag får tillbaks min hälsprorre, gamla kroniska skador gör det omöjligt att träna som jag vill. Skitsnack!!

Jag har idag gjort mitt andra joggingpass på 10 år. Efter flyttkaoset behövde jag nåt som rensade huvudet och vad var bättre än en joggingrunda? Jag drog ut till Kilene och tog 4,8 km. Det gick inte fort men jag sprang och rensade hjärnan från en massa dret! Jag är sååå himla nöjd att jag kunde springa hela sträckan!!

Har insett att jag nog behöver köpa värsta joggingpjuksen för att kunna springa hyfsat bra. Kommer aldrig att bli världsbäst på jogging men om jag kan röra mig snabbare än GÅ så är det bra.


lördag 7 juni 2014

Resultat; Husdrömmar

Ni minns säkert mig som något exalterad över drömhuset ute på Rud. Jodå, Gubben var lika exalterad, kanske aaaningen mer än mig, faktiskt, efter att jag målat upp en wünderbar ålderdom för Herr och Fru Lindeberg Ahlborg med gransus och fågelkvitter dagen lång.
Ingen skugga skall dock falla över honom, för vi var ju båda lika överväldigade av denna idyll. Men så är vi nog lite olika i vår spontanitet...
Vi fick en lunta med information om huset i fråga av mäklaren. Skummade igenom den lite förstrött under tiden vi gick genom idyllen. Och eftersom vi redan var sålda på T Y S T N A D E N så var ALLT i huset okej i våra ögon. Vi såg möjligheter överallt. Att det var synlig fukt i källaren, pjuitt,sa Gubben, det där ordnar jag. Inga problem, vettu! Uppe i huset fanns det ingen "vanlig" toa utan en lyxmullis. Nä, men det är väl inga problem, sa vi på samma gång. Det är ju bara miljövänligt(Tjena, säg det då magsjukan är ett faktum).

Under hemfärden läste jag igenom besiktningshandlingarna högt. Det var bla bla bla bla bla...men så kom jag till källare...Jag kommer nu att skriva ordagrant vad som står(ja, jag vet, tråkigt, men guuud så viktigt!Särskilt för oss som kunde köpt ett hus som vi fått riva i stort sett!)
Här kommer det:
Källare; Vatten tränger fram efter berget i rum mot krypgrunden.(detta SÅG vi ju, men brydde oss inte, eftersom allt var så himla FANTASTISKT)
Missfärgning i tak i förråd.
Krypgrund öster: 
Bjälklaget består av tidigare altandäck av tryckimpregnerat virke. Marken i utrymmet saknar fuktspärr. Marken är fuktig.
Krypgrund väster:
Utrymmet är inte åtkomligt för besiktning annat än genom ventilöppning vid värmepump. Med stöd av kamera noterades att marken i utrymmet saknar fuktspärr. Marken är fuktig. Bjälklaget har synlig mikrobiell påväxt och det finns tecken på rötskador.

Jag hade en själslig konflikt i flera da´r. Jag VILLE verkligen bo där men så insåg jag att det inte alltid är sommar och sol. Om några månader kommer den f-bannade vintern. Vem behöver idyllen då? 
INTE JAG!! Då vill jag ha bekvämlighet så långt det går. Och som ett brev på posten kom beviset på det, efter några dagars packande på jobbet så skrotade kroppen ihop. 
Men tjena Anja, glöm lantlivet. 
Och det gjorde jag på några da´r. 
Men så var det att berätta för Gubben som var, ja just det, eld och lågor. Han hade kontaktat banken, mäklare för värdering osv....
Shit, inte kul att säga; du Gubben, jag har ångrat mig. För till saken är att han fortfarande inte hade kollat besiktningspappren ordentligt. Eller tagit in dem ordentligt...Han planerade ju en hundgård till alla hundarna, juh! 
Nåja, nu har vi synkat i alla fall. Och det bästa med det är att vi faktiskt har kommit närmare varann i hur vi kan utveckla vårt boende i vårt hus, vårt hus som vi faktiskt älskar! Vi kan inte lämna det för nåt som inte är ännu bättre. Så nu är planerna på gång med avgränsningar mot intilliggande tomten. Kom på en bra lösning igår, och Gubben tyckte det var en briljant idé!
Här kommer vi att bli kvar tills vi måste ha rollator. Med horn i pannan löser sig allt, är mitt motto!
För bara några år sedan en omöjlighet, men med ålder kommer hornen. Varför skall inte vi medelålders också få finnas?

Jag hör till den exklusiva skara som fortfarande är accepterad av min fd mans alla släktingar och det är jag sanslöst glad över! Nästan 20 år har gått sen min förra Gubbe och jag separerade, inte lätt just då, men i förlängningen det bästa vi gjort! Vi träffade två nya partner som matchade oss mycket bättre och det bästa av allt, vi är vänner hela bunten! 
Nej, inte alla, det finns en som inte vill kännas vid mig och det smärtar mig oerhört, men alla har ett val. Inte jag i detta fall...Men den som lever får se...

Alltså, jag var inbjuden till examensfest för min dotters kusin, Lollo, som fick sin sköterskebrosch i torsdags. Mamma Nettan(min f.d svägerska) visade verkligen vilken perfekt värdinna och matmamma hon är. Nä, nu glömde jag ju pappa Tommie, han var ju grillmästare nr 1! Jag är för evigt tacksam att jag får vara med i denna gemenskap för utan dem så vore livet mycket fattigt! 
Och Lollo, se´n, vilken tjej! Jag har ju varit med från början, om man så säger. Från hennes födsel, vill säga. Hon är nr 3 i kusinskaran. 
Duktiga tjejen. Då jag blir sjuk och behöver hjälp så vill jag tas om hand av henne.
Och vill jag ha kul så kallar jag på hennes mamma och hennes systrar, min fd svägerskor!

Nu börjar inlägget bli väldigt långt, men så blir det då man har annat för sig...

I alla fall;

Jag är gräsänka. Gubben skall köra Halvvättern. Han har kört 3(tre) långpass i år. Jag väntar mig negativa kommentarer om huruvida det känns i ändan på honom efter loppet. 
Men nåt som är återkommande då det gäller min älskade Gubbe är hans glömska/framförhållning. 
Han hade gott om tid i morse. Vaknade i tid vid 9-tiden. -Gött att vara uppe i tid, sa Gubben. Kaffe och datorn. 
Vid 10-tiden packade han sin väska. Trots ett inre motstånd så kunde jag inte förhindra att påminna honom om vissa viktiga saker.
Allt är med, förkunnade han stolt, vid 11.30. 
Sen började det! Ohh, har jag glömt att berätta att han skulle hämtas 12.00?
Han började rusa runt och leta efter....nycklarna till cykelstället som skall stå på biltaket.
Fanns ingenstans, visade det sig. Det fixade sig, med hjälp av annan cykelkollega. 
Han for iväg och lugnet sänkte sig. Jag hade en kreativ stund i förrådet med lite betongalster och var i min bubbla en lång stund. Då jag kom in såg jag ett, två, tre missade samtal från min käraste.
Ringde upp.
Godingen säger: Du jag glömde mitt startbevis, kan du gå in på min dator och....

Vi har varit tillsammans i 17år och han gör min tillvaro spännande och aldrig tråkig!
Hoppas det går bra för honom på söndag!
Själv har jag en härlig kväll med Rasmus, Håkan, Victoria och Oscar. Ja, alltså från Spottan.
Vovvarna ligger och vilar, jag har sytt ett förkläde på beställning, dagen börjar bli kväll...och jag njuter av att faktiskt bo på Abborrvägen 91, den barnrikaste gatan i världen(tror jag) för nu sover dom.. 

Men inte jag.