Om mig

Mitt foto
Hammarö, Värmland, Sweden
Här delar jag med mig av glatt och sorgset, ilsket och stôlligt. I sammanhanget deltar ofta min Gubbe. Våra liv kretsar kring våra högt älskade husdjur, trädgården och vår gård med allt vad det innebär av arbete. Sen får ni gissa vilken årstid det är jag hatar mest...

fredag 8 december 2017

Beskedet jag INTE ville ha

Så här i juletid skulle jag gärna ha velat delat med mig av någon nyinköpt tomte eller julstjärna, eller kanske nån ljusslinga på nån av våra altaner, men nu blir det inte så...

För....

Idag fick jag Klingas provsvar.
Klinga, vår lilla prinsessa har skivepitelcancer, en aggressiv art. Operation är bokad nästa måndag. Då skall alla framtänder i överkäken och en bit av käkbenet tas bort. Men om metastaser visar sig så....Ja, ni förstår..., för jag orkar inte ens skriva det. Att ge cellgifter till ett djur är inte aktuellt för oss då biverkningarna är svåra och vilket värde har en hund av livet då den mår dåligt hela tiden?  Strålning kan inte bota, endast förlänga livet en tid....
En tröst just nu är att hon inte verkar ha ont eller ens vara besvärad, fast det vet jag ju inte, men hon gosar som vanligt och äter sin mat med god aptit. 

Goaste fina Prinsessan Klinga

....och hennes såriga och svullna mun trots att en tand är bortopererad

Men...
Det går inte att förtränga att vi kanske får ta adjö av henne inom snar framtid. 
Hela kroppen skriker NEJ! 
Inte en gång till vill jag mista ett djur i juletid! Förra året lämnade jag Skrållan för att få onda tänder bortopererade men efter en timme fick jag samtalet jag inte ville ha från veterinären att hon hade cancer i hela käken och inget gick att göra, så jag fick låta henne gå in i den eviga vilan utan att ha hunnit säga adjö ordentligt. 

Så kommer man till den eviga frågan som många ställer: Hur kan man skaffa djur då det förr eller senare kommer en tid då man får ta jobbiga beslut? 

Tja....


För mig är det mycket enkelt; Om man är rädd för att mista sina älskade så kan man ju inte ens skaffa en partner, barn eller djur för trots allt kan man inte vaccinera sig från olyckor, sjukdomar och sorg 

För mig är det en sån oerhörd lycka att få dela vardagen med våra lurviga vänner att jag får ta ansvar för att de mår bra och om inte...så får jag ta det jobbiga att hjärtat brister på mig då och då. 
Nu är jag av hävd en katastroftänkare och tar ofta ut olyckor i förväg så nästa måndag kanske vi har en nyopererad, hyfsat groggy men tumörbefriad och tandlös Prinsessa hos oss. 
Håll tummarna, kära ni, för vi vill gärna behålla vår lilla gumma hos oss bra många år till! 


fredag 17 november 2017

Min mamma kallade mig stöngris....

Det där med att inte ge sig hur jäkla omöjligt allt verkar....hmmmm, visst är det en trigger?
Som i morse då jag skulle sätta in mina kontaktlinser....Då jag varit förkyld under en tid så har det varit glasögon som gällt. Det vet ju alla med kontaktlinser att det är nono med linser under förkylning..
.Men idag kände jag mig hyfsat frisk så jag smockade in vänster lins i ögat, och sen in med höger...men se där gick det åt pipan. 
Jag såg hur suddigt som helst och antog att linsen glidit in i ögat(låter äckligt, jag vet, men kan hända) så jag rotade runt en stund och till slut så fick jag ut den. Provade igen och då minsann hamnade den rätt! Men jag såg ju fortfarande bara nästippen ytterst suddigt...hmmm. Tog ut linsen och satt in den igen. 
Såg återigen suddig nästipp.
Detta intermezzo utspelade sig under ca 20 minuter vid den tid då jag normalt har kört till jobbet. 
Men...
Att avbryta och ta på glasögonen fanns inte i mitt huvud!  Nu skulle linsdjäveln in i ögat och det på stört!
Öppnade en ny linsask och smockade in linsen, såg glasklart direkt! Ett solklart fall för reklamation, helt enkelt. 
Stöngrisen vann!

Så är det fredagskväll. Bästa kvällen i veckan. Ruggigt väder och en brasa på sin plats. Hmmm...endast "dretved" kvar men skam den som ger sig. Jag laddar med tändved och det brinner så fint. 
Och så slocknar det. 
Jag tänder, det slocknar, jag tänder det slocknar, jag tänder det slocknar...
JAG TÄNDER och DET SLOCKNAR!!!!! 
Det ryker in....vilket innebär att jag blir påmind om min astma, men jag kämpar på som den stöngris jag ändå är!
 Host, host....och HOST! 
 Och vet ni, stöngrisen har vunnit, igen! 
Nu brinner det så fint i vår braskamin, jag sitter här och bloggar, "dretveden" är snart slut och ny finved har anlänt med min make. 

Min mamma var en klok kvinna, helt klart, även om jag inte uppskattade henne alla dagar, men hon var inte tappad bakom en vagn då det gällde oss barns egenskaper. 
Jag är nog lite stolt över mitt smeknamn "Stöngris",eftersom det är en fingervisning om att jag aldrig ger upp och dessutom är förtjust i grisar...Hon måste ha förstått att jag skulle bli vegetarian långt innan jag visste det själv....

Ha det gött, kära vänner och glöm inte att inte ge upp!

Mvh¨
Stöngrisen







lördag 11 november 2017

Ljuset i mitt liv

Godkväll mina vänner! Nu har mörkrets tid verkligen infunnit sig och jösses så MÖRKT och trist det är. Min värsta tid på året.
MEN...ljuset i mörkret för min del heter David! Att få en snorig slempuss av honom ger mig en otrolig lycka.
OCH förkylning...
Sen vår förra date förra veckan har jag dragits med en riktig snorförkylning! Men skit samma, jag har inte varit döende utan kunnat jobba(även om jag inte varit den charmigaste...).
Idag har vi haft date igen och jädrar så kul vi hade! Jag-Grandma fick köra vagnen för första gången och det gick....sådär MEN att kind- och nackpruttas är ju sanslöst kul och då är det detta som gäller. Pilutta såna som inte förstår draget i en kindprutt!!!!

Ni kanske tycker det är konstigt att jag aldrig lägger ut bilder på Guldklimpen...
 Jag får erkänna att det kliar nåt oerhört i mina fingrar att lägga ut massor av gosiga fina, gulliga bilder på min guldklimp MEN jag respekterar min dotters starka principer vad det gäller sociala medier. Bilder kommer därför ICKE att läggas ut på honom så länge han inte själv kan godkänna detta.
PUNKT.
Och vet ni? Jag älskar det!
Sociala medier är en riskfaktor för allt vad vi delar DÄRFÖR är det oerhört viktigt VAD vi delar.
Men jag kan förstå alla som inte kan och förstår riskerna...för det är ju så himla gulliga och fina bilder, juh...
Men att bilderna kan delas vidare...och vidare...och vidare...och användas i fel syfte är väl inte helt okänt...Eller?
Mitt sug efter att lägga ut bilder på min lilla goding kommer jag därför att hålla stången eftersom jag verkligen inte önskar ha honom i nån peddoring...

Trevlig helg Goingar!








lördag 4 november 2017

Läsläxa

Men tjena, folket! Här kommer en rapport från en tant med något svedda kanter. Men det går framåt. Jodå, faktiskt!
Har bara tappat bort mina mobiler ett okänt antal gånger för att finna dem på de mest otroliga ställen, glömt min kod till Ingokortet, glömt om jag rastat hundarna idag eller om det var igår...och lite annat...

Men annars är det bra, vettni!
För nu är det framåt som gäller och då är det ju bra om man vet vilken dag det är...eller hur?

Under de senaste veckorna har jag ju fått jobba hemifrån och förutom jobbrelaterade uppgifter även haft som krav av min chef att läsa böcker och promenera med hundarna. Jag lever i de bästa av världar som får möjlighet att återhämta mig i min egen takt. 

Att läsa böcker...

Som boknörd och skolbibliotekarie så är det väl inte helt overkligt att jag skall kunna lyda min chefs order så himla motvilligt....
Som läxa har jag minsann läst del 7 i Det stora århundradet av Jan Guillou. Denne författare har inte varit my cup of tea tidigare, och det var därför en tillfällighet att jag lade vantarna på Brobyggarna, den första delen i serien. Och HERREGUUUUUD vilken läsupplevelse det var!!!!!!
FANTASTISK SERIE!!!

Alltså...Jan Guillou kan ju om han vill. Om man bortser från alla skittråkiga spionromaner och häxbränningar så är detta en av bland de bästa böcker jag någonsin läst! 

Här blev det lite jobbigt för machokillen Jan
att gestalta en homosexuell värld under 1900-talet

Och så blev det fantastiskt spännande...

...som fortsatte...

och fortsatte...

Oppps, här var kriget slut och tiderna förändrades
Sen kom då detta sömnpiller...
 1968 känns som en enda ultravänsterpolitisk diskussion rakt igenom. En sån oerhörd besvikelse!!!
Vad hände, Janne? Fick du idétorka eller fick du för dig att räkna alla pengar på kontot... Det är väl ingen hemlighet att Janne var involverad i KMFL-R rörelsen under denna tid och det märks alldeles för tydligt i 1968. Jag, som helt ointresserad av politik har känt denna läsupplevelse som inget annat än en plåga, men som den envisa jävel jag är så har jag läst ut hela boken och tänkt, vilken tur, för de sista 30 sidorna gav en framtidstro inför nästa del. 

Så snälla Janne, kolla inte kontot för ofta...utan ge oss vad vi vill ha. 

Kram på er, alla godingar!




onsdag 1 november 2017

Jo då, det knallar och går, fötterna upp och huvudet ner...

Nu har jag praoat heldag på jobbet under veckan och det har gått galant...förutom att jag sätter till 150 knutar så fort jag får chansen! Jag är nog inte med på banan riktigt än får jag erkänna...Har tappat bort nycklarna och mobilen ett flertal gånger...och inte bara dem utan även mina tankar. Att inte komma ihåg vad man höll på med för en liten stund sen utan bara bli sittandes och glo...det är lite...förvirrande och faktiskt otäckt.
Men...
Det där med att veta sin gräns är inte my cup of tea. Då allt är så kul så kör man, eller?

Men jag tränar på med gränsen, jag.
Med hjälp av världens bästa chef och arbetskamrater!
Puss på er, goingar!💗
Jag har många gånger tänkt på alla människor som går till jobbet varje dag och AVSKYR det! Tänk att ha det så! Förfärligt! 

Nä, nu över till nåt helt annat..

Julklappar.
För vissa ångestladdat och ett nödvändigt ont men nödvändigt för att upprätthålla släktsamvaron, ELLER för att man älskar och vördar sina nära och kära. Att ge pengar är den yttersta nödlösningen, tycker jag. 
Jag älskar att ge julklappar men då med hjärta OCH hjärna. Att bara köpa för köpandets skull är nono. Jag vill såklart att det skall passa mottagaren. Ikväll har jag beställt julisar till alla våra små godingar och jag tror att de skall passa. 
Att som barn få nåt som man INTE önskat eftersom man inte ens visste att det fanns, DET är den ultimata lyckan. Tycker jag, i alla fall...

Jag tänker tillbaks till min barndomstid vid jul som en tid av förväntan. Julskyltningen var jättehemlig till första advent. Alla skyltfönster täcktes över med papper vid skyltningen men då det var dags så drogs täckena ner och man såg hela härligheten med tomtar och allt! 
Då gick alla ut och kollade skyltfönstren och röstade på sin luciakandidat, drack glögg, köpte lotter och småpratade utan julstress. 
Jösses, så mysigt det var! 

Hmmm, hur gammal ÄR jag egentligen? 

Finns det fortfarande familjetraditioner? Det känns som om kommersen har tagit över helt och hållet. Att läsa julevangeliet, vem gör det? Bara frågar... 
Man ser ju för bövelen inte ens på Kalle Anka & co längre!!! 
Vart är mänskligheten på väg!!!!

Nu måste jag vila efter detta känsloutbrott...