Att softa eller inte softa....eller båda delar, det är frågan

Ikväll övar jag. Ja, på lite allt möjligt, men framför allt på att SOFTA. Eller som vi gamlingar säger;   Tar det lugnt.
Men det där att softa, dvs ta det lugnt, är nåt som jag kan bli förvirrad över.
Vad är ett måste och vad är inte?
Hur många gånger händer det att man kommer hem från jobbet och bara går och sätter sig och SOFTAR? Mig händer det ALDRIG, möjligtvis om jag är sjuk...fast det är jag ju aldrig...eller mycket sällan, så därför har jag ingen erfarenhet.
Fast man softar väl inte om man är sjuk? Då orkar man ju inte, eller hur? Känns lite fusk då...
Nå, man måste vara frisk för att lata sig, tycker jag!

Min vecka har varit aningen strulig, huvud och kropp har inte varit synkade hela tiden. Ja, tiden ja...
Den har inte heller varit synkad med mig. Och teknikstrul på jobbet, till på köpet. Men se, det blev fredag denna gång också! Schysst! Och här sitter jag och SOFTAR...

Nu skall jag inte förhäva mig med att allt gick som en dans, nänä, jag gick väl i dammsugarfällan efter att ha vägrat handla, slänga skräp eller tagit långpromme med vovvetjejerna i dretvädret.

Fick ett rejält återfall då jag såg hårtussar i trappan upp till övervåningen, men vad tusan, de var ju stora som  marsvin! Jag plockade snabbt fram lilla snabelmonstret och körde trappan....och då jag ändå höll på däruppe...hela alltihopa. Jag upptäckte nämligen att det var kattsand långt utanför lådan. Man måste ju bara...Ja, jag vet, jag skäms lite...Men man brukar få en andra chans, väl?

Men sen har jag SOFTAT...ja, alltså, efter att ha laddat en maskin med kulör, fast det var ju inte nåt jobb eftersom jag gjorde det då jag passerade tvättmaskinen då jag skulle gå ut med första voffsen....Och då jag skulle gå med den andra så var det lagom att lägga i tumlaren. Så det var väl inget extrajobb, ju....

Men efter DET har jag softat i alla fall. För att ge alla djuren mat måste man ju...och ta bort bajs ur kattlådan...

Nu sitter jag i alla fall här med ett glas vitt(ja, jag har övergett rött nästan helt eftersom det ger yrsel...), brasan är tänd, alla 85 (kan var en överdrift...) ljuslyktor likaså, hundar och katter sover som stockar och allt är så där härligt TYYYYYST. Då njuter jag.

Nu är det så att min Gubbe är på golvläggaräventyr i sin kära dotters/min kära bonusdotters nyinköpta bostadsrätt. Han är borta hela kvällen för golvet måste ju finnas innan han sätter in ett nytt kök i morgon.

Alltså, medan han sliter med golvet så softar jag....Vad ger DET för signaler då? Att han är så djävulskt krävande att jag endast kan ta igen mig då han är på bortaplan ELLER att jag är så himla lat att jag tar första tillfälle i akt för att lata mig? Hur mäter man arbetsinsats?

Frågorna är många och svaren få...

Jag skall allt snart resa mig från soffan och börja med maten, för mat måste han ju få, den stackarn, då han kommer hem, då han slitit först på jobbet och sen med golvet hela kvällen.
Äsch, jag har softa nog! Nu gör jag som jag brukar.
Nu har jag baske mig övat färdigt! Det får finnas måtta i allt.

 Om man som jag och Göbben, har följt Historieätarna slaviskt, och sett hur eländigt och arbetsamt folk hade det för inte alls länge sen, så inser man hur alldeles förträffligt bra vi har det.

Och de stackars tiggarna utanför affärerna. Jag har fullt upp med mina tankar om dessa bostadslösa människor som sitter i ur och skur och säger HEJ. Jag erkänner att jag ibland har svårt för dem. Vissa är inte alltid så trevliga. Jag ger en slant då jag har, men för att jag skall få mitt samvete lättat känns det som jag behöver skänka hela min lön eftersom det sitter tiggare utanför varje affär.
Men tänk så många åsikter det finns om dessa människor...
Undrar hur många som vill byta med dem?

Tänk, så viktigt det är med perspektiv här i livet.