Att sakna en hund...

Han behövde få gå in i den eviga vilan den 9:onde juli. Kroppen sa tack och adjö och vi, matte och husse lät honom få som han ville.
Men...jag har mycket svårt att skiljas från honom och hans personlighet som bara han hade.
Vi hade en mycket speciell kontakt, han och jag. Vi kommunicerade som två dövstumma. Att förstå varann utan ord...
Att inte få känna den där speciella kontakten, köra handen i hans päls är fortfarande så plågsamt att det är overkligt. Våra andra hundar är lika älskade, tro inget annat, men det hjälper inte eftersom alla individer har en egen roll i livet.
Våra tjejer, både hundar och katter ger mig massor av glädje och energi men sorgen efter Vaski ger inte med sig.
Han var och kommer alltid att vara nummer 1.
För alltid!