Känsliga matten

Sitter här och laddar....Vaskis stygn skall tas bort idag, helst igår, men igår kunde jag bara inte. Veterinären sa nämligen att vi kunde plocka bort dem själva. Han har ju aldrig haft med vår lille "skärsvallsgris" att göra utan att ha sövt honom först. Vaski kan nämligen tjuta hjärteskärande bara man drar honom i ett hårstrå och jag fasar för hur mycket han skall tjuta då stygnen skall dras bort. Mattes hjärta kommer brista! Jag vet såklart att det är skådespeleri från hans sida men det hjälper föga då man står där med en vilt tjutande och svårt lidande hund. Och han kommer såklart att känna mattes osäkerhet och det kommer ju inte att underlätta...
Vet inte om man kan vänta till måndag och åka till veterinären med honom...Kanske stygnen fastnar om man väntar? De sa 10 da´r och det var ju igår så jag får väl prova nu....nä, jag väntar ett tag till, han sover så gott för tillfället...Shit, nu vaknade han!

Det ser ut som ett vampyrbett

Här är dom!

Jag klarade det! Och mattes lille modige gris sa inte ett pip! Man är väl inte en mes heller, sa han med blicken.
Som husdjursägare är det en fördel om man inte är så blödig som jag. Men nu är jag en gång för alla skapt sån och tyvärr går det inte att träna bort, snarare blir det värre för varje år. Jag mår fysiskt illa i flera dar då jag råkar se bilder eller läsa om barn eller djurmisshandel. För några da´r sen fanns en bild på fb där ett gäng idioter hade halshuggit en katt, de stod där och visade upp sitt verk, de jävla stollarna! Katten såg dessutom ut precis som Syrran, det gjorde saken ÄNNU värre, för när jag ser henne så påminns jag hela tiden. Jag mår fortfarande så dåligt av den, och av maktlösheten att inte kunna, en gång för alla, få ge såna idioter ett rättmätigt straff! Det dyker upp fler och fler idioter som filmar sina vidrigheter och lägger ut på nätet och man kan ju undra vad som hänt i deras liv när de kan utsätta oskyldiga för sånt lidande. Och här satt jag för en stund sen och ojade mig över att ta bort två stygn på min gullegris...
Eller den tokiga kvinnan som satt och höll i ett vilt skrikande litet barn då en mindre intelligent man tatuerade den lilla på armen!!! Man kan ju undra hur dessa människor är funtade! Om det var mamman eller nån annan kvinna spelar ju mindre roll eftersom det är lika vidrigt vilket som! Och tatueraren sen...Har det alltid funnits såna här människor,  fast förr verkade de i det fördolda? Nu kan de med stolthet visa upp sina vidrigheter på nätet och säkert få en och annan likes...Eller så njuter de av att vara just VIDRIGA, eller så fattar de inte ens att det de gör är fel. I fortsättningen vet jag inte om jag törs klicka på nån länk överhuvudtaget då jag läser aftonbladet på nätet. Och på fb får man ju bilderna rakt i ansiktet då man loggar in, inte en chans att välja om man vill se eller inte.
Nu har jag i och för sig lagt ut bilder på mitt verk, men jag hoppas att ingen tror att jag njöt av att göra detta...

Helg, igen

Tänk att det är så härligt att komma hem och det är fredag! Det har ju inträffat varje vecka HELA LIVET hittills, men ändå är det som en ny upplevelse varje gång...Nån enstaka gång har det väl hänt att man fått tråkigheter eller så på en fredag, typ ett kryptiskt besked från nån myndighet som man inte kunnat nå eftersom det varit helg för dom också. Så oroade man sig hela helgen och på måndag morgon ringde man det första man gjorde och så visade det sig bara vara ett rutinärende...för dem. Men det är ju sällan sånt har hänt om man drar ut det på ens livstid hittills. 

Jag slutar ju alltid tidigare än kära Gubben så då hinner jag massor innan han är hemma. Det är ingen uppoffring alls. Fundamentalister göre sig icke besvär! Han gör massor av andra saker då han är hemma. 

Jag har hunnit handla, dammsuga och skura, plockat ur diskmaskinen, förberett middagen, gett hungriga husdjur mat...kolla fb och druckit en öl. Old speckled hen, en goding. Så kom Gubben hem, gosade med alla hundar och tog med sig en av dom ut i skogen på spårträning. Skulle ALDRIG vilja byta med honom! Men detta är en nyttig och viktig träning för hundarna och min Gubbe tycker detta är jättekul! Tänk om nån sa att vi var tvungna att byta. Shit, så hemskt! Jag som går vilse i ett skogsbryn! 

Nu har jag middag på gång, kycklinglasagne till Gubben och laxlasagne till mig. Receptet? I mitt hövve, som vanligt. 

Nu hör jag 9:3-an brumma på infarten så nu är han och Lummi på gång! Ha en trevlig helg!

Heureka! Dammsugarpåsar!

Tro´t eller ej, men idag fann jag rätt dammsugarpåsar och hållare! Men som den pessimist jag är, antar jag att då dom fem påsarna i förpackningen är slut, så har de kommit med ett nytt system...
Men nu ligger dammråttor och utspilld kattsand i magen på dammsugaren. Och min snurrstol i syrummet är katthårsbefriad...för den här gången.
För att inte vara helt nöjd med tingens ordning blev jag nyss påmind om att jag ju skulle köpt en ny kniv till matberedaren. Detta projekt började jag med i höstas. Efter ett rejält detektivarbete fick jag reda på en firma som har allehanda delar till utgångna hushållsapparater. Men så kom nåt emellan...
Jag har den trasiga kniven liggandes i bilen, och  även en bild i mobilen på matberedaren. Nu finns en liten hake ...Jag har glömt bort vad firman hette. Det enda jag kommer ihåg är att den finns på Våxnäs. Alltid nåt.
Nyss frågade maken om vi inte kunde äta lasagne i morgon kväll. Jo, vi kan ju göra färsk pasta då, hojtade jag tills jag insåg dilemmat. Matberedarkniven...

Mina datahackers! 

Nä, nu piper hundarna i kör! Bäst att ta en bajspromenad med dem. Och då vi sen kommer in igen så blir hela golvet fullt av sand, då jag torkat dem. Usch, för detta blaskväder! Men trots allt går vi mot ljusare tider! Och i morgon är det fredag! Kan det bli bättre?

Träningsförbud och dammproblem

Ingen träning på tre(3!!!!) veckor, löd min dom. Inte ens lite spinning, pep jag försiktigt. VA, utbrast sjukgymnasten, det är ju jättehög belastning på benen då! Men om man bara tar i lite...började jag men insåg det omöjliga i det företaget. Det går ju inte att bara ta i liiiite på ett pass! I alla fall kan inte jag det...Man kanske går in med den förvissningen men så snart musiken drar igång och instruktören börjar peppa...då j-ar skall det köras så långt "hängslena höller".

Mitt tejpade ben
Jag har ett stort bekymmer som jag försökt få bukt med. Utan resultat hittills. För ett tag sen tog påsarna till dammsugaren på övervåningen slut. Jag har köpt nya flera gånger förut så det skulle inte bli nåt problem. Trodde jag. Bara att ta med den gamla förpackningen då man skall köpa nya, tänkte jag. Då jag kom till Coop, där jag köpt tidigare, fann jag att de börjat med ett nytt system. Man måste först köpa en hållare á 69:- och därutöver en förpackning dammsugarpåsar för sisådär 70:-! Hållaren, upplyste de så snällt om, behöver man bara köper EN gång...Men VARFÖR allt detta? Vad är vitsen? Det är precis lika svårt att finna rätt system nu som det var att finna rätt dammsugarpåsar förut. Jag stod där med min attans gamla förpackning som naturligtvis inte fanns med på den härligt klatschiga manualen som hängde vid hyllan! Äsch, jag kollar väl nätet, tänkte jag. Men tji, fick jag där också! Dammsugaren köpte jag på tretti.se för bara 3-4 år sen så jag kollade först där om den fanns där. Men icke en enda med nåt av alla de nummer som fanns både i manualen och på dammsugaren. Kollade då dammsugarpåsar.se och dammtussen.se. Nänä. Kollade Bosch egen hemsida. Nähä. Så nu står jag här med en dammsugare utan påsar, men med en jäkla massa damm under sängen. Vårt nya tillskott i flocken, Lummi, gillar att ligga och sova under sängen och i morse hade den i övrigt vita hunden en vackert grå nyans i pälsen...

Jäddra skitinfo! Inte en siffra stämmer!

Livet som rörelsehindrad

Efter fyra dar som rörelsehindrad är jag djupt imponerad av alla de människor som skadat sig för livet, får gå med kryckor eller sitta i rullstol. Hur de klarar sig utan att kunna använda benen.Och här sitter jag med en sketen muskelbristning som kommer att läka ganska snart. Jag kan inte neka till att jag känner mig en aning frustrerad och tänker på allt jag INTE kan göra just nu. Löjligt, jag vet, för snart kommer jag att ha kunna knalla omkring som förut, tills jag skadar mig igen, vill säga...Det är ju jag som fått den rollen i livets skådespel.
Att behöva vara hemma från jobbet hör till det värsta jag vet. Då är det allvarligt, må jag säga! Och nu sitter jag här, med vänster ben på en stol, dessutom med en värkande höft och tycker synd om mig själv. Alla andra är minsann på sina jobb, fikar och har kul medan jag får vara alldeles ensam -  förutom katterna då, som inte tycker ett dugg synd om mig. Å, ljuva självömkan!

Dessa två är helt nöjda med att matte är hemma och pysslar
om dem. 

Nej, nu får jag ta mig i kragen och göra nåt vettigt av dagen. En tröja ligger halvfärdig i syrummet och även i stickkorgen finns det halvfärdiga alster. Nog finns att göra utan benens inblandning alltid. Dessutom kanske det är slut på lidandet snart för i morgon skall jag till sjukgymnasten för att börja "träna" min skadade vad. Snart kan alltså mitt vikarierande i handikappslandet vara över. Jag har ju möjligheten att välja, privilegierad människa, är vad jag är!

Så här kan inte du göra, matte!