Teknikens under

Idag har jag baske mig laddat ner en smileyapp i mobilen! Det hör ju till det viktiga i vardagen...(här hade jag velat ha en blinkande gubbe, men till bloggen finner jag inga gubbar att lägga in). Nu har jag gått igenom massor av information i Blogger men inte har jag funnit var jag kan få tag på smileys, inte. FAN! Men ni som brukar få sms av mig kan bereda er på att få massor av roliga smileys HELA tiden, ha ha! Min Gubbe har just fått 7 st! Herregud, är jag 55 år, eller?

Som om det inte var nog med Gubbappen, jag har placerat om alla appar i mobilen också, så de jag använder mest är lättillgängliga. Jag känner mig som ett riktigt tekniksnille nu! 

Träningsfritt idag, benen är som stockar efter en intensiv träningsperiod. Jag får se om jag vilar i morgon också, har inte bestämt mig än. Ett corebollpass skulle inte vara fel i och för sig...Sen är det ju det där med min frisyr, eller "ickefrisyr" snarare. Det gick inte att spara ut håret den här gången heller. Jag får ge upp mina försök och boka en akutklipptid(blinkande gubbe) i morgon. 

Allt som stökade till sig igår vilket sånär gav mig tokspel, har jag idag fått ordning på och det redan på förmiddagen. Tänk, så bra det är med lite träning och vila emellanåt. Idag har jag varit i fas hela tiden, instruerat vikarier i lugn och ro, hunnit skoja med ungarna en stund och dessutom hunnit sitta ner och prata med mina arbetskamrater. 

Snart är det påsk men här kommer det inte att bli nån större förändring. Påskris och sånt krafs är inget för mig och Gubben. Jag köper ett gäng tulpaner och plockar fram de två hönorna som man har godis i, sen får det vara färdigpyntat. Man skall inte gå till överdrift...Kvasten står utanför dörren och kärring får jag vara själv. Får se om jag tar mig en tur...(jätteglad gubbe)

Stressen och jag

Usch, såna dagar som idag vill jag inte ha alltför ofta. Jag har sprungit omkring som en skållad råtta för att få till det så bra som möjligt på jobbet, men jag är inte nöjd för fem öre. Om jag inte hade min gudabenådade praktikant så vete tusan hur det hade gått! Har inte tagit en minuts paus mer än lunch i en kvart sen var det full fart igen. Till slut kände jag att kroppen sa stopp, resultatet var huvudvärk och lätt tryck över bröstet. Som tur var hade jag bokat tidig spinning. Det är helt fantastiskt hur bra det är att träna då man är stressad och slut i hövve. Det tog inte mer än 5 minuter så hade jag lagt bort alla funderingar som for runt i skallen på mig. Utan träningen skulle jag inte kunna hålla på som jag gör. Även om saker och ting är otroligt roliga så finns det en gräns hur mycket man orkar.
Nä, nu skall jag sätta mig och titta på Djurakuten, det är min bästa avkoppling. Gubben är på sitt sista styrelsemöte i Svenska cykelförbundet. Han har också insett att man inte kan göra ALLT för då blir inget bra. Nu är han "bara" med i Skoghalls CK :s styrelse, nånstans måste han ju vara med och bestämma...Nu kan han börja koncentrera sig på träningen igen, den har blivit sorgligt eftersatt pga alla styrelseuppdrag. Han mår också bäst då han får träna, precis som jag, nu har vi börjat träna tillsammans igen och det är ju dubbelt så kul!

Ny vecka...igen

Då var det måndag igen. Hoppas inte såna överraskningar som vi fick förra veckan väntar runt hörnet...
De har nog gjort att vi många av oss funderat kring vad vi har och att vi skall vara rädda om varann. Mina tankar har allt som oftast denna helg kretsat kring min arbetskamrat och hennes familj.
Helgen har ju gett oss en föraning om våren och det har blivit ett antal vovvepromenader i solskenet. Lördagen var träningsfri och det kändes skönt i min kropp. Gubben och jag städade i en rasande fart på förmiddagen, vi orkade inte i går...
Efter tillräckligt mycket krångel av vår en bil, 9:3-an så är vi äntligen rörande överens att den skall säljas! Puh, efter att den krånglat hela vinter, startat ibland, ibland inte så är Gubben lika trött på den som jag. Dessutom är vi överens om vad vi skall skaffa i stället. Det skall bli en liten Lupo eller Peugeot. En liten behändig, billig bil som man nästan kan köra in i hallen med. Nu skall vi bara byta generator-den andra- i saaben och sen lämna in den på rengöring, sen är det ajöss! Gud, så skönt det skall bli! Den har ju nästan ruinerat oss. Redan förra våren var det nära, jag tvättade och dammsög den,  men då jag gjort i ordning hela bilen så ångrade sig Gubben...
Ja, ja, nu är det på riktigt i alla fall.
Denna vecka är ju påskvecka och därför lite kortare. Det jag ser mest fram emot är dock att få klippa mig! Nu har jag försökt spara ut håret för 100:de gången men får ge upp. Det gåååår inte! På onsdag faller det.

Ljuspunkt

Tänk så lycklig jag blir då jag ser att kaktusarna blommar!
I höstas var dom novemberkaktusar, i december julkaktusar och nu i mars påskkaktusar. De blommar så snällt flera gånger om året trots att jag knappt kommer ihåg att vattna dom! Tre stycken har jag och alla är lika blomvilliga. Kanske gillar de värmen från braskaminen samtidigt som det kyler från fönstret, för de som står i vardagsrummet blommar rikligare än den i TV-rummet. På sommaren får de stå i skuggan på altanen. Det är allt.
Då jag var ung tyckte jag de var kärringblommor. Även amaryllis och orkidéer hörde till den gruppen.  Novemberkatusar har jag nog alltid haft, även om jag inte gillat dem, ärvde nån efter mamma en gång, men de blommade aldrig. Antagligen av trots eftersom jag inte gillade dem...De bara stod där och var gröna, tråkiga och fula. Efter att de hade dött så fick jag nån i present, och så har det hållit på...Ja, de har förföljt mig, kan man säga! De enträgna jävlarna gav inte upp förrän jag började tycka om dem, ha ha! Det var ett lyckokast att jag tröttnade på dem och ställde ut dem på altanen en sommar för några år sén! Äntligen, sa de, nu fattar hon vad vi gillar!
Det var nog antagligen ungefär samtidigt som jag köpte amaryllislökar vid jul. Och så fick jag några orkidéer i present. Jag kunde ju inte säga till "presentgivaren" att jag tyckte de var asfula utan ställde dem snällt på fönsterbrädan. Och rätt som det var tyckte jag att de var jädrigt snygga. Inte nog med det, jag fick en av dem att blomma om! Detta tack vare att jag glömde bort den bakom en gardin...

Så i och med detta är jag väl officiellt utnämnd till Kärring men eftersom det är jag själv som bestämt krieterierna så smärtar det inte så mycket. 

En dag i eftertankens tecken...

Dagen började med ett oerhört tragiskt besked. Vår rektor stod redo då vi kom in genom entrén på jobbet i morse för att samla oss. På nåt konstigt vis så visste jag vad det gällde. En sköterska från vår företagshälsovård var på plats för att stötta och svara på frågor. Vår kollega som jag berättat om tidigare, som varit sjuk en tid, har nu fått svar på sin röntgen. Hon har en obotlig hjärntumör som antagligen kommer att inom ganska snar tid att ända hennes liv. Ingen behandling kommer att kunna rädda henne, utan nu gäller det bara att smärtlindra. Det är så tragiskt och jävla orättvist som det kan bli! Hon har en liten tjej på 4 år som kommer att bli utan sin mamma. Såklart har tjejen en pappa också men vem skall ta hand om honom då i allt detta? Dagen har varit så konstig som aldrig det. Som en dimma legat över oss.
 Efter det tunga beskedet var jag lite orolig över det lämpliga i min och min praktikants lilla bus med vår "kompis" som han har fått heta. Han har ju suttit i biblioteket under några da´r. Igår tyckte vi att han skulle besöka no-institutionen. Vi satte honom i deras skinnsoffa för att överraska på fredagsmorgonen.
Nu visade det sig att en av no-lärarna gick ner i går och upptäckte "kompisen" i soffan. Så i förmiddags efter vårt krismöte gick han ner till sitt arbetsrum, men på vägen såg han att det satt nån på stolen på vår sjuka kollegas arbetsplats. Han trodde nån flyttat "kompisen" och tyckte att det var lite olämpligt i nuläget att sätta dockan där då vi just fått veta det tragiska, så han gick fram för att flytta dockan då den plötsligt började röra sig! Det visade sig vara vikarien som jag bokat för henne som satt där! Ha ha ha! Mitt i allt det tragiska så skrattade vi som stollar åt detta! Det var nog det mest befriande skratt vi haft på länge, trots att vi i vanliga fall skrattar och har så himla kul på vårt jobb. Vi behövde få andas ut en stund mitt i det tunga. Man får perspektiv på saker och ting ibland...