Insiktsfull dag

Denna dag har gått i tårarnas och glädjens tecken. Ja, det låter väl inte klokt men så är det! I dagens NWT finns ett reportage om vår kollega som har förlorat kampen mot sin hjärntumör men ändå känns det som hon vinner eftersom hon inväntar döden med flaggan i topp. Hon ger cancern en smäll på käften, helt enkelt! Det är så oerhört gripande att jag börjar gråta medan jag skriver just nu. Men ändå ger hon mig/oss på nåt sätt tröst, jag vet inte hur det går till, men genom sitt öppna sätt så ger hon en inblick i hur det är att sitta i dödens väntrum, och att man faktiskt har ett val hur man lever den korta tid som är kvar.
Här är länken:
http://www.nwt.se/familj/article1299193.ece

Så till glädjen då. Det är efter en sån artikel lätt att ta tillvara det lilla i tillvaron. Som till exempel att jag förberett kuvösen för sommaren. Köpt två plädar till Gubben och mig ifall det blir lite kyligt nu på försommaren. Sen har jag tvättat bilen, visserligen den som är obesiktigad och belagd med körförbud men det sket jag i! Jag chansade och for till stan och körde den i automaten på Statoil. Inte en polis så långt ögat nådde. Den måste vara ren och fin då vi skall lämna den på verkstad och sen besiktigas. Sen att den andra bilen är trasig...var jag skitsur på en stund, men efter artikeln,  vem bryr sig?

Tänkte köpa en vaxduk men det är lite FÖR mycket pensionärsvarning...

För ett tag sen köpte jag ett par dretbilliga gardiner på Lågprisladan i Skåre. Fort som attan hängde jag upp dem. Hm, de var ju aningen för långa upptäckte jag då. Orkade inte ta ner dem och sy upp dem utan de har till Syrrans glädje legat som en stor kattleksak på golvet. Hon har verkligen fått utlopp för sin spöklek, dvs hon ligger bakom gardinen och då man går förbi ANFALLER HON FRÅN INGENSTANS! Lite crazy är hon dock eftersom gardinerna är genomskinliga och man har sett henne för länge sen. Dessutom har hon svårt att hålla ordning på svansen...
Har gått och funderat på om jag ändå skall ta ner dem och sy upp dem...men nej, det har inte blivit av. Men så idag kom jag på det!
Kolla vad jag gjorde!

I gardinlådan låg dessa gardinnypor. Hade totalt glömt bort dem.
De fick sitta nertill istället för upptill eller i sidan av gardinen, som
jag köpte dem till från början. 

Pilutta Syrran! Nu får hon hålla sig till sina riktiga leksaker. Hon har ju ett helt rum fullt med kattgrejer.
Nu känner jag mig nöjd och tillfreds. Skall nog ta en tur med hundarna igen. Gubben sitter på ett lastbilsflak i Skoghall och håller ordning på tidtagning för en massa cyklister. Det är ju Hammarö tredagars, gubervars! Igår var det en kärring som körde på en funktionär MED FLIT! Ja herregud, såna människor. Men hon har lite att förklara för farbror polisen eftersom det är polisanmält.
I morgon skall det bli en utedag. Skall gräva upp en rabatt och städa resten av tomten. Sen är det bara att vänta på sommaren.

Humörsvängningarnas drottning

Ibland önskar jag att jag kunde mycket mer, hann mycket mer och framför allt, var nöjd med mycket mer. Ja, jag vet, det låter motsägelsefullt, men det är ju det som är grejen, liksom. Hela jag är en enda stor *motsägelsefullare*. Ps: Nytt ord. Ena stunden velar jag åt ETT håll, andra stunden åt ett ANNAT. Ena stunden är jag glad för att i nästa stund vara bedrövad. Eller arg. Eller modstulen. Och sen glättig. Allt på en och samma dag, eller under en förmiddag, eller kväll...NÄ, DET ÄR INTE KLIMAKTERIER!!!! Då har jag i så fall ALLTID varit i klimakteriet, för såhär har Anja alltid varit från nyfödd-55 år. Undrar om jag är helt ensam om att vara såhär? Nån som känner igen sig? Snälla...nån?
Ni kanske vill ha ett exempel: Kände mig nöjd och glad då jag satte mig i bilen för att åka till träningen efter jobbet. Jätteglad satte jag mig på spinningcykeln, förväntansfull. Körde igång och tyckte allt var skitkul. Så spred sig en parfymdoft i salen, min näsa började klia, halsen sved och drog ihop sig. Blev störd, men fick ingen astmaattack, doften försvann då och då, men jag blev grinig, ja, till och med förbannad! Och lika fort försvann det. Men så kom jag ut till bilen och startar den, åkte ut till korsningen, bromsade och bromsarna lät fördjävligt! JAG BLEV SÅÅÅ FÖRBANNAD!! Sen gick det över, till nästa gång jag bromsade. DÅ BLEV JAG SÅ FÖRBANNAD, IGEN!!!! Skickade osande förbannelser till min Gubbe som INTE har bokat tid på verkstad för detta. Det går inte att återge i skrift vad jag tänkte. Men så kom jag ut på Knappstadleden. Raksträcka, glömde bort alltihop, lyssnade på rixfm, bra låtar, så blev det reklam, VAD F-N ÄR DET HÄR FÖR SKITREKLAM? Mitticity-reklamen...Skulle vilja träffa den som gjort den reklamen. Först den erbarmliga * Jag är så lyyyyycklig, jag är så lyyyycklig, måndag, tisdag....osv, heeeeela veckan lång. Men hallå? Som om det inte var nog, nu har de en rappare istället som kör samma låt. Alltså, den var ju förfärlig redan från början då Tommy i Pippi Långstrump körde den. Minns att jag blev våldsamt upprörd då filmen kom...
Allt detta utspelade sig alltså under en mycket kort stund, ca 15 minuter.
Ett annat exempel: Jag hämtade mina älskade vovvar, först de två stollarna på hunddagiset, glad som en lärka kände jag mig(hade kanske lite dåligt samvete för att jag var sen och Fröken fick vänta på mig, eftersom jag var sista matten, fy på mig) sen hämtade jag sista voffs hos svärfar och for hem. Hann inte mer än in med matkassar och hundar förrän de började gnälla, vilket betyder MAT! Sur som ättika direkt! Jag VET att hundar inte förstår vad man säger men ändå sa jag; Ni får faktiskt vänta tills jag packat upp! Tror ni de brydde sig? Gnäll, gnäll, gnäll...Mitt humör svängde från medgörlig och mild till NU ÄR NI TYYYYSTA! Och så fick jag dåligt samvete.
Ja, så här är det hela tiden för mig. Jag blir helt slut av alla humörsvängningar.
Nu har Gubben just stigit in genom dörren. Min Gubbe, älsklingen min. Så förbannad jag var på honom om bilen för en stund sen...Det har försvunnit helt. Fatta!!?!!? Varför kan jag inte bara...inte bry mig så jävla mycket?
Men hörrni, det är ju fredag, då skall ju alla vara jättenöjda och glada, fira att det är helg-dessutom löningshelg, mysa, äta gott och tanka energi för nästa arbetsvecka. Just nu sitter jag och begrundar detta....och känner mig....faktiskt just nu i denna sekund....ganska.....nöjd.
Nu skall jag skriva vad jag gjort för mat idag. Detta är ett särskilt meddelande till Petra; Jag har faktiskt gjort mat PÅ RIKTIGT! Ja, nästan alltså.

Lax, feta, oliver, körsbärstomat, sallad, avocado och kikärtor.
Inte illa för att var mig. Inte så svårt att laga heller...

Men jag gjorde såklart inget efter recept. Stekte lax med HEMODLAD chili och flingsalt. Sen blev det sallad, oliver(jag ÄLSKAR oliver)fetaost och kikärtor. Sen har jag köpt värsta goda hårda brödet idag, kantarell och lingonsmak.

Känner att jag kommer att missbruka detta!!!

Dagens ägg...

Jag kommer inte att bli nån legendar då det gäller kostvanor, det är ett som är säkert. Dagen började med en överhoppad frukost. På väg till jobbet fick jag ett återbud från en vikarie vilket höjde mitt blodtryck aningen över trädtopparna. Bråttom, bråttom! I hastigheten TRYCKTE jag ner en kall toastmacka i svalget...Vad sa ni? Vad den smakade? Ingen aning, det hann jag inte känna. Ja, sen var det lunch. Där kom mitt enda riktiga mål mat på hela dagen. Utan vår skolrestaurang skulle jag antagligen tyna bort i skörbjugg eller dö svältdöden. Idag matade de mig med en linslåda och salladsbuffé där OLIVER ingick. Oliver är det godaste jag vet! Särskilt de svarta. Skulle kunna äta bara oliver! Ja, ni märker vilken gourmand jag är, ha ha!
På eftermiddagen är jag aldrig hungrig. Idag blev den en slätfika vid halv tre. Vid fyra for jag hem och då jag klev in genom dörren sa det KNORRRRRR i magen på mig! Herregud, så hungrig jag helt plötsligt var! Kollade i kylskåpet, hm...Vad går fortast? Ägg! Jag kokar ägg, tänkte jag. Kokade fyra. Bra att ha några då vi kommer hem, Gubben och jag, tänkte jag. Bryggde kaffe och väntade. KURR i magen. Så - äntligen, brummade äggkokaren. Snabbspolade äggen med kallt vatten...väntade...och sen TRYCKTE JAG I MIG 3(TRE) ägg på ca 3 minuter! Eh....Undrar om någon mådde MER illa än jag på spinningen?
ABBAspinning med Petra. SÅ JÄVLA ROLIGT! Men bredvid mig satt "stönar´n". Hjälp, tänkte jag, nu kommer jag att bryta ihop av skratt då han drar igång! Gubben min fångade min blick och höjde lite menande på ögonbrynen åt "stönarns" håll. Jisses, det här måste jag klara, tänkte jag. Efter ett tag hör jag från skuggorna bakom mig; -Nu kommer vi och tar dig snart, var så säker! Annica och Lill, mina helgalna arbetskamrater satt på cyklarna bakom och häcklade mig...och jag gav tillbaka. Och så fortsatte det hela passet! Hoppas det var NÅGRA fler som också hade roligt, hm....Jag var halvdöd efter passet, men äggen var borta!
Stönar´n förresten. Han höll sig ganska lugn idag. Han försökte dock göra några skutt med cykeln, men den stannade kvar på sin plats.Tur.
Nu har jag undvikit ägget som låg kvar i kylen. Har donerat det till min Gubbe. Själv tog jag några hårda mackor med ost. Inga grönsaker. Inget smör. Spännande.

Tuggor man glömt...men blir påmind om

Tänk så fort man glömmer. Till exempel glömmer man att vissa av ens husdjur är utrustade med tänder  vassa som stiletter. Jag skall här inte nämna några vid namn, det är ju en kränkande handling i dessa tider... Men här är dagens händelse:

I morse laddade jag bilens bagageutrymme med hushållets hundar till antalet tre. Vaski, Klinga och Lummi. Jag var noga med att ta av dem kopplen, har en tvångstanke om att kopplet fastnar på nåt sätt och hunden stryps/trillar ut och blir hängandes eller släpas med efter bilen. Jag har väl läst för många tidningsartiklar om såna olyckor. I alla fall, så tog jag av dem och lade dem vid sidan av hundarna i bagaget. 

Då jag 3 minuter senare lämnar av Klinga, ser jag en massa blåa pluppar ligga lite varstans därbak. Hm, samma färg som Vaskis halsband. En av våra voffsingar tittar bara aningen skamset på mig med en blå plupp i mungipan. Nä, jag säger inget namn. Denna voffsing har under sin livstid hunnit sätta i sig en blå kajalpenna, ett okänt antal toarullar( inte på samma gång) blommor, jord, en huvudvärkstablett(där blev hon...ja okej då, det är en hon, väldigt jättesjuk) sitt koppel, ett lypsyl, flera kilo kattmat( inte heller det på en och samma gång...men nästan), kattbajs och monsterstora delar av lekisar. Jag har säkert glömt nåt....

Det finns också i vårt hus en liten kisse som inte heller skall nämnas vid namn, som gärna tar sig en tugga hundmat, knastrar blomjord och gröna blad. Eller tar ett yttepyttebett av mattes näsa, kind, läpp eller öra...

Ett f.d helt halsband...

En av dessa är den skyldiga....

Mattes egen lilla dr Jekyll och mr Hyde...

Grattis Mammas bebis, 33 år idag!

För 33 år se´n upplevde jag för första och enda gången(hittills) hur det var att ligga på sjukhus, utan att vara sjuk dessutom. Som 22-årig nybliven mamma kändes det helt overkligt! En liten tjej, inte så liten förresten, 3556 g tung och 52 cm lång OCH dessutom med en blond kalufs kom hon till världen efter en anings övertalning...dvs med värkframkallande dropp på morsan.  Ja morsan ja, hon gick upp 25 kilo och upplevde sig inte som nån skönhet direkt, då hon vaggade omkring svullen som en michelingubbe den sista halvan av graviditeten, som dessutom blev förlängd av en stönig onge som inte ville ut! Mammi gick tre veckor över tiden. Såg inte fötterna på tre månader. Ja jädrar! Så overkligt det kändes med en bebis i magen! Och sen då hon kom ut! Ännu mer overkligt!
Tiden på BB var en mardröm och jag bara LÄNGTADE att få komma hem med min bebbe. På min avdelning låg det bara omföderskor som dessutom var de mest präktiga och fullkomligaste mammor ever! En av dem skulle aldrig någonsin tillåta Smurfarna att smutsa ner sin bebis språkutveckling. En annan kallade sin gubbe för "ÄÄÄÄÄLSKLING" samtidigt som hon ständigt talade om för honom vilka fel han gjorde. -Men ÄÄÄÄÄLSKLING, hur har du tagit på kläderna på lillen? Men ÄÄÄÄÄLSKLING, såhär kan man inte göra, förstår du, gör såhär som jag visar dig nu, bla bla bla... inför oss andra som önskade att han täppte till truten på kärringen. Dessutom var det strejk och lockout så att se på TV var inte möjligt. Detta var ju gubevars innan facebook och bloggarnas tid. Inga mobiler eller datorer fanns. Men herregud, vad GJORDE man egentligen? Nja, jag försökte umgås med min lilla tjej, då jag fick för barnsköterskorna. De bestämde över barnen i barnsalen.
Gud, så underbart det var att komma hem! Att kunna lyssna på skivor på stereon var dåtidens spotify.
Åsså ha en liten bebis som åt och sov för det mesta. Och där emellan jollrade och var en solstråle. Jag fördrev tiden med att äta jag!  De där graviditetskilona följde mig som en trogen hund ett antal år. Men tänker ni, varför skriver jag det här NU? Men alltså, det är precis 33 år sen. Hon fyller 33 år IDAG!

Enda gången nappen satt kvar så länge att man hann ta
en bild...Tummen was da shit

Nybadad och nöjd, färdig för natti

Illmariga leendet

Jisses, det här är mitt favoritkort!
Så näpet att man grinar!

Hårfärgerna kom och gick under tonåren...

Här är bildbevis på att jag har blivit äldre...

Lite spexbilder inför partaj

Och som ni vet så har jag fått bort de där fulkilona om ni har följt min blogg en aningens bara.