Livet känns positivt!

Idag fick jag äntligen träffa min sjukgymnast. En ny en...eller nästan ny, träffade honom en gång efter att min vadmuskel brustit. Han är en riktig pärla faktiskt, även om min "vanliga" sjukgymnast är en ÄNGEL, men hon rätar framförallt ut min rygg, klappar mig på axeln då jag är less på alla skador och skavanker och ger mig framtidstro. Gulle Gunilla, min ängel! Sen har jag också haft Lotta, som är fena på att sticka nålar i kroppen på mig, nja inte woodoo alltså, utan akupunkturnålar, då min migrän plågat mig nåt alldeles oerhört. Men så gick hon och blev gravid( helt otroligt för att vara ängel)och då fick jag Linda(2:a ängel), som gav mig ytterligare visdom i akupunkturens dunkla vrår. En gång glömde hon en nål mitt uppe på huvudet på mig, det kliade då jag körde ut från parkeringen, och då jag kände efter så fick jag nålen i nypan. Jag skrattade för mig själv, men då jag besökte henne nästa gång och berättade det med ett skratt, så blev hon alldeles blek och sa att jag faktiskt kunde anmäla henne för detta. Det var ett grovt tjänstefel, sa hon! Men herregud Linda, sa jag, det skulle jag väl ALDRIG göra!!! Sen blev HON gravid(vad händer med änglar nu för tiden?!?)Så kom Lotta tillbaka och jag återgick till henne. Vi pratade lite om hur jag haft det och då berättade jag om händelsen med nålen i hövve. Vi skrattade åt det och återkom hela tiden till detta, att inte glömma någon nål. Så var jag klar och stod vid dörren och skulle ta adjö då jag kände att det kliade i huvudet...Vad tror ni? Jag hade en nål kvar mitt uppe på huvudet!!! Vi höll på att skratta ihjäl oss!!! Lotta hade en något mer avslappnad inställning till "tjänstefel" än Linda, som då "nålintermezzot hände, var nyutbildad. 

Ja, jag har nog haft det flesta av KMTI:s alla sjukgymnaster under årens lopp. Inger Carlsson(min första ängel) hjälpte mig till ryggrehab för ca 20 år sen (må gud vare med dig) sen Catrin Sköld(pensionerad ängel) och sen Gunilla, min alldeles egna ängel(fast det tycker nog ca 10 000 av Karlstads alla innevånare), Lotta och Linda-nålänglar, och nu då Pete, som har sällat sig till mitt lilla gäng, som the best muskelspecialist ever! Efter att jag för 5-6 år sen genomgick den mastodonta utredningen ever, angående min hamstringsmuskel, så fick jag inse att det aldrig skulle bli bättre, efter stretch och ultraljud. Genomgick massor av behandlingar men det blev aldrig riktigt bra. Löpträning var ett minne blott. Jag anpassade mig. Ibland har springgenen kommit över mig, jag har provat att springa med samma resultat- skitont i hamstring! Åren har gått. Jag har anpassat min träning till min överrörlighet och mina muskelskador, men vad hjälper det? Rätt som det är så händer nåt bara sådär... På senare tid har jag känt av min hamstring, men nonchalerat detta. Träna är ju så skoj! Så rehabtränade jag min ena vovve, vi sprang ca 50 m så sa min muskel; VAD HÅLLER DU PÅ MED? 

Pete, du är med i gänget nu! Känn dig ytterst hedrad! Jag har stor tilltro till att du fixar att jag kan börja springa igen, kanske inte delta i OS(hade jag aldrig klarat ever) men ändå kunna springa med mina hundar och kunna sitta utan att kantra...

Min tilltro grundar sig på att Pete på ett ytterst proffsigt sätt(för mig) säkerställde det som jag redan visste(jävligt snabbt!) OCH då hade en positiv inställning till ett tillfrisknade! Men herregud, jag är euforisk! Tänk att kunna spring igen...eller bara kunna välja! Det han har erbjudit mig är Stötvågsbehandling. En ny behandling som har använts på gamla muskelskador med positiva resultat. Ja, sen skall jag såklart stretcha, men inte som jag fick ordination förra gången. Tänk så utvecklingen går framåt! Jag tackarrr!!

Vad vore livet utan KMTI( och tänk väl att jag INTE är sponsrad..hm skall nog ta ett samtal med  Janne)

PS: Just nu då jag sitter och skriver så har jag värsta värken i ena skinkan och baklåret men det är nåt som jag är övertygad försvinner då jag genomgått behandlingen 

Men snälla alla mina favoritinstruktörer: Jag kommer nog inte på ett tag, men ta det inte personligt!

 Ni vet ju att jag älskar er ALLIHOP!

Halta Anja

 

Grodinspiration....

Hmmm, snart drar jag upp den där gula....

Efter att ha fått ändrade planer idag så blev det en dag i trädgården istället för träning, som det var tänkt från början. Regnet hängde i luften en stund men sen har det varit helt underbart. Gräset var såklart jättelångt fast jag klippte i söndags. Bara att plocka fram gräsklipparen och köra över alltihop en gång till. Sen föll inspirationen över mig! På trappan har jag två ljuslyktor vinter som sommar. Under sommaren brukar ljusen i dem smälta ner om jag inte lyckats få tag på riktigt bra kvalitet. Det där vet man ju inte förrän det är för sent...tyckte dessutom att det såg lite tomt ut på trappan, jag brukar inte sätta så mycket i krukor eftersom jag har så mycket rabatter. Det blir liksom för mycket av det goda, kan jag tycka, men nu var det lite för tomt. Så kom jag på den ljusa idén att sätta blommor i ljuslyktorna! Det blev väl inte så dumt, va? 

Igår var jag en sväng till Lågprisladan i Skåre. Jag finner alltid nåt helt onödigt där, och så också igår! Fyra porslinsgrodor, minsann. Så nu kan jag ståta med ett alldeles eget Grodbord!

En Salvia och en Prärieklocka, och så katten
förstås!

Ibland sticker det upp en katt bland grodorna...

Tomglo

Skulle städa, hamnade vid datorn istället...Hade planerat att klippa gräset, det började regna...

Men det är inget att hänga läpp för. Jag har baske mig tänkt ta fredagen med ro. Jag övar efter att ha gått på distanskurs hos min guru Nina, som kan konsten att softa. Att kunna sitta och bara....vara. Att tomglo är en konst. Jag kunde det för många år se´n, innan villalivet, då jag bodde i bostadsrätt med en underbar, kuperad innergård där man kunde ligga och sola ostört på ett ställe, grilla och umgås på ett annat, eller sitta med sin kaffekopp och stickning vid ett tredje ställe och samtidigt kasta ett getöga på sin unge som antagligen klättrade som en stolle i gårdens magnifika klätterställning. En dusch fanns för ungarna att härja i på sommaren och vi vuxna hade ett eget litet grönsaksland om vi ville odla! Vi grannar grillade eller hade knytkalas på gården var och varannan dag och hjälptes åt då det var nåt som behövde göras. Det fanns ju såklart negativa sidor också, men de har jag glömt...Då vi skaffade våra första katter, min dotter och jag, så brukade jag gå ut med dem i flexikoppel. De fick absolut inte springa lösa, hu så hemskt om nåt hände dem! Då kunde jag sätta mig på en sten och bara...tomglo i nuet. Katterna fick gå i långlinan och jag bara satt och njöt av att inte göra nåt. Herregud, så jag kan sakna den känslan! 

Jag kan villigt erkänna att det var med blandade känslor i hjärtat jag flyttade därifrån! Men den kärleken...Det tog många år innan jag kände mig bekväm med att bo i hus. Men ibland, då jag har klippt gräset, dammsugit huset, rensat allt ogräs, vikt all tvätt och strukit(huuu)det som absolut måste strykas, gett alla djuren mat, så kan jag ibland få en susning av den där känslan av att bara vara. Om jag sitter på altanen och tittar ut över trädtopparna eller på trädgården och lekparken är tömd på lekande ungar så kan den infinna sig, den där speciella känslan. Jag skall jobba mer på den, baske mig! 

Förändring

Idag fick jag värsta chocken då jag kom till jobbet! En av mina medarbetare berättade att hon skulle sluta och gå i pension! Meeen, sa jag, fåraktigt, det kan du väl inte! Men så förklarade hon och då håller jag med henne, fast jag tyckte så här; gå i pension men gör det med en positiv inställning, var mitt råd till henne. Vet inte om det gick fram, men kanske det landar lite senare. Ja, det kommer bli många förändringar, och det är väl orsak till en del huvudbry. Själv är jag full av tillförsikt. Men jag tycker det är synd att inte alla är vid gott mod. Jag tycker så hemskt mycket om mina medarbetare, men kan inte alltid hålla med dem om allt, eftersom vi har så olika roller. Det jag kan göra är att försöka underlätta för dem på olika sätt. Jag avskyr verkligen då det bildas olika "läger" i en personal. Jag vill att alla skall samarbeta och han en bra kommunikation för det förenar och gör att inga onödiga missförstånd uppstår. Jag har haft ett stressigt, jobbigt, men alldeles fantastiskt år och det har jag min chef att tacka för. Hon gav mig förtroendet att jobba närmare lärarstaben och det har gjort mig mycket starkare.

Annars går väl livet sin gilla gång. Måndag-fredag, liksom....Men snart är det min FAVORITÅRSTID och jag skiter fullständigt i om det regnar eller är 35 grader i skuggan, bara det är S O M M A R!!!

Idag har jag kört powerstep för Frida. Hon var snabb med att berätta om att växterna som jag gett henne minsann var i jorden, nästan alla. Ungefär som att om hon missköter dem så kommer jag och hämtar dem, ha ha! Nädå, jag vet att Frida tar väl hand om mina telningar. Hon är ett proffs på hus och hem, så det så! 

Trist är att jag får så jäkla ont under röven(ja, jag vet det låter pinsamt) men min trasiga hamstringsmuskel plågar mig nåt oerhört! Måste nog söka hjälp...Fast å andra sidan så har jag gått igenom värsta utredningen för några år sen och inte hjälpte det. Gick på ultraljudsbehandling, stretchade till förbannelse, men min kropp är ju från början överrörlig så...ja, ni fattar ni som brukar träna. Operation är ju inget de satsar på en gammal kärring som mig(tycker lite synd om mig själv just nu ...) Möjligtvis om jag platsar i Paralympics...Nä,f-n heller jag gör, de är ju jätteduktiga!!! Nä, jag får fortsätter harva på som vanligt, jag. Jag är fortfarande mycket starkare i mage och rygg än min käre make och det får räcka som morot, he he! 

Oj, jag glömde en sak!!! Kolla bara!!!

Tullisarna är på gång! I Love It!!!

Flyttbestyr

Nu närmar den sig, flytten. Det känns lite overkligt än så länge, men i möra drar vi igång packandet på riktigt! Då jäklar skall det packas...och eventuellt slängas lite till. Och åsikterna växlar om hur jobbigt/spännande/jävligt/krångligt/kul det kommer att bli. Vissa mår riktigt ordentligt dåligt och det är ledsamt, men förhoppningsvis så lossnar det för dem då vi börjar packa. Sen hoppas man ju att de närmaste kollegorna stöttar och uppmuntrar. Själv ser jag fram mot detta äventyr. Och tänk så nära jag får till jobbet! Mitt bibliotek skall ner i kartonger, faktaböcker magasineras, skönisen skall med till Tullholmen, mitt kontor är rensat på allt som inte behövs och resten skall jag ha med. Ljudböckerna har jag inte bestämt hur jag skall göra med, men det lutar åt att de får vänta på oss till 2014. Har tänkt att få tid till att lära mig hur man smartast laddar ner ljudböcker från nätet och sen eventuellt lägger över i mobilen. Jag har i alla fall fått tillstånd från Justitiedepartementet att ladda ner från det centrala biblioteket, underskrivet av justitieminister Beatrice Ask minsann! Med blått bläck, det ni!! Man kan undra om det är sånt en minister skall sitta och göra på dagarna? Skriva under tillstånd om att ladda ner ljudböcker...Det tog dessutom tre månader att få ansökan granskad och beviljad. Och just därför har jag totalt glömt hur jag skall göra då jag laddar ner boken...Det hade jag kläm på då jag skrev ansökan...
Mysmöblerna får också vänta på 2014. Endast skrivbord och stolar skall med. Sen kommer det till det värsta av allt. Personalrummet skall plockas ner, suck. Vi är några tappra som sitter på fikarasten och grunnar på vad som skall med. Jag säger; Släng allt! Då får vissa frossa, men vad tusan, varför ta med udda bestick och kantstött porslin? Nä, jag tycker att var och en kan ta med sin egen mugg till Tullis att ha under ett år, sen får vi se då vi kommer tillbaka. Enkelt skall det vara.
Sen har vi allt i cafeterian. Jag säger S L Ä N G!!! Jag kanske inte diskmaskinen, den är ju ny, eller frysen, den funkar bra, men allt annat är ju skamfilat av att ett stort antal elever under årens lopp på mer eller mindre bra sätt skött cafeterian.
Livet är spännande just nu och jag ser fram emot att få flytta och få mina saker på plats så jag kan avsluta allt för vårterminen men också att ha framförhållning inför hösten. Många tror att då eleverna och lärare går på sommarlov så stannar skolverksamheten. Dröm vidare...