Låsöppning

Som jag har längtat efter den här dagen! Låsöppningsdagen, alltså. Mina nack-och bröstryggskotor har varit låsta i veckor nu och gjort mitt liv mycket smärt-och tröttsamt. Som grädde på moset hade jag träff med min andra sjukgymnast som utförde lite stötvågsbehandling på mitt baklår direkt efter låsöppningen. Jag erkände direkt för honom att jag inte gjort min läxa på en hel vecka. Han var mycket förstående då jag förklarade. Det gick bara inte då huvudet värkt och jag tappat andan så snart jag ansträngt mig det minsta. Vår vaktmästare sa en dag; Men Anja, vad du suckar hela tiden! Inte hade jag tänkt på det...Men då kotorna är låsta i bröstryggen så är känslan att man inte orkar hålla upp kroppen ordentligt, att ett band sitter runt bröstet, att man har konstant huvudvärk, man har ibland en klump i halsgropen som inte går att svälja ner och dessutom, och det är nästan värst, man blir ledsen och nedstämd, helt plötsligt. Blir gråtfärdig och orkar inte med minsta motgång. Det är bara några av symtomen. För många år sen då jag sökte för detta för första gången, och gick till vårdcentralen ville de ge mig antidepressiv medicin.  Jag vägrade. Har även träffat på en läkare som jämförde mig med en alkoholist, då mina händer och fötter plågade mig. Det hör ju till mitt syndrom, att kontaktytorna ibland blir inflammerade av för mycket kontakt...Att jag har överansträngt dessa utsatta ställen, helt enkelt. Jag försökte förklara för honom att om jag inte tränar så blir det inte bra för övriga kroppen. Jag befann mig i ett moment 22. Men den stollen fick för sig att jag var träningsnarkoman, och frågade mig klämkäckt; VET du vad man kan jämföra dig med?.....Nääääää, sa jag. Alkoholisten, triumferade han! Glodde på honom...Eh, alltså, sa han. Det är samma endorfin som härskar i kroppen, man måste ha det för att må bra. Och så sa han att jag borde äta Zoloft, nån jäklar psykmedicin som skall vara bra för såna träningsneurotiker som jag, tydligen. Han gav sig inte förrän han fått skriva ut skiten. Att remittera mig till en RIKTIG läkare var inte på kartan för honom. Har allmänläkare provision på psykofarmaka, eller? HUR skulle deras jävla tabletter kunna flytta tillbaka mina kotor?????? Vilken chock jag fick en dag då denna "läkare" började jobba på mitt träningsmecka!! Han kikade in genom fönstret då jag var på ett pass. Jag förhörde mig direkt efteråt om vad denna man gjorde på ett hälsohus som detta, då han tycker att vi som tränar gör det istället för att supa ner oss!

Ja ja, skit samma, han var en energitjuv av guds nåde! Jag har inte sett till honom på flera år på KMTI så min själ har fått ro. 

Och idag, har jag blivit upplåst! Det brakade från nacken och ned till midjan då ängeln Gunilla tryckte ner mig på kilen några gånger. Hon kan sina saker, den kvinnan! Drog rätt nacken i ett huj. Lirkade och så, KNÄPP! Huvudvärken som plågat mig i två dar lanade av efter två timmar. Känner mig överkörd av en långtradare, men en snäll en...Och så var det stötvågsdags en timme senare. Det gjorde faktiskt...dretont idag! På nåt sätt så VILL jag att det skall göra ont, det TAR liksom då...Knäppt, eller hur? Men då jag gick ut därifrån så gick jag utan att ha ont. Och jag vet att det kommer att blir bättre då jag kan köra mitt rehabprogram igen då jag inte har låsta kotor. Men om detta skall hålla så är det adjöken med att härja runt på jobbet som tidigare. Inga tunga lyft, eller klättrande hit och dit. Be om hjälp...Hjälp så jobbigt, men nödvändigt.  

Tullis via Uppsala

Jag har fått ett kontor med UTSIKT över en lummig innergård!! Jisses, så glad man kan bli för en sån sak, liten sak för en del, men gôrstort för mig som har haft utsikt rakt ut i bibblan förut. Jag känner att jag kommer stortrivas! Bibblan och cafeterian är bara ett lappkast från mitt kontor, men ändå milsvid skillnad från förut! Hur skall jag kunna ta semester och INTE planera i mitt huvud hela tiden? Jag får kämpa, helt enkelt. Flyttfirman är guld värda, vilka proffs. De skall få en go överraskning imöra då "stora lasset" kommer att gå från Ilanda. Tänk så snällt att hämta vår drickkyl, som vi trodde inte skulle behövas eftersom vi fått info om att allt skulle vara kvar i cafeterian. Den stod inknökad i vårt "grönmärkta" lager men inga problem. Guldkille! Och vi misstänksamma
människor på jobbet som var så rädda om våra papper att vi packade i våra bilar för att vara på den säkra sidan. Ja, herregud, som mitt "kontor" har fått vara med om! Det har gjort en resa tur/retur Uppsala i går kväll/natt! Nu gick det ju hur bra som helst, men om jag packat allt i en flyttkartong på det sedvanliga sättet så hade bilen varit tom och jag sluppit oroa mig för BÅDE det ena och det andra.

I går kväll fick Gubben ett sms då vi just satt oss för att titta på "Bonnerôven" på 1:an. han är vår favorit! Gubben hojtade till då han läst sms:et: Men gud, Anders har blivit påkörd och ligger i koma!!! Mitt hjärta nästan stannade! VAAAAA? Våran Anders? utbrast jag. Vi känner många Anders nämligen. Nej, det var inte "våran" Anders, som tur var, men tur var det ju inte ändå, på nåt sätt, för det var Gubbens cykelkompis som blivit påkörd av en bil då han var ute på ett cykelträningspass på racer. Bilen höll 80-90 km/tim. ett missförstånd som fick ödesdigra följder för båda. Jag lider med alla!
Gubben blev alldeles stirrig och vid 21.30 ringde Anders fru och sa att det var dags för helikoptertransport till Akademiska i Uppsala för Anders. Men hon fick inte följa med! VA? Gubben sa direkt att han skjutsar, helt uteslutet att hon skulle köra själv till Uppsala! Såklart att man måste vara nära sin man då nåt sånt här händer. En annan cykelkompis följde med så de kunde dela på körningen.
Men så kom jag på; Bilen är ju full av "mitt kontor"! Hela baksätet knökfullt i kartonger med mina "viktiga" papper. Min mousetrapper och handledstödet till datorn, min papperskorg och dokumenthållare. Inga smågrejer, direkt. Det löste sig med att de med förenade krafter lyfte in allt i "hundkuren" därbak. Och sen tog mitt kontor sig en tur till Uppsala. Det var hemma på Hammarö vid 05.40...lite trött men ändå intakt. Gubben rasade i säng för att bli väckt av telefonen vid 8-tiden...på sin födelsedag!!! Han fick en keps av mig i present som så klart var för stor. Faan, så trist! Skall byta den. Och jag som inte gillar keps över huvud taget...men den här var riktigt cool. Fast stor. Mycket för stor.Jag har känt min Gubbe i 17 år nu, men ändå verkar jag tro att han har vattenskalle...I möra skall jag byta till en mindre keps. Hoppas mitt ögonmått är hyfsat med i denna världen. Vore ju pinsamt om jag kom med en för liten keps, som om han hade ett förkrympt hövve...Det säger väl i och för sig allt om mitt ögonmått...
Tänk så livet kan gestalta sig för oss människor. Man vet aldrig när det är dags för plötslig lycka, olycka, dödsfall, lottovinster m m. Jag har sagt det förut och säger det igen: Ta vara på varann FÖR BÖVELEN! Tänk om den/dem ni älskar mest av allt plötsligt försvinner...mentalt eller för evigt...så svårt att tänka på för oss tills vi får en spark i röven av livet! Ta vara på det lilla i livet, att vara tillsammans och inte ta varann för givet som det är så lätt att göra. Man får en vana att det alltid kommer att vara vi vad som än händer, men tyvärr så...

Med ena foten på Tullis...

Nu snart är det Tullholmen som gäller. Mitt kontor ekar tomt och likaså cafeterian. Personalrummet är i det närmaste nedplockat för utom några kaffemuggar och bestick. Visst känns det konstigt, overkligt, för när vi återkommer om ett år så finns inte gamla Ilanda kvar, det som vi har varit vana vid.

Men nu stundar ett spännande år med nya utmaningar. 

Inte mycket till kontor nu inte...Datorn och telefonen
for iväg till Tullis idag och alla pärmar och viktiga papper ligger
i kartonger i min bil för vidare transport i möra.

Men först skall jag om några veckor ha en välbehövlig semester. Då skall jag gräva en ny rabatt. Ja, just det! Eller inte en helt ny, utan utvidga en av böjarna på "långrabatten" som gränsar mot äppelträdet. Det är ju så att vi skall bygga ut trädäcket på framsidan och där har jag en buskros som är attans fin. Den vill jag ju spara, såklart! En laxrosa historia som doftar lagom mycket för min doftkänsliga nos. Inte helt lätt att placera ut nåt så stort i vår redan välfyllda trädgård...men till slut kom vi på det. Den kommer få fint sällskap av bl a lilja cappucino och en brokig funkia. 

Ja, rosor ja. Jag har i andra ändan av samma rabatt en buskros som jag fick i 50-årspresent. Den blommade redan första sommaren med härliga rosa blommor, sen har den bara växt sig större men inte visat minsta lilla blomma! Så döm av min förvåning då jag i helgen upptäckte små rosa blommor på den. Pyttesmå, men ändå blommor. 

Taggig som om den vore från down under...Men gulliga
små blommor.

Gullig som en marsipanaros.Kanske skall jag skämma bort den med lite
sån där specialjord för rosor nästa år...Fast då kanske den växer sig
stor som ett höghus...Får fundera på det...

Viktiga saker för mig

I mina flyttbestyr på jobbet insåg jag den här lilla
lappens värde. Den satt jag upp för 5 år sen och fortfarande
är den till stor nytta. Den satt på kaklet vid diskbänken. Nu ligger
den i mitt mobilgalleri för att sättas upp i nya skolan 2014.

Ja, så var det Zlatan då....Han har till mångas-både elevers och vuxnas,
 stora glädje suttit
på väggen i ungarnas kis-rum. För mig har han INGET värde,
trots sitt bolltrolleri och stora bankkonto. Ett solklart containerfall!

Hussen-jätteviktig för BÅDE mig och Klinga, Klinga-jätteviktig
för hussen och mig!

Svärfar kom och hälsade på en kväll. Värdefull för oss alla i ur och skur! Hans knä blev genast
upptaget av Skrållan, till Klingas förtret, för hon anser hussefar vara hennes, bara hennes!!

Svärmor, en värdefullare människa får man leta länge efter!
Med ett hjärta av renaste guld! Se bara så snällt
vovvarna sitter...utan hjälp av godis

Värdet av att få göra nåt kreativt, om än i det lilla
är viktigt för mig. Här är det krasse som skall
klättra på spinnrocken. Och den här gången
skall jag vakta noga så inte de äckliga larverna
börjar knapra på bladen!

Lite mer av mitt "hittepå". Fuchsiorna har tagit
sig bra, men chilin vete tusan, vad som händer med. För mycket
eller för lite näring....

Fann denna underbart färgade petunia på Coop
för några veckor sen. Petunior är normalt INTE
så viktiga för mig, men den här blev det direkt. Ner
i kundkorgen, pronto, for den! Ni kan jag sitta
och bara GLO på den, det är viktigt för mig.

Dubbelvärdefull är den här Pionen. Fick den på Mors
dag för många år sen av min värdefulla dotter. Den
blommar exakt på Midsommarafton varje år, så och i år.
Blommorna ser ut som marsipan, helt fantastiska!

,

Och så den här juvelen, värdefullast av alla!
Bilden är ju tagen för några år sen...29 närmare bestämt,
men den är och förblir min favorit! Hårfärgerna har kommit och gått, men här är i alla fall ursprungsfärgen...

MIdsommar

Äntligen är det ledigt igen! Har inte haft ork att blogga på ett tag. Flytten har tagit mycket energi av mig. Dessutom har jag som vanligt tagit i för mycket och skaffat mig låsningar i nack-och bröstryggen. Men nu hör inte jag till den sortens människor som kan lägga över allt jobbigt på nån annan. Jag vill få saker och ting gjorda snabbt och då gör jag dem även om det blir surt efteråt. Och det har det blivit nu. Men ingen fara, jag vet ju var jag kan få hjälp och dit skall jag på torsdag. Faktiskt skall jag utföra nåt slags rekord, besöka TVÅ sjukgymnaster efter varann! Den första är Gunilla, nack-och bröstryggsängeln, och efter det Pete, stötvågsängeln. Idag var jag på min 3:dje behandling och attans så bra det tog idag då!! Pete drog helt enkelt på lite extra på displayen. Nu så!
Men oj, jag har ju glömt att berätta; Vaski har också varit på rehab denna veckan. Han har simmat minsann! Mattehjärtat höll på att försmäkta då hon såg hans lidande min, där i vattnet, utan att nå sin matte på andra sidan bassängen. Jag måste var den harigaste matten, ever! Rehabsköterskan sa att vi skulle bada med honom 2 ggr i veckan i en månad och sen boka ny tid....Hon vet ju inte att BÅDE matte och husse är första klassens badkrukor och inte har badat ute sen de var...barn...Men som en Guds försyn har husses förra fru-tillika mattes väninna, en attans go och tempererad pool. Dessutom finns den vattenälskande Sally, Vaskis barndomskompis, i flocken. Vi är välkomna att bada hos dem! Så himla snällt!

Värsta ögonblicket i mattes liv...Vaski kämpar för livet och matte
skiter i honom(enligt honom)

Ja, vad har hänt mera då? Jo igår då...Lummi är ju vår lilla odåga nr 1, fast också charmtroll.  Hon tänjer vårt tålamod mer och mer. Ibland undrar jag vad som rör sig i hennes hjärna...Det stora problemet just nu, hon äter bajs!!! Kattbajs, hundbajs och dessutom hennes egen bajs! Sen spyr hon.Man behöver inget förfinat luktsinne för att känna en "näradödenupplevelse" då hon spytt bajs. Det gjorde hon igår. I bilen. På väg från dagis. Aldrig har det varit såååå långa, långsamma bilköer som igår. Framför mig. JAG SVOR FULA; JÄTTEFULA ORD!! Vaski och Klinga försökte klättra över till baksätet, för att undkomma svallvågen av bajsspyor. Tänk att hundar kan tycka så olika...Man säger ju att hundar har ca 9000 smaklökar medans människor har....många tusen fler. Tur att jag är människa. Vill inte äta bajs. Någonsin!
Vi överlevde, både jag, Vaski och Klinga, trots att Klinga hade dregel hängandes över hela nosen.
Fortsättning följer med Lummis orgier...
Jo men alltså, trädgården då. Jag har utanför mitt bibblofönster under några år haft en djungel av Spireor. Rödbladig smällspirea-och gulbladig smällspirea. Snygga som tusan...om man sköter dem. Nu skall ju skolan dräneras vilket innebär att alla våra buskar kommer att förstöras. Jag frågade därför min chef Anna om jag kunde få adoptera några buskar och hon sa; Men såklart, ta vad du vill ha! Sagt och gjort, tog med spaden och igår tog jag tag i grävandet. De gulbladiga kunde jag se mig i stjärnorna efter. De hade brett ut sig alldeles för mycket. Synd. Jag hade verkligen tyckt om att ha en sån i min trädgård.Men man kan inte få allt, lärde mig min mamma. Grävde upp två rödbladiga Djävulsbuskar och planterade på en förberedd plats invid ena grannen. Hoppas de tar sig. Prakttryn som fick bereda plats får en mycket bra boendeform hos Frida, på Anneberg. Det är så gött att kunna ge vidare det som man har i överflöd eller vill byta ut. Själv hade jag ingen så hjälp på vägen då jag började mitt trädgårdsprojekt, lade ut så mycket pengar så det är inte klokt....Så vill jag inte att det skall vara. Jag vill dela med mig av mina växter, och kanske få nån annan förunderlig växt i utbyte...eller inte. Det behövs inte. Jag är glad att kunna dela med mig.

Snygg akleja

Nu känner jag att blogginlägget kommer att bli jättelångt. Ni behöver inte läsa allt. Men...
Jag måste ändå få delge mina tankar omkring livet...och döden. Men herregud, tänker ni säkert. Vad är det med människan, såhär vid midsommar och allt?!
Såhär är det i mina tankar just nu. Förra lörda´n kom en träningskompis till Gubben, tillika gammal Ilandaelev" hem till oss. Han frågade om jag hört att ***** hade dött. Näää, vad säger du, sa jag. Efter en vecka har skvallret hunnit ifatt mig och jag har fått reda på hur han dött. Jag kan bli sååå jäkla förbannad på...jag vet inte vad...Här har vi en kollega som inte ville annat än att leva med sin familj, men som snart förlorar kampen mot cancern...och så finns det andra som bara ger upp fast de har en frisk och sund kropp. Men sår i själen syns ju inte, tyvärr. Det är skrämmande många unga människor som väljer att ta livet av sig. Varför? Är det vårt samhälle som är för krävande och människofientligt, eller helt enkelt alla droger som man hur lätt som helst kan få tag på. Fast varför ens prova droger...
Nä men, herregud, Vad blev detta för djupdykarinlägg?

Nu till nåt positivt.  Fördomen om svärföräldrar är ju att man skall HATA dem, men detta stämmer inte med mina. De är världsbästa. De tar hand om Klinga på bästa sätt.Och ställer upp för oss i vått och torrt. Vi skulle inte klara oss utan dem! Världsbästa ever, så det så!

Nu måste jag ju visa hur jag planterat mina adopterade buskar.

Förberedelser...

Jag fick verkligen nog av att grannen inte klippte
gräset på sin sida av staketet. Det växte över till
vår sida vilket gjorde att jag fick rensa grästorvor hela tiden. Den gröna plastkanten som jag satt i bakkanten förslog inte mycket. Så fann jag en hög med gamla betongpannor. Dessa
har jag nu grävt ner en bra bit i bakkanten och om inte det skall stoppa det attans gräset så vet jag inte min levandes råd!

...och fortsättning...

färdigt