Tullis via Uppsala

Jag har fått ett kontor med UTSIKT över en lummig innergård!! Jisses, så glad man kan bli för en sån sak, liten sak för en del, men gôrstort för mig som har haft utsikt rakt ut i bibblan förut. Jag känner att jag kommer stortrivas! Bibblan och cafeterian är bara ett lappkast från mitt kontor, men ändå milsvid skillnad från förut! Hur skall jag kunna ta semester och INTE planera i mitt huvud hela tiden? Jag får kämpa, helt enkelt. Flyttfirman är guld värda, vilka proffs. De skall få en go överraskning imöra då "stora lasset" kommer att gå från Ilanda. Tänk så snällt att hämta vår drickkyl, som vi trodde inte skulle behövas eftersom vi fått info om att allt skulle vara kvar i cafeterian. Den stod inknökad i vårt "grönmärkta" lager men inga problem. Guldkille! Och vi misstänksamma
människor på jobbet som var så rädda om våra papper att vi packade i våra bilar för att vara på den säkra sidan. Ja, herregud, som mitt "kontor" har fått vara med om! Det har gjort en resa tur/retur Uppsala i går kväll/natt! Nu gick det ju hur bra som helst, men om jag packat allt i en flyttkartong på det sedvanliga sättet så hade bilen varit tom och jag sluppit oroa mig för BÅDE det ena och det andra.

I går kväll fick Gubben ett sms då vi just satt oss för att titta på "Bonnerôven" på 1:an. han är vår favorit! Gubben hojtade till då han läst sms:et: Men gud, Anders har blivit påkörd och ligger i koma!!! Mitt hjärta nästan stannade! VAAAAA? Våran Anders? utbrast jag. Vi känner många Anders nämligen. Nej, det var inte "våran" Anders, som tur var, men tur var det ju inte ändå, på nåt sätt, för det var Gubbens cykelkompis som blivit påkörd av en bil då han var ute på ett cykelträningspass på racer. Bilen höll 80-90 km/tim. ett missförstånd som fick ödesdigra följder för båda. Jag lider med alla!
Gubben blev alldeles stirrig och vid 21.30 ringde Anders fru och sa att det var dags för helikoptertransport till Akademiska i Uppsala för Anders. Men hon fick inte följa med! VA? Gubben sa direkt att han skjutsar, helt uteslutet att hon skulle köra själv till Uppsala! Såklart att man måste vara nära sin man då nåt sånt här händer. En annan cykelkompis följde med så de kunde dela på körningen.
Men så kom jag på; Bilen är ju full av "mitt kontor"! Hela baksätet knökfullt i kartonger med mina "viktiga" papper. Min mousetrapper och handledstödet till datorn, min papperskorg och dokumenthållare. Inga smågrejer, direkt. Det löste sig med att de med förenade krafter lyfte in allt i "hundkuren" därbak. Och sen tog mitt kontor sig en tur till Uppsala. Det var hemma på Hammarö vid 05.40...lite trött men ändå intakt. Gubben rasade i säng för att bli väckt av telefonen vid 8-tiden...på sin födelsedag!!! Han fick en keps av mig i present som så klart var för stor. Faan, så trist! Skall byta den. Och jag som inte gillar keps över huvud taget...men den här var riktigt cool. Fast stor. Mycket för stor.Jag har känt min Gubbe i 17 år nu, men ändå verkar jag tro att han har vattenskalle...I möra skall jag byta till en mindre keps. Hoppas mitt ögonmått är hyfsat med i denna världen. Vore ju pinsamt om jag kom med en för liten keps, som om han hade ett förkrympt hövve...Det säger väl i och för sig allt om mitt ögonmått...
Tänk så livet kan gestalta sig för oss människor. Man vet aldrig när det är dags för plötslig lycka, olycka, dödsfall, lottovinster m m. Jag har sagt det förut och säger det igen: Ta vara på varann FÖR BÖVELEN! Tänk om den/dem ni älskar mest av allt plötsligt försvinner...mentalt eller för evigt...så svårt att tänka på för oss tills vi får en spark i röven av livet! Ta vara på det lilla i livet, att vara tillsammans och inte ta varann för givet som det är så lätt att göra. Man får en vana att det alltid kommer att vara vi vad som än händer, men tyvärr så...