3:e semesterveckan

Jaha ja, här har en hel dag gått i ett huj. Och vet ni, mitt baklår har inte hindrat mig ett dugg! Jihaaaa! Eller, nu tog jag väl i lite för mycket ändå....Jodå, visst har jag känt av den attans jävla lårmuskeln...eller det som är kvar av den, men inte så mycket så jag haltat och det är bra, mycket bra för mig. Igår var jag på ett liftitpass för om jag inte tränar så blir jag stollig och vad hjälper det? Inte nån. Så jag provade och det gick jättebra! Idag har jag barA kört trädgårdsarbete och crosstrainer i 15 minuter, sen pilatesboll med en kär vän som har börjat träna trots problem med artros. Men hon är verkligen ett föredöme då det gäller att kämpa! Man får nästan hålla henne tillbaka. Härliga människa! Jag mår gott av positiva människor, man ger och tar av varandras positiva egenskaper.
Fast just i detta nu, har jag lite svårt att känna nån stor glädje över livet. Min medarbetare, som jag tidigare har berättat om, har i stort sett sovit den senaste tiden och det är till hennes anhöriga, framförallt hennes sambo och dotter, men också mor, syskon och hela den övriga släkten som är där för henne, nu då hennes sista stund närmar sig obönhörligt, som mina tankar går. Det är en sån oerhört stark känsla av vanmakt som kommer över mig då jag tänker på hur det känns för dem. Jag känner nästan skam över att jag mår bra och ändå klagar över en attans lårmuskel som inte vill som jag. Tusen tankar i mitt huvud just nu.
I möra är det vår bröllopsdag, Gubbens och min, men också min kära svärmors 70-årsdag. Många historier om hemska svärmödrar har man ju hört men ingen passar in på min svärmor. Hon är den bästa svärmor i världen! Har ju inte haft mer än två och min förra svärmor Siv, var också världens bästa på den tiden, men NU är det en som gäller och det är ANN-MARIE, så det så! Finns ingen bättre. BASTA! Hon tar hand om alla de sina utan en tanke på sig själv. Herregud, vilken hjältinna hon är! Hon må hon leva..förresten, inte kan hon väl fylla 70? Det måste vara fel...Inte en dag över 50 är väl möjligt...fast då skulle hon ju vara YNGRE än mig förstås...

Dagliljorna

Custard Candy)aprikos) och El Desperado(gul/lila)

Nu börjar de dyka upp, mina älsklingar nummer 1, dagliljorna! Torparliljorna har blommat länge, men de andra, lite fiiiinare, är lite mer trögstartade. Lyckan är total då jag går ut i trädgården en tidig morgon och nån av mina favoriter har börjat blomma. Kommer ihåg vilken upplevelse det var att upptäcka detta släktes otroliga mångfald! Min dotter gav mig för många år sen i födelsedagspresent ett inträde till Göteborgs trädgårdsdagar som hålls i slutet av april. Inte världens bästa trädgårdsväder den dagen vi for men vad gjorde det att kylan och blåsten bet i kinderna då vi helt plötsligt stod framför ett bord fullt av dagliljor i alla färger och sorter! Vi stod framför Sveriges ledande hemerocallisodlare! Jag köpte ett paket med tre dagisar, efter en oändligt lång stund av huvudbryderier vilka jag skulle välja.Gubben stod en bit bort och såg uttråkad ut, och efter att jag betalt och sneglat vid nästa bord, var han försvunnen! Dottern och jag tittade på varann, nä, ingen hade sett vart han gått. Så kommer Gubben spatserande med en påse i handen. Han hade minsann varit och köpt sig en EGEN daglilja! En dyring, till på köpet!
Sen har vi ännu en gång besökt Göteborgs trädgårdsdagar OCH samma odlare, och samma väder också för den delen...Vidare har jag beställt över deras hemsida, men där stötte jag på patrull. Nog för att han är världsbäst på dagliljor, men med nätbutiken är det sämre ställt. Jag beställde, väntade spänt, men inget hände. Jag mejlade flera gånger om var mina blommor tagit vägen, om beställningen kommit bort. Inget svar. Då ringde jag och fick tala med mister hemerocallis himself. Jodå, min order hade han minsann där, han t o m läste upp vad jag beställt och så gjorde vi upp om när jag skulle få dem...Pyttsan, det kom inga blommor! Jag ringde igen och då visade det sig att de höll på att flytta, både hemsidan och handelsträdgården. Sen erkände han också i nästa andetag att detta med näthandel inte var hans starka sida...Jag höll med. Till slut fick jag i alla fall de efterlängtade dagliljerizomerna, efter många om och men....fast inte alla. Några hade utgått ur sortimentet under tiden för allt krångel...
De har numera en helt annan hemsideadress och vill ni se deras underbara dagliljor så är adressen:

El Desperado

 http://flower-blommor.com

Fooled Me

Ja, så är det då min gamla trotjänare, Torparliljan. Har inget
annat namn på den, tror inte det finns. De har ju stått vid varenda
stugknut sen flera hundra år. En mormorsblomma av guds nåde!

Dessa är de som
börjat blomma
hittills, snart kommer det fler bilder, tex på Gubbens egen
Black Prince...

Så kommer jag då till min "utböling"....Har inget namn på den.
Har heller inte köpt den hos "holländar´n" som vi kallar odlaren.
Vet faktiskt inte var jag köpte den över huvud taget, eller varför eftersom
jag inte är förtjust i gula blommor...Men den pryder
sin plats bredvid torparliljan.

Semester...på riktigt!

Nu har jag äntligen landat. Efter vår minisemester över ett dygn(!) så fick jag en andningspaus som gjorde att jag då jag kom hem igen, kunde ta det lugnt, inte bry mig om jorden som borde grävas bort till exempel. Idag har jag bara gjort det där roliga i trädgården. Klippt bort vissna blommor, vattnat, ändrat lite på krukor och grejer, ja helt enkelt mått bra. Har varit till Blomsterlandet och köpt en blomma till mina föräldrars grav, deras födelsedag var den 17:e och 19:e juli. Tror inte att de misströstar att vi missade dagarna...Pappa dog 1975 och mamma 1997. Jag blev lite nostalgisk då jag och Gubben gick där på kyrkogården, eller kyrkogård förresten, jag tycker det är en lummig park. Där har jag gått ett oändligt antal gånger med dottern i sele på magen då hon var bebis, eller då jag var ledsen över nåt...eller glad, fast mest då jag var ledsen, för tänk så lättad om hjärtat man blev då man gått en promenad i denna lummiga park. Så fridfullt.

Jag har ju levt halva mitt liv på Rud och har ett särskilt förhållande till detta område. Då jag flyttade dit...eller flyttade förresten, jag rymde helt enkelt! Jag var en jobbig unge och tonåring, min mamma och jag kom inte överens, det var krig varje dag. Så min gymnasietid var kantat av annat än skolarbete, kan jag säga. Min pappa var cancersjuk och hade det svårt. På den tiden fick man ingen hjälp från sjukvården då en anhörig var svårt sjuk. Vi fixade inte detta, min mamma och jag. Och stackars pappa som alltid varit en kraftkarl fick inte det stöd han behövde. Då han gick bort hade jag just separerat från min pojkvän och var helt lamslagen av det, inte att min pappa gått bort. Efter hans bortgång kom det över mig i omgångar under en lång tid för mig. Jag drömde ofta att pappa levde och att vi pratade igenom saker vi inte hunnit innan han dog, och tänk så bra det kändes på morgonen då jag vaknade! Jag är helt övertygad om att man kan klara mycket själv istället för att söka proffshjälp direkt det är jobbigt. Att jag många år senare var tvungen till det för mina och mammas problem var en annan sak. Men man skall inte skämmas för att man söker hjälp, det är så himla viktigt att må bra i själen, få rätsida på saker och ting. Men hallå, vad det drog iväg här då! Av ett besök på kyrkogården.. Ja, just det, de fick en blå Hortensia i present. En av deras favoritblommor. Även pelargoner var populära hemma hos oss, men det har jag köpt så många gånger förut så nu behövdes förnyelse. Jag skall plantera den vid ett senare tillfälle så den kan återkomma varje år. Hade ingen spade med nämligen...

Borta bra men hemma bäst

Kolla bara, vilket drömhus... i alla fall för mig

Vi har varit på lillsemester torsdag-fredag, Gubben och jag. Inte helt lätt att få till det med alla husdjuren, men det fixade sig till det allra bästa. Vaskis förstahusse kom och höll Vaskiböbb sällskap från igår till idag. Kanske fick förstahussen en liten nostalgitripp då han ju faktiskt har växt upp här. Han besökte i alla fall sin farmor i grannskapet...och tänk, där vankades det middag, sicken tur för förstahussen... Vaski fick säkert klappar så det räckte och blev över.
Lummi firade sin semester hos sin reservmatte i Kil, världens bästa extramatte! Där fick hon husera med 8-årige sonen i huset som förr var hundrädd men nu älskar att busa med Lummi. Tänk så bra det kan bli med vettiga föräldrar som lär ungarna hundvett!
Klinga fick följa med för att träffa Oscar, världens goaste nallebjörnsvovve, näst Vaski, såklart.... Fegisen Klinga behöver mer social träning och dessutom är hon husses älskling, han har svårt, mycket svårt att vara utan Klinga! Gubben skulle ju göra sina arbetsdagar inför jakten i höst och jag skulle bara...vara. Det är så helt otroligt rogivande i dessa trakter och jag som har så svårt att koppla av behöver verkligen detta. Sen är det ju en bonus att våra vänner är så gästvänliga och goa! Men en dag räcker för mig i denna idyll, sen får jag lappsjuka. Tänk så konstigt det kan vara! Jag älskar verkligen att se alla hus på vägen upp och huset där våra vänner bor är vidunderligt vackert...men ändå vill jag hem efter en dag. Fel på mig? Nåja, nu är vi hemma och ser tillbaka med glädje. Vi har blivit förstklassigt mottagna!
Så var det då dags att åka hem idag. Först skulle ju Gubben göra lite mer arbetspass i skogen. Han var uppe vid 7 redan, måste varit tungt efter en rejäl mängd öl igår kväll...Men som den principfaste man han är, så gillade han läget. Jag skramlade omkring i sängen en stund, men vid halv 9 gick det inte längre. En tant kan ju inte sova hur länge som helst heller. Från att igår ha varit gôrvarmt, var det i morse bara 15 grader varmt.
Senare blev det hundpromme och tänka sig...det gjorde dretont i lårmuskeln...som vanligt. Men vem bryr sig längre? Så fina omgivningar att jag skulle vilja köpa hus där direkt. Men det går ju inte såklart...Man skall ju jobba några år till, men sen så...Så hemåt för att hämta Lummi Lejontass i Kil.
Vad tror nu händer? Klinga och Lummi rök ihop direkt! Jag blir så trött...Lummi skulle må så bra hos reservmatten för evigt...men hon är ju den mest ansvarsfulla människa jag känner som faktiskt säger: jag vet inte om jag klarar ansvaret. DET är ansvarsfullt, tycker jag. Tänk om ALLA människor var likadana? Då skulle det inte finnas hälften så mycket elände. Men Lummi är lugnet själv där. Det känns gôtt att hon kan få semester från hela högen på Abborrvägen en stund ibland. Men nu har lugnet sänkt sig över flocken, maten är uppäten, husse ligger i soffan med fjärrkontrollen säkert fastklämd i
handen. Ja, nu är vi hemma!

Jag som inte är ett dugg intresserad av motorer och sånt, blev alldeles
överförtjust då jag såg denna raritet! Vilket jobb! Bra där S-Å!!!!

Pusskalas mellan Klinga och Oscar.

S-Å och Gubben  sitter i djupa funderingar i väntan på rätt grilltemperatur.

Gubben provade goaste stolen ever.
Det gjorde inte ett dugg ont i mitt baklår då jag satt i den. Däremot
höll jag på att riva hela verandan då jag satt mig i den...Svår
 att få stopp på svängningen liksom...

Sommarens varmaste dag? Bullbak!

Sitter här på nattkröken och begrundar min dag. Grävprojektet har fortskridit, tippen har fått påhälsning av Gubben och mig flera gånger, Satte en bulldeg tidigt i morse som fick stå och jäsa i fred. Tänk att jag alltid blir sugen på att baka på den varmaste dagen ever! Men idag vill jag ju ha bullar i frysen då min styvson kommer och passar "sin" hund Vaski. Han är ett riktigt bullmonster, min bonusson! Det var ju han som från början skaffade Vaskiböbb men  av olika anledningar inte kunde behålla världens bästa vovve.
Lummi har jag lämnat till hennes älsklingshundvakt Thirre idag. Vissa problem uppstod på vägen och gjorde resan en aning knepig. Jag glömde nämligen min plånbok hemma och var tvungen att vända hem igen för att hämta den. Hann inte prata med Lummis älsklingspassare nr 1 och det irriterar mig. Jag hade jättemycket att prata med henne om. Men det får bli då jag hämtar vår lilla vita odåga.
Nu kommer det att bli bloggvila för min del några dar. Vi skall ju till Nordvärmland och jag tar inte med nån dator dit. Att blogga på mobilen är helt förkastligt för mig. Kan bara inte med att blogga eller ens fb:a på mobben. För gammal antagligen. Jag, alltså, inte mobilen...
Men snart är tanta hemma igen och då kommer en lång och innehållsrik redogörelse om våra göromål i Nordvärmland.
Till dess, Ha det gôtt!