Dagen då ALLT skulle fixas

Igår satt vi oss, Gubben och jag, för att planera lördagens aktiviteter. Vi kom överens om att snart är det vinter och därför skall vi göra färdigt det vi påbörjat men inte riktigt slutfört än. Vilket innebar en tur till Byggmax för inköp av bräder till nya soldäcket. Där behövdes tätas till nertill så inte kissen kommer under. Sen skulle det också inköpas "metallduttar" upptill på stolparna. Sagt och gjort.

Vi for till Gubbens jobb för byte till lastbil. Men först en tur i butiken....Och tänk så lägligt!!!!
De hade fått in de sötaste smågrytorna ever! Åhhhhh, måste ha! Och nu är de mina, hm...våra.

Smågrytorna

Sen Rusta. Vi fyndade verkligen! Vår Lummi har ju egenheten att kissa inne då vi inte är nog snabba, vilket innebär att mattorna behöver tvättas eller bytas ut med jämna mellanrum. Köksmattan fick sig en pöl i förrgår. Dessutom var mattan inte den snyggaste så den blev förflyttad för vidare transport till...hm, kuvösen...eller till och med återvinningscentralen. Vi får se.

Trasmattor är det mysigaste jag/vi vet. Och denna var skamligt billig,
149:-!!! Kompletterade med en sån där halkmatta. 29.-....

Ja, så var vi hemma och drog igång med arbetet. Jag grävde och grävde...Och jäklar så jobbigt det var. Hur orkade jag i somras? Jag satte ju en hel rabattkant åt gången, juh! Jag skall sätta takpannor runt roddisrabatten, lägga plattor intill grannens vägg och lägga ut trätrallar invid vårt förråd för vedlager i vinter. Oj, oj, oj...Jag satte tre pannor, sen var jag slut! Så kom Gubben och sa; Det fattas en bräda,vi köpte för få...Vår vanliga tur....I morgon tar vi nya tag!

Så löjligt lite som behövs, men ändå viktigt. Jag vill inte att
Skrållan skall komma under.

 Vi kämpar på med Lummi. Hon har ju ett mycket svårt stressyndrom, som gör livet lite märkligt för oss...Men samtidigt är hon en sån solstråle! Vi kämpar på, helt enkelt. Gubben säger att hon är världens bästa spårare, och det är bra. Då finns det nåt som engagerar henne.

Här ligger hon, vår lilla skällapparat. Men just nu i farten med
att gnaga sitt helggnagis.

Lite vemodigt är det då blommorna börjar vissna på
altanen...

Så lite men ändå viktigt som fattas. Vår vanliga otur...Men imöra så!

Tjuvar i farten!!!

Suck....

Idag har jag  fått ihop livspusslet nåt alldeles enormt! Tog bilen till jobbet. Jaaaaa, jag veeet att jag igår var helt lyrisk över min bussresa, men idag ville jag verkligen hinna köra popspinningen kl 16.15 och det vore ju omöjligt om jag cyklar eller åker buss. Sen har jag ju skitont i; ja, vad tror ni? Mitt baklår, såklart. Konstigt nog kan jag köra spinning utan större problem, men däremot att cykla på "riktigt" gör dretont. Särskilt på morgonen.
Idag fick jag till det så himla bra och Petra gjorde min eftermiddag fullkomlig, som vanligt! Finns inget roligare än att köra popspinning med musik från 80-och 90-talet. Förutom då P.Gessle eller Gyllene Tider medverkar i repertoaren....Men för det mesta finns Madonna med och då är jag sååå himla nöjd. Idag var Madonna med.
Vogue, min favorit, alla kategorier. Lycka!

Vaski, den skyldige

Eftersom jag fick ihop livspusslet så himla bra idag, så hann jag handla på Willys också. Fyndade massor! Tex fläskfilé för 59.90 kg, kvisttomater 10.00 kg, paprika 14.90 kg.

Sen hämtade jag Klinga, for hem, packade upp maten, lade tomaterna långt in på bänken för att ingen hund skulle komma åt dem. Gick först ut med Vaski, en rejäl runda, kom tillbaka, bytte hund till Lummituss, en lika rejäl runda med disciplinövningar, till på köpet( hon var alldeles slut). Kom hem och då jag äntrade köket upptäckte nåt på golvet. Såg ut som en kvist...Men jag städade ju igår...
Kvisttomaterna var nu endast en kvist...

Utan mobilen försmäktar jag...

Med en elak huvudvärk i morse var det som gjort för att allt skulle gå galet för mig. Och det gjorde det.
Lallade omkring och klockan den tickade på....Gubben skyndade på mig - det i sig är ju en ovanlighet eftersom det brukar vara tvärtom - och långt om länge började jag plocka ihop mina saker. Mobilen låg inte på bänken, alltså låg den i väskan, trodde jag... Så BRUKAR det vara nämligen. Tog med lite bär och turkisk yoghurt, mitt nya favvomellis och så for vi iväg i flygande fläng.
Väl på jobbet upptäckte jag att mobilen inte låg i sitt fack i handväskan. FASA!!!!
Hur skulle jag nu kunna jobba? Min mobil är mitt bästa arbetsredskap, juh!
Det blev att motionera, helt enkelt. Jag rände som en skållad råtta för att finna mina vikarier och dela ut ytterligare lektioner och ge ny information. Vi har diskuterat detta, att vi tillbringar dagen med att ränna runt i korridorerna, letandes efter...ja, vadå? Det kommer vi oftast inte ihåg, eftersom vi på vår springtur blir avbrutna av en massa frågvisa elever hela tiden...
Mycket nytt är det för oss, helt klart, men det kommer att ordna till sig då vi boat in oss, det är jag säker på. Vi är en härlig personal, men väldigt olika till sättet. Det måste få ta sin tid att synka allt, helt enkelt.
Och huvudvärken, den hängde sig kvar som en fästing....
Ringde Gubben och frågade om han kunde komma med mobben efter hundrastningen, och det kunde ordnas vid halv 1.
Huvudvärken frodades...
Jag orkar inte vara kvar på jobbet, tänkte jag, och ringde Gubben för att han skulle ta mig med på hemvägen istället. Upptaget. Ringde igen. Upptaget.
Så fick jag nåt akut att göra...och förträngde huvudvärken. Sen var det försent att ringa för Gubben skulle redan vara hemma och ute med voffs. Kämpa på, var ordet.
Men sen förstår ni, kära vänner, efter lite god mat i matsalen och en näve lakrits ur min bjudburk så FÖRSVANN hövvevärken vid 2-tiden. Enda gången jag är godissugen är då jag har huvudvärk. Då går det åt energi.
Så kom då eldprovet. Jag skulle ta bussen hem!! Skrev ut tidtabeller och läste dem mycket NOGA.
Tio över fyra skulle bussen gå från stan. Gick i god tid till hållplatsen, kollade på tidtabelltavlan...och det stämde ju inte! Men vem bryr sig? Huvudvärken var borta, vädret var fantastiskt och jag hade min mobil! Fick vänta ganska länge men sen gick det undan då jag väl satt på bussen. Hoppade av på Hälltorp, gick till svärisarna och hämtade voffs Klinga och gick sen hem den korta biten..typ 1-2 km.

Möraturen...

...och eftermiddagsturen

Gräset det växer och växer. Varje gång jag klippt det, börjar det regna 10 minuter efteråt. Den här gången orkade det inte hålla sig så länge ens. Då jag klippt halva gräsmattan började det så smått, för att sen öka allt eftersom, som för att stressa upp mig. I möra är det väl lika långt som INNAN jag klippte det idag....

Glömde en sak...

Vägde mig i morse.
59,4!!!! 58 kg är målet, mest för att ha en "ätmån".
Tjoho, snart i mål, äntligen. Har ju inte haft bråttom. Varför det? Nu känner jag mig så himla tillfreds med mig själv, även om jag hört tyckas att jag är för smal! Deras problem, inte mitt.
För mig är det viktigast att min kropp orkar med sig själv, om man så säger. Jag kan inte gå omkring och bära på onödiga kilon då jag knapp kan bära skelettet. Dessutom vill jag kunna träna...nåt. Ibland förtvivlar jag, såklart. Tror att jag skall bli beroende av Gubben, att han blir min assistent...Men nej då, så skall vi inte ha det.
Fast jag kan ju lura honom då jag vill vara lat...SKOJA! Så får man inte göra, det är fult, så det så!

Inget ont som inte har nåt gott med sig

Vi har en extravaktmästare som får oss att mysa i all oreda! Han brukar bli inkallad då vår vaktmästare har för mycket att göra på sitt stora område.  Extravaktis har varit hos oss i perioder och alla myser då han dyker upp. Han tar sig tid, med en ängels tålamod utför han allt vad vi virriga arbetskamrater vill ha utfört...Och det är en hel del, kan jag upplysa om! Men han knogar på, utan att gnälla, till skillnad från några av oss...eller alla, då och då, faktiskt.
Igår var eleverna mer vilda än tama, de klarar ju såklart inte av all frihet som de utsätts för i nya lokaler, och dessutom i flera våningar.  Vi har ju alltid haft en enda våning på vår skola.
Då mitt kontor ligger intill cafeteriadelen(som vi inte har fått igång pga personalbrist) så blev jag nästan hörselskadad igår. Ungarna körde race med sofforna som går på hjul. De plastade in sig i gladpack och ålade omkring i korridoren, spelade fotboll med liten boll m.m.
Då skall man tänka på att vår ena plasmaTV stod lutad mot väggen inför uppsättning av vår snälle extravaktis...
.Kaos, är ordet.
Såklart hade vår vaktis upptäckt detta. På nåt ställe hade han funnit en plansch med ordningsregler gällande det mesta i livet. Hur lyckas han? Här ser ni den....

Jag tycker den är helt fantastisk, man blir såklart nostalgisk, men frågan är om ungarna läser den? Jag skall i alla fall ta tillfället i akt och visa då tillfälle ges.
Men jag älskar dem ändå, de små glina. Visst är det konstigt?

Vet ni, under en tid har jag haft så ont i min ischias/ärriga lårmuskel så jag velat gråta. Endast mitt klädpaket uppmuntrade mig hyfsat i går... Mornarna har varit helvetiska och att cykla till jobbet har varit helt omöjligt då jag inte fått benet över stången på cykeln. FAAAAN, tycker jag att det är. Min snälle Gubbe har kört mig till jobbet med cykeln på taket.  Under dagen gnirkar jag upp skadan så jag kan cykla hem på eftermiddagen, men igår...Jäklar, så nära gringränsen jag var då jag kom hem. Till och med Lummi, tokstollan, tog det lugnt på prommen, då jag inte kunde gå som folk, ens om jag ansträngde mig jättemycket. Inget ont som inte har nåt gott med sig...
Orkade inte ens rehabträna.
 I natt har jag vaknat flera gånger och tänkt; Hur skall jag kunna jobba imöra, då jag inte kan gå?
I morse fick det vara nog! Jag tokrehabade (?!?!) och körde mina stretchövningar flera gånger mer än jag skall, och tänka sig, då jag gick prommen med tjejerna Voffs, så kunde jag gå utan att det skar i höften! GÖTT!
Mitt humör steg direkt! Jag som hade funderat på busslinjerna här i bushen...
Jag ringde Pete, min senaste sjukgymnastängel i måndags, fick prata in på telefonsvara´n.
Idag ringde Pete.
Han frågade hur det var och jag förklarade. Han sa då att han inte kan hjälpa mig mer...Jag blev inte ens sorgsen. Han var så ärlig, erkände sin brist på kunskap och remitterade mig till Gunilla, min one and only angelsjukgymnast(känn på den du, fru språkpolis!) Får ringa henne...sjukgymnasten, alltså..Inte språkpolisen.

Tänk så förvirrande livet kan vara ibland, eller inte, ehh...
Skall förklara;
Har just betalt mina räkningar och fick jättemycket pengar över. Känns konstigt...Så slår det mig; Dagisräkningen är ju väck! 3600:-! Men är det så himla bra? Vaski gnäller vid dörren varje morgon, men finner sig då vi går. Jag har dåligt samvete, för honom, Lummi, Klinga och mina svärisar som tar hand om Klinga på bästa sätt. Husse åker hem varje lunch och rastar de två huliganerna Lummi och Vaski. Det är inte synd om dem på något sätt...Men vi ser ju att Vaski vill till dagis! Husse tycker att matte kan spara pengar, unna sig lite extra...och det skall nog matte, jättesnabbt, för Vaski skall tillbaks till dagis, det är vi överens om, det är värt varenda krona, dvs 2400:-. Men först skall  matte fortsätta betala av på alla sina räkningar, dessutom, som idag - ge en ordentlig gåva till Djurskyddet(det var jättelängesen). Sen kommer då problemet att få svärisarna att inte få ha Klinga hos sig varje dag. Jag tror de blir ledsna, och det finns inget som gör mig så ledsen som att göra DEM ledsna!

Vet inte vad som hänt med mig men jag känner en sorts nedvarvning. Då jag ätit lunch, vilken visade sig vara en helt formidabel lunch i vår skolrestaurang, så gick jag en promme till vattnet, ni vet Viken...
.....och där sänkte sig tyyyyysssstnaden över mig som en stor grytvante. Satt på en bänk och bara glodde ut över vattnet. SÅ himla avkopplande, även om det var 5 minuter. Dr, Lindeberg Ahlborg rekommenderar det å det starkaste.
Solen skall skina resten av veckan och jag skall hålla detta schema, BASTA!