Inget ont som inte har nåt gott med sig

Vi har en extravaktmästare som får oss att mysa i all oreda! Han brukar bli inkallad då vår vaktmästare har för mycket att göra på sitt stora område.  Extravaktis har varit hos oss i perioder och alla myser då han dyker upp. Han tar sig tid, med en ängels tålamod utför han allt vad vi virriga arbetskamrater vill ha utfört...Och det är en hel del, kan jag upplysa om! Men han knogar på, utan att gnälla, till skillnad från några av oss...eller alla, då och då, faktiskt.
Igår var eleverna mer vilda än tama, de klarar ju såklart inte av all frihet som de utsätts för i nya lokaler, och dessutom i flera våningar.  Vi har ju alltid haft en enda våning på vår skola.
Då mitt kontor ligger intill cafeteriadelen(som vi inte har fått igång pga personalbrist) så blev jag nästan hörselskadad igår. Ungarna körde race med sofforna som går på hjul. De plastade in sig i gladpack och ålade omkring i korridoren, spelade fotboll med liten boll m.m.
Då skall man tänka på att vår ena plasmaTV stod lutad mot väggen inför uppsättning av vår snälle extravaktis...
.Kaos, är ordet.
Såklart hade vår vaktis upptäckt detta. På nåt ställe hade han funnit en plansch med ordningsregler gällande det mesta i livet. Hur lyckas han? Här ser ni den....

Jag tycker den är helt fantastisk, man blir såklart nostalgisk, men frågan är om ungarna läser den? Jag skall i alla fall ta tillfället i akt och visa då tillfälle ges.
Men jag älskar dem ändå, de små glina. Visst är det konstigt?

Vet ni, under en tid har jag haft så ont i min ischias/ärriga lårmuskel så jag velat gråta. Endast mitt klädpaket uppmuntrade mig hyfsat i går... Mornarna har varit helvetiska och att cykla till jobbet har varit helt omöjligt då jag inte fått benet över stången på cykeln. FAAAAN, tycker jag att det är. Min snälle Gubbe har kört mig till jobbet med cykeln på taket.  Under dagen gnirkar jag upp skadan så jag kan cykla hem på eftermiddagen, men igår...Jäklar, så nära gringränsen jag var då jag kom hem. Till och med Lummi, tokstollan, tog det lugnt på prommen, då jag inte kunde gå som folk, ens om jag ansträngde mig jättemycket. Inget ont som inte har nåt gott med sig...
Orkade inte ens rehabträna.
 I natt har jag vaknat flera gånger och tänkt; Hur skall jag kunna jobba imöra, då jag inte kan gå?
I morse fick det vara nog! Jag tokrehabade (?!?!) och körde mina stretchövningar flera gånger mer än jag skall, och tänka sig, då jag gick prommen med tjejerna Voffs, så kunde jag gå utan att det skar i höften! GÖTT!
Mitt humör steg direkt! Jag som hade funderat på busslinjerna här i bushen...
Jag ringde Pete, min senaste sjukgymnastängel i måndags, fick prata in på telefonsvara´n.
Idag ringde Pete.
Han frågade hur det var och jag förklarade. Han sa då att han inte kan hjälpa mig mer...Jag blev inte ens sorgsen. Han var så ärlig, erkände sin brist på kunskap och remitterade mig till Gunilla, min one and only angelsjukgymnast(känn på den du, fru språkpolis!) Får ringa henne...sjukgymnasten, alltså..Inte språkpolisen.

Tänk så förvirrande livet kan vara ibland, eller inte, ehh...
Skall förklara;
Har just betalt mina räkningar och fick jättemycket pengar över. Känns konstigt...Så slår det mig; Dagisräkningen är ju väck! 3600:-! Men är det så himla bra? Vaski gnäller vid dörren varje morgon, men finner sig då vi går. Jag har dåligt samvete, för honom, Lummi, Klinga och mina svärisar som tar hand om Klinga på bästa sätt. Husse åker hem varje lunch och rastar de två huliganerna Lummi och Vaski. Det är inte synd om dem på något sätt...Men vi ser ju att Vaski vill till dagis! Husse tycker att matte kan spara pengar, unna sig lite extra...och det skall nog matte, jättesnabbt, för Vaski skall tillbaks till dagis, det är vi överens om, det är värt varenda krona, dvs 2400:-. Men först skall  matte fortsätta betala av på alla sina räkningar, dessutom, som idag - ge en ordentlig gåva till Djurskyddet(det var jättelängesen). Sen kommer då problemet att få svärisarna att inte få ha Klinga hos sig varje dag. Jag tror de blir ledsna, och det finns inget som gör mig så ledsen som att göra DEM ledsna!

Vet inte vad som hänt med mig men jag känner en sorts nedvarvning. Då jag ätit lunch, vilken visade sig vara en helt formidabel lunch i vår skolrestaurang, så gick jag en promme till vattnet, ni vet Viken...
.....och där sänkte sig tyyyyysssstnaden över mig som en stor grytvante. Satt på en bänk och bara glodde ut över vattnet. SÅ himla avkopplande, även om det var 5 minuter. Dr, Lindeberg Ahlborg rekommenderar det å det starkaste.
Solen skall skina resten av veckan och jag skall hålla detta schema, BASTA!