Klädfunderingar

Igår bestämde jag att det var höst. Alla sommarblommor mötte sitt öde i komposten, pellisarna fick tillfälligt boende på inglasade altanen innan de hamnar i "vinterrummet" på övervåningen. Men än så länge är det så varmt och skönt i kuvösen att de får fortsätta glädja oss med sin blomning ett tag till.
Tog en massa bilder som jag hade tänkt att lägga in här. Men se det gick åt skogen då Bluetoothen verkar ha försvunnit ur datorn. Eller ja, inställningen, alltså...eller genvägen, eller vad det kallas...Skit samma, det går inte att lägga in bilder i alla fall.

Det känns faktiskt ganska vilsamt då man har gjort klart allt detta inför hösten och vintern. Man kan luta sig tillbaka och bara njuta av en skön brasa i kaminen de kulna höstkvällarna. Möjligtvis kan man planera för nya projekt inför nästa säsong...och sen förkasta dem, om man så vill.

Det jag nu går omkring och funderar på är vad som är den ultimata vinterklädseln. Varmt, snyggt, regntätt, praktiskt och överkomligt i pris. Helkroppsallvädersstövlar? Nä, det föll på snyggheten. Scooteroverall? Samma där. Det värsta som finns är då regnet står som spön i backen och man skall gå ut med hundarna. Då vill jag ha nåt praktiskt, varmt, regnsäkert och framför allt snabbt att få på mig. Inget krångel får förekomma då voffs är nödiga! Köpte en regncape för nåt år sen. Trodde det var det ultimata plagget. Pyttsan heller! Först och främst prasslade det så Klinga blev livrädd. Hon gick längst ut i kopplet och vägrade komma i närheten av mig. Dessutom smetade capen fast runt benen på mig och inte tusan fick jag ordning på var jag hade bajspåsarna, godiset, kopplet, nycklarna...Allt detta hade jag ju i jackan under, och då var jag ju tvungen att dra ut händerna ur capehålen för att sen ha ett h-vete att finna dem igen
Regnjacka är värdelös om man inte har regnbyxor också. Och det tar alldeles för lång tid att ta på sig. Regnkappa då? Funderar på det. Min hundförarjacka är ju väldans bra men inte helt vattentät. Och dessutom lårkort, vilket gör att man blir plaskvåt på byxorna. Sen har vi det där med skodon. Köpte ett par gummistövlar förra våren. De höll ett halvår, sen sprack gummit, eller rättare sagt plasten. Det var med andra ord fuskgummisar. Återstår att komma på om jag skall köpa långskaftade eller kortskaftade, kängor eller stövlar, varmfodrat eller inte...
Sen kommer vi till vantarna. Det är ett sorgligt kapitel. Jag fryser ständigt om händerna på vintern. Har köpt så många vantar under årens lopp och alla har de haft det gemensamt att de inte värmt mina händer. Dessutom skall de vara smidiga så jag får upp bajspåsarna utan att behöva ta av mig vanten. Har funderat på såna där som jägarna har. De har små nabbar på fingertopparna. Men är de varma nog?
Under tiden som jag funderar över detta passar jag då och då på att köpa mig nåt snyggt plagg att vara fin i, så långt från praktiskt som man kan komma. Gôtt för själen!

Det är inte min huvudvärk...längre

Vaknade vid halv 5-tiden med huvudvärk. Skit också, tänkte jag. Skall migränhelvetet börja igen! Jag har ju faktiskt inte haft ett anfall på jättelänge. Då menar jag ett sånt där riktigt anfall som slår undan benen på mig i flera dar. Såna hade jag under många år flera gånger i veckan. Hur fasen stod jag ut? Till sist fick jag hyfsad hjälp genom företagshälsan. Då var det så illa att jag blev förlamad i  höger ansiktshalva under anfallet. Dreglade och tårarna rann oavbrutet. Kändes även i munnen och halsen. Jag trodde att jag minst hade en stroke på gång eller en tumör. Var helt enkelt jätterädd! Läkaren trodde att jag hade nåt som heter Trigeminus neuralgi, eller nåt liknade och remitterade mig vidare till min husläkare, som i sin tur inte trodde på den diagnosen. Hon skickade mig vidare till en hjärnexpert, Neurologen Ragnar Palm på Ankaret. han ställde minsann diagnosen på mig direkt, utan röntgen eller provtagning. Jag min dumskalle godtog detta, för han var ju expert, juh! Han bestämde direkt att det var min migrän som hade ändrat karaktär och sen skrev han ut sprutinäsanmedicin åt mig.

Och visst, medicinen hjälpte snabbt. Men med ett pris som kunde ge mig en migränattack...Men baksidan var att den rann bakvägen ner i halsen och smakade pyton. Detta visade sig också ge en otäck biverkning som tyvärr inte gett med sig, och som gjorde att jag var tvungen att sluta med medicinen. Jag sätter i halsen, eller rättare sagt, i näsan! Ja, det låter inte klokt, men så är det. Jag kan alltså få baksug i svalget då jag äter och maten åker bakvägen upp i näsan. Håller på att kväva mig, känns det som!
Och under hela tiden så undrade jag om det ändå inte kunde vara så att jag hade en hjärntumör. För jag hade ju inte blivit röntgad....
Åren gick och så tog mitt recept slut och behövde förnyas. Jag trodde att min husläkare kunde skirva ut ny medicin åt mig, men se det gick ej! Jag hade då fått en ny husläkare, då min förra, som jag själv valt, hade slutat. Den nya var en riktig bitch och vi blev direkt avogt inställda till varann. Hon kunde inte skriva ut den medicinen, påstod hon, eftersom hon inte gjort det från början. Jag skulle vacker kontakta Ragnar och be honom ge henne tillstånd att skriva ut den attans medicinen! Men gud hjälpe mig! Trodde inte det var sant! Det var ju inte LSD jag bett om direkt! Vem missbrukar migränmedicin?

Alltså var jag utan medicin. Men det sket väl migränen i. De stångade glatt på i mitt huvud, i stort sett varje vecka. Så fick jag tips om akupunktur mot migrän. JAAAA, bara det fungerar! Fick en ny sjukgymnast på träningsmeckat KMTI, Lotta Widell som visade sig vara ännu en av mina änglar där! Efter första besöket kändes det bättre. Behandlades 10 ggr mycket tätt, flera gånger i veckan, och det blev så mycket bättre att jag kände att jag levde igen. Ett halmstrå att hålla sig i, helt enkelt. Så blev Lotta gravid...Och jättesjuk. Hon var sjukskriven nästan hela graviditeten, och jag blev utan akupunktur. Men ibland har även jag tur, för efter en tid började en ny sjukgymnast som just avslutat sin akupunkturutbildning och kunde ta sig an lilla mig!
Och hon satte minsann en nål i foten på mig också. Varför det? Jo, för hon anade att jag började komma i menopaus och det spelar roll för oss migränisar.
Jag blev bättre under en lång tid...Men så startade helvetet igen! Och jag kunde alltså inte ta snortmedicinen längre.
Har provat ALLT i medicinväg på apoteket, jag lovar. Alla migränmediciner har ett gemensamt; de är jättedyra! Men så av en händelse, då jag var med Gubben på en tävling i Mora, gick jag in på ett apotek för att bunkra upp(det är vid såna här trevliga tillfällen som migränen brukar slå till). Jag frågade en personal om den bästa migränmedicinen hon visste och då visade hon mig på en svart och silvrig ask med 10 tabletter för det facila priset av 84.50. Kommer inte ihåg namnet men jäklar vilken härlig drog! Just den helgen klarade jag mig dock från anfall. Ungefär som om migränen sa; Attans, kärringen har skaffat motgift, skit också! Jag får anfalla nån annan.

Men så hände det sig att denna medicin blev så poppis att den tog slut hos producenten. Jag stod med värkande tinning en helgdag(vad annars?) och blev helt förtvivlad då hyllan var tom. Personalen visade mig då på en annan variant på samma medicin, kommer verkligen inte ihåg namnet på den heller, nåt jättelångt krångligt var det i alla fall. Ännu billigare dessutom. Så körde jag den ett tag...tills den OCKSÅ tog slut hos producenten, suck...Fatta vilken jäkla mardröm!
Så fick jag då tips av, gissa - jo en personal, om Eezneo och jädrar, den var också bra. Eeze funkar inte på mig, får jätteont i magen så jag var skeptisk till Eezneo, men magen har klarat sig. Men hör och häpnad, det senaste året har anfallen kommit glesare och glesare, varit mildare till naturen, så migränmedicin har inte alltid varit nödvändigt. Jag har klarat mig med en Ipren och två Alvedon, faktiskt. Och ibland så går anfallet övar av sig självt, som i morse, till exempel. Det finns vissa bra fördelar med att bli gammal.

Städa, städa varje fredá åsså varje jul...det tycker ja ä...drettrist...Sorry Pippi

Livet med voffs och missar är ju lurvigt, kan jag medge, suck. Detta har jag nog tjatat om tidigare. Men utan dem skulle livet vara så jäkla trist så jag står ut (men under protest) med att dra ut den j-a dammsugaren titt som tätt för att snorka upp så mycket hår som går in i dammsugarpåsen..för stunden. Sen är det av nån konstig anledning alltid MIN tur att göra detta uppdrag, då Gubben har tävling, träningsläger, älgjakt, jobbar övertid etc. Snälla chefen min, kan jag få jobba över? Nädå, så illa är det inte, och jag är säkert inte ensam om detta. Och Gubben har fullt upp, det är inte så att han latar sig, inte! Nä, han jobbar både på jobbet, i cykelklubben, med jaktlaget, grejar, grejar...Och det gör jag också. 

Då kan man undra; Var det såhär det var meningen att det skulle vara? Man skall jobba i sitt anletes svett-minst åtta timmar, sen fara hem för sitt "andra jobb" Plocka, torka, tvätta, vika, diska, rasta, mata..och sen idka fritidsintresse i olika former, eh? Hur gör man ett bra livspussel? Finns det manual? Hur gör ni, alla människor som har löst detta? För ni finns, det vet jag. Eller så narras ni, era luringar.

I onsdags var jag ju till tandis, om ni minns. Jag fick en provisorisk fyllning i mina brustna tänder. Ny tid den 7 oktober för att göra en ordentlig lagning av de båda spruckna tänderna. 

Nåväl, i morse hade jag bitit bort nästan all fyllning...Se där ja. Och käkarna kändes helt overkligt trötta. Kan det vara så att jag biter ihop då jag sover? Men Gubben har inte hört att jag hackar tänder i alla fall. Det är nämligen så jag brukar göra, hacka tänder i sömnen. 

Ja ja, det var bra så länge det varade. Nu får jag gå med hackig tand till den 7:de oktober. Men ve och fasa, en tanke slog mig; Tänk om jag biter sönder den "riktiga" lagningen efter två da´r, kan jag då behöva betala för detta? Många frågor-inga svar...än så länge. 

 

Snyggkläder till mig!

Inte blev det väl nån träning igår, inte. Gubben backade ur pga en liten sträckning nånstans i kroppen( jag tror på latmasken, ja) och jag hade ingen lust att åka in till stan själv. Dessutom hade jag en tandläkartid 16.10 som drog ut på tiden ordentligt. Jag var inte hemma förrän vid halv 6 så jag hade ändå inte hunnit till passet halv 7.
Jag har ju inte tränat sen förra onsda´n så idag var jag bara tvungen att boka nåt pass. Men vad såg jag då? Spinning med Petra, 17.45! Jädrar, jag hinner nog...och det gjorde jag, men det var med nöd och näppe! Det kommer inte att hända varje vecka, men lite då och då. Jag har ju insett att Tullisäventyret inte gör att jag klarar mig utan bilen. Jag har inte cyklat många da´r hittills och om jag skall hinna träna de tidiga passen måste jag ju såklart ha bilen för att hinna. Och träna tidigt vill jag ju nästan jämt...Skit samma, bara jag inte behöver stressa ihjäl mig. Fast det har jag ju gjort hur länge som helst...
Skyndade mig att duscha för vidare resa till Frida, också hon duktig instruktör på KMTI, mitt träningsmecka.
Tänkte köra direkt till Frida eftersom tiden gick. Allt gick enligt planerna tills jag kom in på området Anneberg, där hon bor. Jädrar, så jag villade bort mig! Gav upp och körde hem, slängde in träningsväskan och tog apostlahästarna istället. Tänk så lätt det blev då! Inga problem att hitta. Det tog högst 5 minuter hemifrån.
Möttes av himla trevliga människor och en mängd mycket snygga plagg att prova. Föll genast för ett par hundtandsmönstrade tights. Efter en stunds bläddrande bland alla plagg fann jag även en kjol som jag bara inte kunde motstå. Den fick följa med tightsen!
Till veckan kommer paketet i brevlådan. Tänk så behändigt, eller hur? Varför gå i affärer då man kan ha så här trevligt då man handlar?

Magvärk och datorfix

Ni tror väl inte att jag har lagt ner bloggen, väl? Ingen fara, men däremot så har jag varit riktigt sjuk sen i lördags natt. Så kan det gå då man inte tänker sig för! Poppade popcorn i micron, brände första påsen(ett tecken?) och fann då att det återstod en påse. Attans! Hade totalt glömt bort att poppisar är döden för min mage. Även Gubbens faktiskt, men han hade somnat innan jag hade gjort klart popcornscirkusen i köket. SÅ jag smällde i mig en HEL påse...

Vaknade på natten med en ihållande pulserande smärta i magen. Illamåendet gick i vågor. Gubben skulle iväg på tävlingsäventyr vid 06.00 och for iväg så jag kunde i lugn och ro snurra runt i sängen...Till slut gick det inte längre. Visste knappt om jag skulle gå, stå, sitta eller ligga. Hade mardrömsvärkar i magen, som om jag svalt en stor sten. Och som i ett trollslag kom det över mig; Det är ju poppisarnas fel! Jag tål ju inte poppisar. På senare år har jag fått samma reaktion, och Gubben också, då vi ätit micropop. Därför har jag sällan köpt dem. Men så glömmer man ibland....

Hela söndagen låg jag i soffan och jämrade mig ibland, faktiskt. Hade som tur var tagit med en rykande färsk bok hem på fredagen, Jan Guillous tredje bok i serien om Brobyggarna. Mellan svart och rött, heter den nyaste. Mycket bra, hittills, och då har jag nästan läst ut hela boken. Den andra, Dandy, var dock en stor besvikelse för mig eftersom jag tyckte den första var så fantastiskt bra. Nåväl, jag läste och sov, läste och sov hela söndagen. Sov hela natten, trots detta och gick till jobbet på måndagen. Med ont i magen, inte så som dagen före men ändå så jag inte kunde äta mer än lite filmjölk. Idag har det varit bättre, men ännu varnar magen. Vågar inte äta för fiberrikt för då ligger jag igen, det är jag säker på.

Nån träning har det av kända skäl inte blivit på flera da´r. Nu är jag riktigt sugen på att gå på Lift mix intervall i morgon. Ni vet det där grispasset som jag och Gubben älskar! Man tar i så man nästan spyr, och sen tar man i lite till...ja, jädrar! Och samtidigt tycker man det är KUL. Fatta!?! 

Och idag var jag 4 personer på jobbet. Mig själv(vilken tur!), två elevstödjare och min nytillsatta hjälpbibliotekarie och fritidsledare. Hon arbetsprövar än så länge och jag hoppas jag får behålla henne. Hon har dock en mängd kroppsliga problem som måste tas hänsyn till. Idag tex var hon sjuk och även i morgon. En elevstödjare var på utbildning och vabbade resten av dagen, den andre är på utlandssemester, alltså fick jag hoppa in som alla tre, fyra med mig själv, för alla mina uppgifter behövde ju också göras...

Jag sparkade igång dagen extra tidigt då jag insåg faktum. Försökte dela på mig åt alla håll, tills jag insåg; Skit i det! Du kan bara vara EN person. Och tänk, allt eftersom har dagen faktiskt blivit bättre och bättre! Inte alls så stressig som jag i början bävade för. Och som grädde på moset hann jag med att sätta mig i mitt försummade bibliotek och få igång datorn. Den dator som det inte gått att få igång biblioteksprogrammet i var nu mycket villigare att loggas in på! Voìla!! Jag kunde registrera böcker som legat och väntat och nyss såg jag på mailen att mina senast beställda böcker är skickade idag. Kan ni förstå vilken positiv vändning allt kan ta ibland? 

Nu skall jag nog bara softa framför Djurakuten på 3:an. Det är ett av få program som jag tittar på. Lagom avslappnande men också intressant, och som den djurvän jag är så älskar jag de lyckliga sluten. Ett program till som jag inte vill missa är Halvbrodern på svt 1 på måndagar. En fantastisk släktsaga som bygger på romanen med samma namn av den norske författaren Lars Saabye Christensen. Om ni inte sett början av den, igår visades del 4, så se den på svtplay. Rekommenderas starkt!

Nu Djurakuten!

Tjingeling!