Det viktiga i livet...är snygga tyger, en bil som funkar...och snösmältning

Pust....Jag vågade ta min Pärla till jobbet idag. Hon startade som en klocka i morse! Jag har dansat fram hela dagen på jobbet. SÅ härligt med en bil som man kan lita på. Hmmmmm........

!5.30. Jag öppnade dörren-check, satte i nyckeln i tändningslåset-check, vred om....hrmf...tog iiii och VRED OM MEN DEN JÄVLA NYCKELN SATT JU FAST!!!!! Ringde Gubben, såklart! Lugn och fin som han är(ibland) så lotsade han mig vidare. Han sa: Mickla lite med ratten och nyckeln samtidigt. Ok, sa jag. Micklade....Nää, hände inget. -Har du dragit ur nyckeln? Nä, skulle jag det? Så drog jag ur nyckeln och TADA låskolven spratt upp och jag kunde starta Pärlan!! Jamen, tack Gubben min!!

Jag hade bestämt att åka till Tina på Tyghandlar´n för att köpa mer tyg. Hon har så himla fina tyger så man blir alldeles matt. Sen Willys och sist Bolaget och en flarra rött.

Kände mig lite osäker om jag skulle våga i fall Pärlan skulle få ett nytt lynnesutbrott, men så blev jag lite kaxig eftersom jag lyckats starta för en stund sen. Jag for till Tina, jag!

Det är så himla trevligt att komma in i hennes affär. Synd att hon skall avveckla, kommer att sakna affären, men framförallt henne. Trevligare och kunnigare affärsinnehavare får man leta efter. Hon bjöd på kaffe och vi satt och tjötade och hade det himla trevligt.

Ja, så var det som vanligt. Då jag ser alla tyger får jag en blackout. Kan inte välja, helt enkelt. Jag vill egentligen ha allt, ifall jag skulle få lust att göra nåt...som jag inte vet just för tillfället. Men hon känner mig, Tina. Låter mig nypa, känna, välja, ångra mig, och så pratar vi, hela tiden! Hon är helt enkelt så jävla trevlig så det är inte klokt!

Till slut så kunde jag bestämma mig för två tyger som är så snygga så hälften vore nog! Har inte tagit några bilder, det får bli då jag gjort nån trasa av dem.

Trasan jag gjorde igår är jag riktigt nöjd med! Hade den på mig idag. Den kommer att bli använd.

Tänk att jag har fått mani på orkidéer! För några år sen tyckte jag rejält illa om de där långa fåniga stjälkarna med en blomma längst upp och några sketna blad hängandes på krukkanten. Ibland fick jag nån i present. Bet då ihop tänderna och tackade artigt. -Åhh, så fin, ljög jag skamlöst. Sen dog den efter en mycket kort stund....

Så, helt plötsligt, vet inte när, varför eller hur, men jag började gilla dessa långa stjälkar med grejer uppe och nere. Kanske berodde det på att en stackars orkidée lyckades överleva pga att jag glömde bort den bakom en gardin. En vacker dag drog jag undan gardinen och jävlar, den blommade!!! Vet inte, men efter det så är jag väldigt förtjust i dessa triffidliknande växter.

I förrgår var jag till Plantagen för att köpa tändved. Tjena, de hade rea! På typ allt! Det första jag såg var....ORKIDÈER FÖR ENDAST 39.90!!! Jamen, hallå? Ner i korgen med er, ni två snyggingar!
Sen halkade det ner lite mer saker, såsom en hundbädd som har blivit mycket uppskattad...av Skrållan.

Härligt, matte, att du tänkte på mig!

Nu har jag i placerat ut mina nya bebisar i köksfönstret. De har fått sällskap av några stora, trygga fadderorkidéer som tydligen trivs hos oss.

Ännu ett steg mot våren. Syrran kommer dock inte att få plats
att spela persienn....

Nu sitter jag här, vid datorn, på fredagskvällen och väntar på att Gubben och Lummi skall komma hem efter eftersöket som de for ut på vid 18.30. Hoppas att inte det stackars rådjuret fick lida. Hoppas mest av allt att det klarat sig lindrigt och att det skuttat vidare, lite chockat men utan kroppsliga skador.

En sak som jag lagt märke till under hela inlägget är att det är dretsvårt att få till ett u. Nu gick det i alla fall. Men annars så....Har backat tillbaka ett stort antal gånger då orden sett märkliga ut...men hallå, nu fungerar ju u hur bra som helst då jag nästan är klar...Lagen om alltings jävlighet, antagligen.

Snö, snö, snö, snö....jag HATAR snö!

Den här dagen skulle jag ha stannat i sängen. Dragit täcket över huvudet och TOTALVÄGRAT!
Det började redan i morse. Redan då jag drog upp persiennen insåg jag att det vi skottade igår....Ja ni fattar! Världen var vit och bomullsfluffig all over, om man så säger.
 Alltså fick vi skynda att rasta hundar, sen skotta, skotta, för att skynda in och få i oss lite frukost, men shit så fort tiden försvann!! Så tänker jag; Det är nog bäst att kolla kattlådorna innan vi åker, och vad ser jag då, jo, att Skrållan Dretkatt har kissat bredvid lådan!!
Bråttom som tusan, men kisset måste städas bort. Citronsåpa och sen skölja av. Sen ut och snabbt som tusan fara till jobbet! Jag är seeeen ,jag är seeeen, jag är seeen, tänkte jag medan jag sladdade iväg ut på Hammaröleden. Och där var det 40 km/tim som gällde....suck....som vanligt. Men herregud, trampa på gasen era ********hojtade jag där inne i Pärlan, men se, det hjälpte föga. Konstigt.

Väl utanför jobbet, stannade jag rutinerat precis bredvid parkeringsautomaten för att köpa parkeringstillstånd. Då det var klart for jag en bit längre fram, och parkerade. Drog ur tändningsnyckeln...och radion fortsatte som om inget hänt! Men hallå, jag har inte TIIIID med det här tänkte jag, men det sket väl bilen i. Satte på tändningen, och stängde av, samma visa.
 Äsch, tänkte jag, jag stänger väl av den manuellt då, inga problem. Hmmm, det gick inte att låsa bilen med fjärren, än mindre med nyckeln. Och belysningen var dessutom på. Stängde även av den manuellt, men att låsa gick fortfarande inte. Men vad är detta, tänkte jag. Spökar det, månne?

Och sen fortsatte eländet hela dagen. Allt har krånglat!
Jag skall inte gå in på detaljer för det är oväsentligt, men allt eftersom dagen gick så började det ordna upp sig för mig, tyckte jag.

Så var det dags för hemgång. Satte nyckeln i tändningslåset. Hände inget. Nycken gick inte att vrida, ratten var låst, ALLT VAR LÅST! Jag försökte och försökte, med samma resultat.

Ringde Gubben.Min riddare!
Han fixade och donade och vips så var Pärlan igång. Tills jag kom hem och stängde av bilen. Tänkte att det är en bra idé att provstarta. Nähänä...nyckeln satt fast. Igen.

Såg tusenlapparna flyga rakt ner i fickan på bilmecken som är granne till Gubbens jobb. Han har tjänat grova pengar på oss, men då framför allt för Gubbens dretbil, som har haft ALLA fel man kan tänka sig.  Min Pärla har haft några fel, och då rejäla, inga såna fjantiga som på Gubbens bil.

Som då vi skulle besikta Pärlan förra året. Vi var hur lugna som helst. Den går ju som en klocka, sa Gubben. Inga problem. Ett bilbälte var väl lite krångligt, så Gubben grejade det i sista minuten.
Vi hade en sen tid. 18.30, tror jag det var. Lugnare har vi aldrig varit. Vi for in i hallen.
Jag satte mig en bit ifrån "gropen"och Gubben följde såklart med inspektören, som var en ung tjej, (såna kan ju göra en massa fel, juh, så unga och oerfarna, enligt min Gubbe, Fördomsfull, vadå?).
Allt ser hur bra ut som helst, sa hon och nu skall jag bara ta en tur för att kolla bromsarna.

Vi satt i godan ro med varsin kopp kaffe i näven då hon kom tillbaks och förkunnade: Det blir körförbud! VAAAAA? sa vi. Jag trampade sönder bromsröret vid första inbromsningen, sa hon.

Och då sa Gubben de bevingade orden; Men hur har du tänkt dig att vi skall komma hem då? Ha ha ha ha!!!! Det var ju för vår säkerhet som hon lade körförbud på bilen. Inte för att jävlas med oss. För tänk om det hänt att bromsarna slutat fungera på motorvägen tex?

Vad tro ni vi gjorde? Ringde min bästaste svärmor i hela världen, såklart! Som alltid ställer upp, i vått och torrt! Hon kom ångandes på två röda för att hämta oss.

Så min Pärla vet hur man gör ett rejält bilhaveri. Skall det va, så skall det!

Men nu verkar det som "hon" har fått ålderskrämpor. För då Gubben grejade med tändningslåset så fick han upp det med lite låsolja.

Jag vet inte om jag har nerver att ta Pärlan till jobbet i morgon. Har varit ut och provstartat och då har hon skött sig exemplariskt. Kanske för att hon vet att jag älskar henne och att jag smörar med att hon är mycket bättre än Gubbens dretbil...Ja, jag vet inte jag, men hon och jag är som Emil och Alfred, i Emil i Lönneberga, Du å ja, Alfred! Bästa kompisar, helt enkelt. Jag tror att Pärlan hade en dålig dag idag, snöigt och jävligt. Hon gillar inte heller vintern och måste protestera såklart. Herreguud, hon är ju kvinna!!! Va sa ni? Bara en bil? Näää, vet ni vad! Hon är min bästa kompis och räddare i nöden(nåja idag var ett undantag).

Och bara för att Pärlan hade en Dålig dag så blev jag tvungen att hoppa av mitt tilltänkta spinningpass, men för den skull har jag inte slösat bort tiden. Nädå, jag har minsann trixat ihop en trasa till imorgon. För på fredag så skall man vara fredagsfin!

Vådan av sus och dus

Igår var tant och farbror ute och roade sig i metropolen Karlstad. Det var säkert 1 år sen sist.
Men ibland känns det väldigt långt in till stan...Och med de busstider som gäller...Igår missade vi TVÅ bussar!
Har skrivit ut busstidstabeller och kollar titt som tätt om de har uppdaterats. Då jag har åkt buss från jobbet är det likadant. De busstider som ligger på nätet stämmer inte med dem som sitter vid busshållplatsen. Suck....
Men inte alla har en sån fantastisk svärmor som jag! Gubben ringde henne och frågade om skjuts då vi missat den andra bussen, och hon kom på stört. Dessutom fick ett ungt par som också missat bussen åka med. Guldstjärna till henne!

Undrar ibland när denna otroliga trötthet slog till. Att inte orka ladda om för att göra kul saker. Att skylla på än det ena, än det andra bara för att få somna i soffan efter maten på fredagskvällen. När jag tänker efter så tycker jag att jag alltid har varit sån...Fast det är nog den förjordade vintern, mörkret är min fiende nr 1.
Igår kunde det ha blivit som vanligt, sova i soffan, alltså. Min rygg gjorde sig påmind då jag gick upp ur sängen på morgonen. F-n, tänkte jag, nu blir det inget utespring ikväll. Kunde knappt gå under förmiddagen. Så helt plötsligt försvann det, för att poppa fram lite då och då. Det var frestande att ställa in alltihop, men så kändes det bra då jag for hem och då ringde jag till Gubben och sa; Vi far till stan i kväll! Och så blev det.

Idag är jag in i märgen trött. Såklart. Vad hade jag trott? Att komma hem vid 00.05 då man är van att ligga skönt tillbakalutad i soffan med middagen skvalpande i magen tillsammans med något glas rött, och dessutom snacks att fylla ut eventuella tomrum i magen med. Och somna vid 22-tiden....

Vi hade ändå sån flax att jag råkar ha en klasskompis som kör taxi och som jobbade igår natt, så då ögonen började klippa, vid midnatt,  ringde jag honom.
Dessutom fick jag nåt alldeles otroligt reducerat pris på resan!

Vilka härliga människor jag har i min omgivning! Snälla, vänliga, roliga, hjälpsamma och glada fantastiska människor!

Men tack var att jag inte orkat nåt vettigt idag, så har jag läst i boken som jag aldrig hinner annars! Otäck som attan, men olidligt spännande! Nu skall jag slänga mig i soffan, hälla upp ett glas rött och läsa vidare...

Homage till mitt träningsmecka KMTI

Just hemkomna, Gubben och jag, i varsin bil(herregud så miljöfarligt!), från träningsmeckat.

Vi säger nästan samtidigt; Jävlar, så kuuul det var!!!

Alltså, vad skulle man hitta på om man inte fick träna? Jag och Gubben har nyss kommit hem från ett intervallspinningpass som var helt magiskt!! Så himla inspirerande att båda två höll på att cykla loss från stagen i golvet! Det skulle ha sett ut, det, ha ha!

Vi har ju varit på Johannas intervallspinning under lång tid, med ojämna mellanrum och de är alltid så himla bra, jag har ju tidigare jämfört henne med en amerikansk väckelsepredikant. I positiv bemärkelse, alltså! 

Hon tänder en gnista i en som ger värsta energin! Äääää ni määäää, hojtar hon så lamporna blinkar och benen sätter igång innan hjärnan har gett signalerna ner till dem. Men skit samma med den där hjärnan, det är ju Johanna som bestämmer! Men idag hade hon nog ätit krumelurpiller. Dessutom var micken kaputt. Men vadå, vem behöver mick, liksom...Det är ju Johanna vi snackar om! Helt magiskt!

Så bokar man nåt annat pass och så kommer man hem och är alldeles till sig i trasorna för DET var så himla fantastiskt. Också. 

Och så håller man på...

Men då slår det mig; Det är ju Det som är så fantastiskt, att man är i såna proffsiga händer på vilket pass man än går in på. Eller hur? Man har sina favoriter, men så kommer det nya, och så tänker man ibland; Hur skall man värdera dem då de är så himla bra, fast på olika sätt? Fast egentligen är det ju oväsentligt...eller inte...Man vill ju att de skall förstå att de är så HIMLA FANTASTISKA! 

Men så tänker jag ibland, då jag bloggat, fb:at eller skrivit på meckats fbsida om nåt himlastormande roligt pass: Nu kanske de andra instruktörerna blir ledsna då jag inte skriver nåt om dem...

Men det är ju så att kemin skall stämma också, oss människor emellan, och dessutom kan man ju inte gå på alla pass och prova alla instruktörer...man måste ju jobba också...och tvätta och städa..sova ibland, laga mat...och motionera vovvarna, umgås med nära och kära...men ärligt talat, varför inte umgås på, TADA,  träningsmeckat!!!! Nä jag skojade, eller....hmmm, idén är inte helt tokig, eller vad säger ni? 

Vad är bättre än att träna tillsammans för att sen äta en god lunch eller fika tillsammans i loungen efteråt? Ett kompis-tjej eller killgäng som kan fortsätta med nån kul aktivitet och så avsluta med en avslutningsmiddag på kvällen.

F-n, det där tror jag att jag skall spåna vidare på!

Tänk att jag har tränat på mitt träningsmecka sen starten...tror det var 1986. Och tänk att vissa av instruktörerna fortfarande jobbar kvar! Det har hänt grejer, lokaler stora som en flyghangar, men värmen från lilla friggebodsKMTI finns kvar likväl.

Det har varit mitt andra hem då livet har känts bra, men också då det har varit riktigt skitjobbigt. Då min kropp bråkade som mest med mig fanns det där. Under min rehabtid på RIV fanns det människor runt mig som såg hur jag mådde och vågade fråga mig om varför jag var så mager/ inte var glad/toktränade etc. 

Den sociala biten är jätteviktig för mig, som inte är nån "springa på stan och fika människa". Jag tränar, umgås med likasinnade, duschar, pladdrar i omklädningsrummet och åker se´n hem. That´s it. 

Då jag träffade Gubben var han en latmask, men började träna då han såg mitt beroende av träning för att må bra. Han har blivit, inte riktigt, men nästan lika beroende av träning som jag. Men så kommer den attans latmasken och haffar honom då man minst anar och då gäller det för Frugan, dvs jag, att locka, tvinga, beveka, hota för att han skall komma med på nåt pass. Då är det livsviktigt att det är en instruktör som kan inspirera, locka, tvinga, beveka, hota för då känner han sig som hemma... Och de instruktörerna finns på KMTI. 

Tack för att ni finns!

Massor av kramar från MIG!

Obotligt fall...

Det finns nog ingen, mer än jag, som kan gå vilse på en stig i skogen. Med tydlig skyltning. Karta i mobilen(jo, tjena, vem gick alltid vilse då vi tvingades orientera i skolan? Kartan höll jag alltid upp och ner) och instruktioner från Gubben; -Du tar stora stigen tills du kommer till den branta backen, där tar du till höger vid skylten Bonäsleden så ses vi längre fram vid rastplatsen där vi fikade i somras.

Jojo....
Vi skulle alltså spåra med varsin hund, Gubben hade Lummi och jag Klinga. Sen skulle vi sammanstråla.

Jag tog stigen rakt fram, kom till en spång som låg under vatten, Klinga vägrar gå ens i små vattenpölar, så jag fick leta mig åt sidan-väldigt mycket åt sidan för att inte behöva simma över diket. Det gick sådär....

Jag kom i alla fall till insikt om att jag hade hål på båda gummistövlarna.

Nåja, vi gick vidare för att snart komma till ett ÄNNU större dike, eller snarare en insjö, med en spång som jag bara kunde gissa ledde till underjorden och då kände jag....FAAN!

Ringde till Gubben:

-Skulle jag verkligen gå den här vägen? Du vet där det står en massa ljus....

-Nej, men du skulle ju gå rakt fram!

-Men jag tog rakt fram ju, den vägen du menar är ju liiite åt vänster. 

-Hmmm... ja ja, gå tillbaka och gå den TILL VÄNSTER så ses vi vid fikaplatsen.

Jag vände tillbaka, vadade genom diket (varför bry sig då jag ändå var blöt upp till knäna) med en mycket motsträvig vovve, som såg ut att längta hem till soffan väldigt mycket. Dessutom regnade det, det HATAR hon!

Så började vi om, från vägen liiite till vänster. Regnet behagade öka i intensitet, Klinga sladdade men matte drog på, här skall vi inte vara mjäkiga för en liten regnskurs skull. 

"Vi gå över daggstänkta berg falleraaa", liksom....

 Vi mötte ganska många som med målmedveten men trotsig blick, regnklädda till tänderna strävade framåt för att få den där jävla promenaden gjord idag också! Det nya livet och all den där skiten....

Framför mig fick jag se en mamma med en liten unge, kanske 3-4 år vid handen, hoppande över tuvor för att undvika de värsta vallgravarna, och en kasse med fika(?) i andra handen. 

Och den där jävla backen som Gubben pratade om kom ju aldrig....

Helt plötsligt såg jag ett hus, mitt i skogen, och fick en föraning om att jag var vilse i pannkakan än en gång. Samtidigt kom jag ifatt mamman, som då jag var på väg att passera henne sa; -Förlåt, men är du känd med skogen här? 

HA HA HA HA HA!!! Sa jag.

Så tog vi SAMTIDIGT upp våra mobiler och ringde våra Gubbar.

Hennes man hade gett ungefär samma vägbeskrivning som min. Tänka sig att de har sån tilltro till sina fruar om det där med lokalsinne.. 

Och tänka sig, min INTUITION hade helt rätt, jag var fel, helt fel. -Men, sa Gubben, var är du NU då?

-Jag står vid ett grått hus mitt i urskogen och det står INTE Bonäsleden på skylten. 

-Gå tillbaka(suck) så möts vi på vägen. Sen sa han de bevingade orden: 

- Jag ser vart du är....

Jaha ja....

Då vi skildes vid bilen så stoppade han nåt i min "hundficka" bak på min jacka. Jag tänkte inte så mycket på det, men det visade sig vara en GPS.....

Han känner sin fruga, han.

Då vi nyligen träffats så skulle jag guida honom runt i Gamla stan. Vi bodde på Kungsholmen och skulle ta oss till Gamla stan. Han hade mest varit i Göteborg och var inte alltför känd med Stockholm. 

Jag, däremot hade varit i Stockholm massor av gånger och kände till många sevärda ställen. Men att hålla rätt på väderstrecken var en annan femma, liksom...och har alltid varit. 

Men han kan läsa skyltar och följa pilar.

Om han inte hade gjort det så hade vi aldrig hamnat i Gamla stan den där dagen. Vi hade gått åt motsatt håll. 

Dessutom blev vi nästan osams om vilket håll vi skulle gå, för trots allt så hade ju JAG varit där mycket mer än han, så då borde väl JAG veta det bättre än han....Nähä, nej....

Den värsta pinsamheten är nog då vi skulle tanka vid vår lokala mack och Gubben ville att jag skulle gå ut och köpa snus. Kan jag väl, sa jag, gick ut och började gå åt fel håll! -Men vart är du på väg, ropade han efter mig. Då märkte jag att han kört in bilen från ANDRA hållet än han brukar, alltså var jag på väg FRÅN macken! Åhhh, herregud, ge mig en ny hjärna!!! 

Inte undra på att han gömmer en GPS i mina kläder då jag är på äventyr....