Och ibland så blir det trögt...men ändå....

Det duggar inte tätt mellan inläggen just nu. Ibland räcker inte tiden till eller så prioriterar jag andra saker. 

Ni som följt min blogg vet ju att jag, och stundtals även min Gubbe, varit utsatta för en jobbig "stalker". Under nån månads tid har påhoppen lyst med sin frånvaro men så återkom de i helgen. Denna gång höll vi oss kalla, Gubben och jag. Vi meddelade "hen" att vi spärrat mobilnumret och alltså inte kan nås för vidare kränkningar. 

Vi har nämligen laddat ner bästaste appen i världen: Efter att vi meddelat detta så fick vi ändå 11 spärrade meddelanden från samma nummer vardera inom närmaste timmen!

Det positiva, tvärtemot vad "hen" kanske tror, är att detta stärker oss-mig och Gubben, nåt otroligt. 

Senaste meddelandet kom i söndags....Skönt att slippa läsa kränkningarna även om vi ser att kontakten sökts.

Nu skulle jag verkligen velat skriva att jag är i full gång med träningen. Men näää. Min häl är bättre, MYCKET bättre, men däremot ömmar min VAD-samma ben.

 Dret!!!

BLÄÄÄÄÄ!!

Och trädgården är en enda lervälling.

Pysselidéerna är väck.

Stickningen är upprepad.

Men positivt är att idag gjorde jag middag.

PUNKT!

Våren!!!!

Nu är det den bästa tiden!! Att äntligen få vara ute i trädgården och se allt som grönskar. Få börja planera för sommaren är himmelskt härligt för själen!
Och vovvarna sen, de kan få vara ute och busa eller bara ligga och glo....eller gräva i gräsmattan...

Vallmo

Daglilja

Vovvar

Idag har jag redan hunnit gå en långpromme med Lummi. Ja, inte kan man ligga och sova bort förmiddagen då vädret är så härligt!
De andra två får vänta till i eftermiddag för sina prommar, matte behöver vila sin häl...

Fredagsfika...

Visst fattar ni vad jag skall baka?

 Jag och min kollega har ju haft massor av veckor framför oss att fixa "fredagsfika! på jobbet.
 Men hallå, så snabbt veckorna gick!
Vi har ändå varit hyfsat på G vad det gäller vad vi skall bjuda på.
Och i möra är det dags....

Och här skall det bakas ut...

Ossschhh, det gick bra...denna gången!

Hade tänkt att detta skulle bli ett alltigenom positivt inlägg...men så kom jag ihåg vad som hände i morse och då jäklar blir jag ju arg, upprörd och rädd!

Vår gatstump är inte lång, vi bor på en sk matargata vilket betyder en lång gata med en massa smågator med samma namn åt höger och vänster(ja, jag vet, det är obegripligt om man inte bott här i 17 år). Vi bor längst in vid en vändplan vilket gör stoppsladdar kul för vissa under vintertid....Men i alla fall, i morse var jag vid sista huset innan svängen då en liten klutt på ca 7-8 år kommer cyklandes i flygande fläng på FEL SIDA AV VÄGEN vilket betydde fronten på min bil! Jisses så bra att bromsarna funkade! Jag glodde stint på den lille som antagligen drömmer mardrömmar om den onda tantens blick i flera veckor framöver OCH DET HOPPAS JAG! 

Men detta var inte nog. Då jag svalt ner hjärtat och börjat köra igen så kommer en tonårstjej cyklandes, med sladdar i öronen och helt borta från verkligheten, också hon på FEL sida av vägen, och håller på att fronta med mig!

Men som tur är så går livet vidare och väl på jobbet så glömde jag alltihop....tills jag kom hem.

Promme med vovven Klinga. Inga problem eftersom hon är en prinsessa och aldrig nedlåter sig till att göra bort sig.

Byte av hund betydde att det var Lummis tur. Klickern i hand och med godis i fickan drog vi iväg på träningsrunda. Ja, ni som följer våra vedermödor med Lummi vet ju vad det gäller. Lummi är ju inte helt säker då det gäller oväntade händelser, om man så säger....

Vad möter jag, jo föräldrar cyklandes eller promenerandes på helt fel sida av gångvägen! Men hallå, vad har trafikvettet tagit vägen?

Hur skall barnen kunna lära sig trafikvett då föräldrarna är hjärndöda!! 

Min tanke går till de stackars barnen som får lära sig den MYCKET hårda vägen hur man INTE skall göra i trafiken.

För f-n, alla föräldrar, läs på för bövelen!! Världen kretsar inte runt bara er!!!! Jag blir helt galen av dagens föräldrar som bara tror att allting ordnar sig, och om inte så kan man skylla på nån annan.

Ja, jag vet, jag generaliserar grovt. Det finns såklart massor av föräldrar som grejar detta perfekt...men tyvärr inte i vårt område. Och jag är inte så dum att jag tror det bara gäller vårt område...

Jag tänker varje gång; Men är de inte rädda om sina barn?

 De skickar ut sina ungar utan ljus eller reflexer på cykeln under den mörkaste årstiden, sätter på dem mörka kläder utan en tanke på att de inte syns för oss andra. 

Då min flicka var liten så var jag hela tiden rädd för vad som kunde hända i olika situationer och försökte ligga i framkant hela tiden, men så tänker tydligen inte nutidens föräldrar. Vem är knäpp, jag eller de? 

NÄR GICK DET ÅT SKOGEN MED FÖRÄLDRASKAPET?
Jag vet att jag provocerar nu, men jag är j-igt trött på dessa ansvarslösa föräldrar som inte ger sina barn en ärlig chans att klara sig i livet! Ena stunden curlar dem ungarna för att i nästa ögonblick skita totalt i vad de har för sig.
Att vara förälder innebär ju att utbilda sina barn HELA tiden för att kunna vara redo för vuxenlivet då det är så dags. Inte alltid så lätt, men vem har sagt att allt alltid skall vara smidigt här i livet? Det är väl genom svårigheter som man kan utvecklas vidare. En unge som får mothugg ibland mår inte dåligt av det utan får istället.

Fördomar

Den här helgen går till historien som den mest händelserika på länge. Både positivt och negativt men i lika delar så i slutändan tog de ut varann liksom....
*Först min vurpa över Klinga...ONT!
*Solsken, efter städning god mat och vin med min Bästaste Gubbe, dessutom alla husdjuren som en älskad extrabonus . GÖTT!
*En sjunkbomb i form av en efterhängsen "stalker". En vän som hastigt blev en fd vän pga otroligt elaka påhopp som eskalerat till förföljelse. ARG MEN BESLUTSAM!
*Solsken och trädgårdsstädning. HÄRLIG VÅRKÄNNING!
*Ont i hälen men ändå vid gott mod. GÖTT!

Ja, så här kan man sammanfatta vår helg, men så tillkom det något som jag tycker är viktigt att berätta.

Efter våra alla vedermödor under söndagen tyckte min Gubbe att det var på sin plats att bjuda mig på mat på lokala pizzerian. Inte mig emot även om pizza inte är mat i min värld....
Men på menyn finns ju annat som kan fylla min mage så jag tackade snällt min man och så cyklade vi MOT SKOGHALL.

Det är inte vilken pizzeria som helst, detta ställe. Ägaren är min favvis, han kan som ingen annan få mig att skratta så tårarna rinner. Som den gången då vi var där och Gubben skulle köra cykeltävling dagen därpå. Då jag påpekade detta vid Gubbens beställning av en öl, så fick han in en öl...i ett shotsglas!!! Jag skrattade så jag nästan kiknade, dessutom fick jag med mig hela pizzerians gäster! Vilken skrattfest vi fick!
Han är för go, vår pizzachef!
Men idag var det inte han som var huvudpersonen.
I vår lilla kommun finns tyvärr många "blåklockor". En av "blåklockorna" är Nocka. En av ortens "kändisar" men också klasskamrat med min Gubbe. En otroligt snäll kille, men tyvärr en förhärdad alkoholist.
Då vår mat var uppäten äntrade Nocka lokalen och upptäckte genast Gubben. Shit, tänkte jag, nu är vår kväll körd. Nu blir det en massa fylledravel. Inte så lite fördomsfull....
Nocka blev alldeles till sig då han såg oss...eller rättare sagt Gubben. De började prata om gamla tider och hur de två dretongarna lärde sig snusa. Hur deras mammor letade efter dem och hur sofistikerade dretongarna blev att gömma sig!
Jag blev mer och mer fascinerade av Nockas berättelser. Herregud, så mycket han hade att berätta!
Ett havererat äktenskap med en dotter i bagaget, ett äventyr till USA, jobbat i Ryssland under 3 år...och mycket mer.
En man som inte har haft det lätt i livet men alltid försökt vara alla till lags, så himla sorgligt att han inte kan sluta med spriten och få ett värdigt liv.
Min Gubbe säger att Nocka var snällast i världen då de gick i skolan, men var svårt mobbad. Varför?
Jo, för att han hade en liten*****.
Det räckte alltså med en sån skitsak.
Mobbing har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Tyvärr.
Om vi vuxna inte kommer på en bra formel för att förhindra små dretongar att göra livet fördjävligt för de som inte passar in i den stora grå massan så kommer trakasserierna att fortgå i all evinnerlighet!
FAAN! Och åter FAAN!
Jag fick mig i alla fall en ordentlig tankeställare vad det gäller mina fördomar om alkisar....
Ha en trevlig vecka, alla mina vänner!