Rensar tårkanalerna

Jahaja....Jag hade planerat att skriva en massa andra saker men vad händer? Jo, jag sitter här och snoren och tårarna rinner.
Jag har gått med i en grupp på fb "Katter och sånt som gör en glad" heter den. Glad, jo, tjena!
Eller den är jättebra, men idag var det en som skrev att hon nyss låtit sin gamla vovve fått somna in.
Och där släppte fördämningarna!!
Massor av kommentarer, däribland flera från mig, samtidigt som tårarna sprutade.
Och värst av allt, vovven är jättelik Lummi!!! Snöööööööörvel och snoooor!!!!

Detta att bli tårögd och gråta har blivit ett trauma för mig. Jag kan inte berätta en ledsam historia för folk utan att börja lipa. Hur kul är det? Tårarna sprutar för minsta lilla och inte bara då det är ledsamt. Nädå, Prinsessan Victorias bröllop....Jädrar i dä! Jag grät så det skvalade! Och jag som inte är ett dugg kunglig....

Då jag var yngre var jag inte alls så hjärtnupen. Kunde inte förstå att människor kunde förödmjuka sig med att gråta offentligt. Guuud, så pinsamma!
Jag tror att det gråtmilda smög sig på då jag fick barn. Det är ju inte på nåt sätt konstigt. Man värnar ju såklart över sin lilla unge, men nu är min lilla unge 34 år....och jag snorar värre än nånsin!!

Sen har jag märkt ett annat säreget beteende hos mig själv. Jag kan götta mig i eländet. Ja, det är säkert!
Om jag tex ser nåt RIKTIGT LEDSAMT på fb så får jag en tvångstanke att GÅ TILLBAKA och kolla igen!
Men hallå....
Igår tex såg jag en delning av en artikel från Norge där ett barn var dödfött. Mamman bad om att få ha bebisen på bröstet för att ta farväl. Läkarna trodde att det bara skulle ta 5 minuter, men mamman behöll bebisen i flera timmar och så helt plötsligt började bebin ANDAS!!!!
Buuuuuäääääääääähhhhhhhh!!!!

Men så ser jag på nyheterna på TV. Krig här och där, svältande människor, katastrofdrabbade...trafficking från öststaterna och allt detta är fördjävligt men....
Hallå? Tårarna?
Visst reagerar jag, men inte alls så tårarna sprutar. Jag kan tycka; Det där var verkligen inte ok, usch och fy!
Men snor och tårar, näää.
Jag är skamsen över detta. Men kan ändå inte göra nåt åt det. Eller kan jag? Hur i så fall?
Jag vet ju att man kan vara världsförälder osv men det finns ju så mycket mer. Jag är ju fadder i Djurskyddet men känner ibland att jag vill hjälpa till ÖVERALLT!
Detta är nåt som jag funderat mycket över. Faktiskt.
Hur är det med er andra?
Nu har faktiskt tårarna slutat flöda...hmmm...kanske skall jag kolla hur det är med Ninjas matte....

Vitsippor och ett litet uns av självömkan....

Kan ni fatta att det är maj? Redan? Jag har fullt upp med april än, jag! Och trädgården fattar dåligt också. Ingen ordning alls på växtligheten. Vallmon och aklejan har stora knoppar, medan de tidiga tulpaner knappt blommar. Inte ens ogräset orkar sig upp, bara några envetna maskrosor men de hann inte mer än upp så var de DÖDA, mohahaha!!

Under en av mina hundprommar fann jag det mest underbara vitsippsstället! Jag blev varm i själen.
För visst är det väl nåt alldeles speciellt med vitsippor?

Torsdagen var dagen då jag bestämde mig. Ja, alltså att vi behöver hjälp med Lummi! Värsta slagsmålet bröt ut mellan henne och Klinga utan nån som helst anledning....enligt mig, alltså. Blodet stänkte fast från vem av dem vet jag inte. Fann inga sår på nån av dem men Klinga var förskräckt en lång stund efteråt. Nu har Lummi varit hos oss under så lång tid, och har fortfarande inte lugnat ner sig utan boffar,skäller och gnäller i stort sett hela tiden. Nej, inte hela tiden men väldigt ofta. Det skapar oro bland alla oss andra. För att inte tala om grannarna....Men då tar jag ALLTID Lummis parti. De skall inte klaga, tycker jag, så länge som deras ungar skriker i högan sky då de leker...eller slåss...eller bådadera, samtidigt.

Lummigumman, så charmig men tokstressad.
Tänk om hon kunde tala...

Efter mycket googlande fick jag tag på en hundpsykolog i vår region och mejlade henne. Och fick svar i stort sett omgående. Sånt gillar jag! Fick en tid på torsdag. Det skall bli riktigt spännande, men framförallt lärorikt.

I fredags vaknade jag med en konstig seghet i kroppen som inte ville ge vika. Åkte till jobbet men den satt i. Kände mig aningen yr också. Inte bra, särskilt då man skall köra bil...Jag behövde dessutom hem och valla voffsarna vid lunch eftersom Gubben var förhindrad. Kände mig fortfarande knepig i kroppen. Tog det lugnt, åkte inte tillbaka till jobbet i brådrasket. Yrseln, värken i axlarna och huvudet ville INTE ge med sig.

Inte heller igår, lördag, var det borta. Åkte därför till träningsmeckat för en stund i deras eminenta massagestol. Körde två program. Ett riktigt "hårdhänt" och ett lite mildare. Det kändes lite bättre...en stund.

Fick lite gjort i trädgården. Var på vovvepromme. Men stelheten och huvudvärken låg på lur hela tiden.
Vid 4-tiden var vi bjudna på lunch och då vi for var vädret varmt och skönt. På Hammarö, alltså...
Jag tog därför min jeansjacka, en tunn bomullskofta och en kortärmad tunika på mig.
Vår slutstation var Kil. Där var det för bövelen, dretkallt!!! Nordanvindar,helt enkelt. Inte det bästa för en redan stel nacke.
Men middagen var god och vi hade en trevlig eftermiddag hos värdparet, så jag sköt undan huvudvärken. Men på hemvägen fick jag rena frossan. Satt och hoppade av köld. Inte ens en brasa i kaminen hjälpte. Värken kröp upp genom kroppen på mig och DÅ slog det mig; det är ju inflammationerna som är på gång! Värken i kroppen som kommit i skov under hela mitt liv, men som jag glömmer bort varje gång den ger med sig. Jaha, nu är det alltså dags. Det var längesen nu och jag kunde varit utan det nu också.

Så nu sitter jag här på söndagseftermiddagen och förväntar mig inga underverk under de närmaste veckorna/månaderna, utan får vackert lägga alla planerade storverk som att virka, öppna konservburkar, stå på händer, hoppa jämfota, gå i skogen utan att ramla, gå ur bilen utan att sätta i BÅDA fötterna innan jag reser mig eller vrida om nyckel i låset med en hand.
Men då detta skov är över är jag säker på att jag glömmer alltihop, som vanligt. Till nästa gång....

Men inte är det synd om mig inte. Jag har haft trevligt fikabesök av Nina under dagen. Fått riktig mungymnastik av guds nåde! Tänk så bra med vänner så man kan glömma sina krämpor under tiden. Inget blir bättre av att man sitter och hänger med huvudet och tycker synd om sig själv.

Fast visst är det ibland gött att få grotta ner sig i självömkan....om det bara kommer nån och drar upp en ur "tyckasynd"träsket fort som attan! Risken är ju att man aldrig kommer upp utan skvalpar omkring därnere och identifierar sig med sina krämpor, att bli ett med dem är förödande.

Så om nån av er märker en viss tendens av självömkan i mig, sparka mig i röven och säg; Gaska upp dig nu, för f-n!




.

Återfallsförbrytare i huset

Efter att ha funnit min ena sko HÄR så föll snabbt misstankarna på en viss ljusbrun, lurvig lappistjej...

Tror ni att mina favoritskor går att rädda? Jag är otroligt skeptisk.

Men inte tror ni väl att JAG skulle vara skyldig?

Vädret var härligt, ny lön på kontot, en bra arbetsvecka var till ända så vad var då bättre än att presenta mig själv med lite blomster? 

Varje kväll börjar hundarna gnälla vid samma tid, Lummi är värst. Och innan jag kommit på varför så har mina tankar farit runt i huvudet på mig om att de på nåt sätt har ont nånstans...men alla samtidigt....Nä, verkar inte logiskt.
Och så går jag upp och kollar var de är...Men åhhhh!!!! De står ju utanför toadörren och väntar på att få borsta tänderna!!!  Lummi var först, som vanligt, därför är hon inte med på bilden...Våra vovvar, bäst i världen!

Inte fläckfri, men nästan

Upptäckte för en tid sen en fläck på mitt vänstra smalben. Brydde mig inte nämnvärt. Den går väl bort, tänkte jag. Men icke. Vet inte när jag började oroa mig, men på sistone har jag i tid och otid börjat kolla på fläcken. Har den blivit större eller börjar den att blekna och gå bort? Gör den ont? Kollat och klämt. Inte ont men heller inte mindre och/eller blekare.
Under helgen vågade jag inte vara i solen, för tänk om....ordet CANCER dök upp i min hjärna fast jag försökte mota bort det.
Bestämde att nu får jag gå och kolla mig första vardag efter helgen. Min husläkare var såklart ledig, men på telefonsvararen rabblade hon i alla fall upp lite tider och mottagningar under denna veckan. Att de har öppen mottagning mellan 8.00-9.00 på vårdcentralen hade jag ingen aning om!

Idag var det dags! 

Kände mig faktiskt inte nervös, jag hade redan förlikat mig med att det värsta kunde hända, att det var en...ja, ni vet, men då skulle jag ju får hjälp direkt. Säkert många otäcka behandlingar, funderade lite på vilken del av kroppen de skulle ta huden de måste transplantera på smalbenet. De brukar ju ta bort ett attans stort område runt omkring en tumö...en otäcking, ut i fall att. Tänkte att det blir väl det största stället på kroppen, alltså rompan!

Lite sånt rörde sig i hjärnan. 

En härligt robust distriktsköterska-ni vet en sån som man vill ha som granne då det blåser, tog hand om mig direkt. Hon högg tag i mitt ben, kollade noga, sen sa hon; -Om jag var du skulle jag inte oroa mig över det här, men för säkerhetsskull så går jag efter jourläkaren. 

Och då hon kom, för det var en hon, och dessutom den bästa läkaren de har på vc, då kände jag mig i mycket goda händer. 

Hon kollade, och kollade, klämde och kollade(jag kände igen mig själv lite där...) sen kollade hon i solljuset, utanför solljuset, i ficklampssken, sen började hon tala. 

Nu kommer det, tänkte jag men si det var fel för hon sa inte att det var CANC.....ja ni vet, det där hemska.... 

Nej, hon sa; det där är en typisk åldersvårta, inget att oroa sig för.

Det var alltså NU jag skulle bli glad över att ha fått en vårta....ehhh

Såklart är jag glad att jag slapp de hemska behandlingarna och att kanske ha blivit skinnflådd på rompan, men den attans vårtan kunde väl ändå ha haft ett svåruttalat latinskt namn. Det hade känts lite...speciellt på nåt sätt. Men nej då, jag får leva med att jag har en ÅLDERSVÅRTA på smalbenet. I och för sig liiite ovanlig eftersom det är en PLATT vårta.  Ja ja, det kunde vart värre. 

Tänk om jag fått den på näsan. 

Sommarkänsla

Vilken fantastiskt påskhelg vi  har haft! Mitt favoritväder, solsken och värme, hela helgen. Vi har verkligen tagit tillvara på dagarna. På långfredagen blev det en härlig tur på Sörmon med alla hundarna. Det är inte ofta vi tar med alla, det krävs att vi har tomt i agendan båda två för att det skall funka, tiden räcker liksom inte till, alla gånger.

Frolic

De var helt saliga, ja två av dem i alla fall, den tredje(Klinga) visade verkligen sin "soffliggarsida". Hon gick fot med husse trots att hon hade 15 meter lina! Vi fick tvinga iväg henne på lite äventyr tillsammans med de andra två. Ja, herregud, vilken hund!
Och tänk vilken tur de hade då de fann en frolicstig!! Det är inte varje dag man går på en sån....

Efter en sån härlig tur i det fantastiska vädret for vi hem, tog det riktigt lugnt med varsitt glas rött för att sen laga en lagom stor påskmiddag. Jag och Gubben är inte så traditionella då det gäller storhelgsmiddagar. Vi gör bara det absolut godaste vi vet. Inte en massa "tvångsplock" bara för att det hör till.
Vi invigde grillen med fläskkotlett av en "glad gris" till Gubben och grillad aubergine till mig. Jag har blivit helt stollig i grillad aubergine! Det är sååå himla gott! Till det ugnstekta potatishalvor och morötter.
Och sen, mina damer och herrar, lyckades jag återskapa den gudomliga dragonsåsen som vi blivit bjudna på i vår eminenta skolmatsal under veckan!
Ja, i det närmaste, i alla fall...Jag fick ju gissa mig till innehållet, men Gubben var helt salig då han smakade! Men han hade ju inte smakat den "riktiga", å andra sidan...
Jag tyckte dock att jag fick till den nästan lika bra som ursprunget. Det skall bli spännande att fråga om receptet, efteråt...
Den blev så god att Gubben beställde den goda såsen även på påskdagen. Då fick den samsas med en älgryggbiff och potatisgratäng gjord på 40%-ig grädde. Jajamen, här kommer det ALDRIG 36%-ig grädde över tröskeln. Den är ju giftig, den rackar´n!

På kvällen bänkade vi oss för att se Let´s Dance. Såg inte ens alla paren innan vi somnade.
Vaknade dock till världens bästa film, Forrest Gump!!! Helt fantastisk! jag kan se den hur många gånger som helst och den blir bara bättre.

På påskaftonen tog jag mig för med den förhatliga uppgiften att rensa rabatten på framsidan. Dessutom rensa bort ogräs mellan betongplattorna. Det är inte gjort i en grisblink!
Köpte förra året ett bra verktyg till detta dödstråkiga arbete, och det underlättade väsentligt. Ett sorts vertikaljärn med skaft så man kan ta i med hela kroppen. Och det fick jag verkligen göra!
T o m Gubben blev intresserad och kom ut för hjälpte till en sväng. Ni vet han och nya(nåja) verktyg....
Skrållan låg och övervakade arbetet på altanen.

Skrållan vakar över arbetet

På kvällen, efter middag och efterkommande paltkoma var det mys vid tv-n som gällde. De visades en konsert till Beatles ära, som jag längtat efter att se. Såg tre låtar. Somnade.
Gubben höll dock ut och såg hela.
Hans recension var: Det var gôrbra! Särskilt då Paul McCartney var med, såg du inte det? Jag frågade ju om du sov och du sa nej....Hmmm.
Detta är för trist, kan jag tycka. Att somna så snart man vill koppla av, alltså.
 Framför allt så är det inte jättekul om den ena är vaken och den andra knoppat in. Man vill ju liksom umgås fast man ser på TV, kommentera osv. Men precis som kvällen före kvicknade jag till mitt i en annan bra film dock ingen jag sett förut...tror jag. Kanske jag sett halva, innan jag somnat...

Den hette i alla fall Ransom och var riktigt spännande. Faktiskt så spännande att vi hetsåt upp allt påskgodis som blivit kvar eftersom påskkärringarna lyst med sin frånvaro. Gissa illamåendet efteråt?!?! Under natten?!?! Och även morgonen därpå!!! Och det var inte ens gott godis....
Vissa saker straffar sig och det gjorde det såklart för oss båda två.
Eftersom vi...
Dagen därpå skulle ut och köra MTB(Gubben) och köra ett intervallspinningpass(jag). Tjena!
Magen mådde INTE bra under första halvan av passet men sen lossnade det och det attans godiset var borta. Så himla skönt och dessutom var passet så himla bra.
Alla nöjda!

Av bara farten började jag sommarpynta i trädgården. Äntligen fick jag plocka ut "Flickan", Jag har längtat så! Hon är så himla fin att det var svårt att placera henne. Hon måste göra sig själv rättvisa. Tror jag fick till det, men hon är ju flyttbar om jag ångrar mig....

Sötingen med fjärilen i hand!