Inte fläckfri, men nästan

Upptäckte för en tid sen en fläck på mitt vänstra smalben. Brydde mig inte nämnvärt. Den går väl bort, tänkte jag. Men icke. Vet inte när jag började oroa mig, men på sistone har jag i tid och otid börjat kolla på fläcken. Har den blivit större eller börjar den att blekna och gå bort? Gör den ont? Kollat och klämt. Inte ont men heller inte mindre och/eller blekare.
Under helgen vågade jag inte vara i solen, för tänk om....ordet CANCER dök upp i min hjärna fast jag försökte mota bort det.
Bestämde att nu får jag gå och kolla mig första vardag efter helgen. Min husläkare var såklart ledig, men på telefonsvararen rabblade hon i alla fall upp lite tider och mottagningar under denna veckan. Att de har öppen mottagning mellan 8.00-9.00 på vårdcentralen hade jag ingen aning om!

Idag var det dags! 

Kände mig faktiskt inte nervös, jag hade redan förlikat mig med att det värsta kunde hända, att det var en...ja, ni vet, men då skulle jag ju får hjälp direkt. Säkert många otäcka behandlingar, funderade lite på vilken del av kroppen de skulle ta huden de måste transplantera på smalbenet. De brukar ju ta bort ett attans stort område runt omkring en tumö...en otäcking, ut i fall att. Tänkte att det blir väl det största stället på kroppen, alltså rompan!

Lite sånt rörde sig i hjärnan. 

En härligt robust distriktsköterska-ni vet en sån som man vill ha som granne då det blåser, tog hand om mig direkt. Hon högg tag i mitt ben, kollade noga, sen sa hon; -Om jag var du skulle jag inte oroa mig över det här, men för säkerhetsskull så går jag efter jourläkaren. 

Och då hon kom, för det var en hon, och dessutom den bästa läkaren de har på vc, då kände jag mig i mycket goda händer. 

Hon kollade, och kollade, klämde och kollade(jag kände igen mig själv lite där...) sen kollade hon i solljuset, utanför solljuset, i ficklampssken, sen började hon tala. 

Nu kommer det, tänkte jag men si det var fel för hon sa inte att det var CANC.....ja ni vet, det där hemska.... 

Nej, hon sa; det där är en typisk åldersvårta, inget att oroa sig för.

Det var alltså NU jag skulle bli glad över att ha fått en vårta....ehhh

Såklart är jag glad att jag slapp de hemska behandlingarna och att kanske ha blivit skinnflådd på rompan, men den attans vårtan kunde väl ändå ha haft ett svåruttalat latinskt namn. Det hade känts lite...speciellt på nåt sätt. Men nej då, jag får leva med att jag har en ÅLDERSVÅRTA på smalbenet. I och för sig liiite ovanlig eftersom det är en PLATT vårta.  Ja ja, det kunde vart värre. 

Tänk om jag fått den på näsan.