Ditt och datt

Här ligger Lummi och Vaski och gnager

 Nu är jag tillbaka på bloggen igen! Dessutom med 10 helt normala fingrar. Det tog några dar innan mitt ringfinger såg normalt ut igen. Men nu sitter vigselringen på sin plats.

Igår var jag riktigt sliten då jag kom hem från jobb och  inköpsrunda Grande.
Så jag gav vovvarna varsin gnagis, mig själv ett glas vitt och satte mig i godan ro på soldäcket på baksidan.
Godan ro....Tjena!

Grannens 6-månaders lillkille grät oavbrutet, hans 6-åriga syrra likaså, de två större tonårssyskonen hoppade studsmatta och tjöt av skratt!
Lummi började boffa av allt väsen, vilket drog igång Vaski, som tyckte att det var på sin plats att stötta sin syrra. Klinga var den enda som betraktade hela cirkusen med upphöjt lugn...

Då Gubben kom hem, sa jag; Du, jag tror vi bor på fel ställe...

och här ligger Klinga...

För man kan ju inte gå till sin granne och be dem säga åt barnen att leka lite tystare och inte grina så himla mycket....
Suck....generationskrock.
Sen var det läggdags för de små och då sänkte sig lugnet över våra altan.
Allting ordnar sig. Även för två gamlingar som Tant och Farbror Ahlborg.

Mattes fredagssmys

 Vi fortsätter att träna hundarna i att inte reagera på alla ljud runtomkring. För som djurägare har man ögonen på sig. Lummi har ju svårt  med alla ljud, hon vill tala om för oss hela tiden att NU KOMMER DET NÅN!
Hennes skall är ju inte av denna världen heller. Igår råkade hon skälla till, då jag skulle rätta till hennes sele, stod med örat precis in till hennes nos.....Gissa om jag blev lomhörd en lång stund efteråt?
Det är inte lätt för henne att vänja sig av med nåt som ligger i hundens beteende mer eller mindre. Och hon har mer...

Husse tränar lydnad med voffs

Träna ja. Jag har konstant träningsvärk nu för tiden.
Så fort jag provar nåt kul pass, så får jag dödens ont i kroppen!
Provade ett nytt pass i veckan, Deep flow, hette det, lät ju lagom
avslappnat, tyckte jag. Goa Karin körde passet, och bara det var
ju kul! Jag tog i som bara den så svetten stänkte om mig.
Dagarna efteråt kunde jag knappt sitta....
Detta var i måndags, nu är det lördag och baske mig om jag inte fortfarande har känningar i rumpan och baklåren.

Här är det husse som får äran att borsta
tannsingarna på Lummi. Hon är för skön
då hon sitter utanför toan och gnäller att det
är dags för tandborstning

 Idag är det lite synd om min Gubbe. Han är tidtagaransvarig på en cykeltävling. Och regnet öser ner....
Nåja, det är nog inte så kul för de som cyklar heller, då jag tänker efter...
Han for iväg tidigt i morse och efter en stund så kom värsta åskknallen och så började det ösregna. Jag trodde huset skulle braka ihop!
För mig blir det därför en innedag idag. Men jag klagar inte. Kanske lite pyssel...eller så blir det datorn som vinner...
Eller båda?
Vi får se, dagen är lång.
Men tänk så det grönskar ute! Mina frösådder skriker om att bli omplanterade men jag orkar inte bära hem jordsäcken själv, och ni vet vad Gubben håller på med? Den där cykeltävl.. ja just det.

Chili, tomat och basilikaplantorna....åsså Skrållan

Kan ni tänka er så nöjd jag känner mig just nu.

Min ena orkidé har fått knoppar! 

Och dessutom så har det kommit en blomma på jul/påskkatusen som jag är fostermamma till under tiden vi får vår skola renoverad. 

Den såg mer än halvdöd ut då jag tog hem den.

Kompisen till den kunde jag dock inte hålla vid liv. 

Vila i frid.

Kolla knopparna!!

 Under min inköpsorgie igår blev jag medveten om en positiv utveckling. Priset på de ekologiska grönsakerna och frukten var i det närmaste detsamma som för de besprutade!!
Bra där, handlarna! Nu väntar jag bara på att ALLA gör som ICA i Grums, plockar bort allt kött från länder som har vidrig djurhantering!
Där har Willys lite att jobba med, märkte jag igår....
Köpte därför inget kött utan rotade i frysen hemma och grejade ihop några grillspett av älgkött till Gubben. Älgen som gjorde detta möjligt hade inte åkt en meter djurtransport innan den hamnade på andra sidan Regnbågsbron!

Sen hänger mycket på oss kunder också.
Först och främst, gå och rösta i EU-valet. Och tänk då på detta med djurhållningen och odlandet. Får vi lika djurskyddslagar i alla länder så är mycket vunnet. Likaså att vi slipper gifter i våra grönsaker och spannmål.
Sen har vi ju också de mänskliga rättigheterna...
Det finns hur många anledningar som helst att GÅ OCH RÖSTA!!

Nu hör jag regnet ökar i styrka igen.
Stackars cyklister.....

För ett tag sen upptäckte jag en utlandsregistrerad bil som krypkörde i vårt kvarter. Vet ju att det varnats för utländska markarbetare som på olika sätt ställer till bekymmer för villaägare. Några karlar i reflexvästar gick omkring på uppfarterna på vår gata och rekade.
Döm om min förvåning då flera av våra grannar har engagerat dessa att plattlägga uppfarterna till sina hus!
Eller hur skall man tänka? Är jag fel ute? Är det orättvisa beskyllningar mot ärliga gästarbetare?
Den första uppfarten är ju färdig och det blev jättefint, men hur gör man om det uppstår nåt fel senare? Får man tag på dem i fall nåt måste göras om? Och kan man göra rotavdrag då firman inte är svensk? Eller är det svartjobb?
Känner mig väldigt kluven...

Min inhysing "överlevaren!

Endast 19.90 kg!!!

Detta är mitt överlevnadskit! Skulle kunna
 leva på endast aubergine, tomat, citron, olja,
vinäger, kryddor och avocado.

Ogift, eller?

Shit, vilken grej jag varit med om, alltså! Jag och Gubben satt på verandan och tog oss ett gott glas vin då jag helt plötsligt kände nåt konstigt i min vänstra hand. Det gick hur fort som helst då alla fingrar svällde upp.

Det är inte helt ovanligt att jag får bristningar i mina fingrar då jag tränar eller på nåt annat sätt belastar mina händer eller fingrar, men nu var jag helt inaktiv...Jag blev helt panikslagen då det började trycka i mina fingrar.
Jag skrek till min Gubbe att han skulle dra av mina ringar men då han försökte så svällde fingret ännu mer så han var rädd att skada det! Herregud vilken panik innan han fick av ringen, förlovningsringen gick inte att rubba men vigselringen lossnade till slut.
Och var jag lade den glömde jag direkt....
För mig är vigselringen det viktigaste som finns! Den är sigillet för att man hör ihop och den måste förvaltas väl. Så då jag inte fann min ring direkt blev jag helt förtvivlad! Jag letade och letade men fann den inte nånstans.
Gubben tog det dock lugnare och sa, du finner den. PUNKT. Och det gjorde jag ju, efter att ha lugnat ner mig. Det tog dock en låååång stund.
Varför jag lagt den på min matplats på altanen fattar jag inte just nu, men jag hade säkert en bra idé om det...just då.

Men det som stör är att det attans fingret fortfarande är svullet och gör ont. Kan inte få på vigselringen så då är frågan; Är jag ogift nu?

Och så kom försommaren!

Mitt fikonträd har fått massor av skott!!
Jag är så GLAD att jag lyckats få det
 att överleva. 

Tänk igår alltså! På morgonen regndis och kallt som f-n. Stolvärmen i bilen på 3-an och värmen på high. Tyckte jättesynd om klass 9D som skulle ut på friluftsliv.
SMHI sa visserligen att solen sken....
Så simsalabim, frampå förmiddagen skingrades molnen och solen började skina.
Jag började genast tindra!
Energin kom som ett skott. Jag ringde genast mannen i mitt liv och uttryckte en fråga; Grilla? Svar; Ja!
Tänk att sol och värme kan göra så himla mycket med oss människor.
Så jag bestämde att jag vid hemkomsten skulle gå långpromme x 2 med voffs och sen klippa den nästan ankelhöga gräsmattan. Av detta blev hälften...EN hundpromme och gräsklippning, sen kom Gubben hem och det blev dags för grillning. Men innan hundprommen hann jag upptäcka hur mina frösådder har exploderat den senaste tiden! Nu väntar jag bara på att få plantera om och sätta ut dem i friska luften.

Men hör ni, det var inte slut med det! Efter hundprommen så fick den stackars Klinga nöja sig med att vara på tomten eftersom matte fick tidsnöd....Men då jag släppte ut alla voffs på tomten så såg jag att våra träd hade slagit ut i blom. Jag blev nästan andäktig! Trots att Lummi gjorde sin "skällrunda"....

NU är min tid! Ingen tid gör så gott för min kropp och själ som denna tid, då grönskan just precis börjat täta igen häckar och snår. Allt skimrar i ljusgrönt och luften är frisk. Allt krångligt blir enkelt och sinnet blir mer förlåtande. Är inte detta fantastiskt?

Först trodde jag att jag blandat ihop frösådden då skotten kom upp.
De såg ju ut som bönrankor! Men efter en tid så rättade det till sig. 

Rosenmandel har äntligen fått börja slå ut!
Knopparna har liksom legat i träda under kylan,
men nu är de sprickfärdiga!

Och päronträdet....Hoppas bara att inte
 den fula sjukdomen tar tag i det igen. Förra året klarade vi oss.
Då fick vi 5 päron. Vi fajtades om uppdelningen,
Gubben och jag. Om jag inte minns fel så löste det sig¨
med att ett päron var ruttet.

Mina goa medarbetare Kerstin och Elisabeth
på Bishop.

 Idag vaknade jag med en bultande huvudvärk. Av alla dagar så var detta den sämsta. Det var nämligen After work kl 17.00.
Vårt "gamla" arbetslag kallat "Mitti" skulle träffas på Bishop Arms.
Jag följde ändå min planering vilket innebar; Gubben körde mig till jobbet med min cykel på "dragkroken".
Och tänk, efter lunchen-som är ett kapitel för sig, så piggnade jag till.
Lunchen gav mig livet åter! Nina och hennes eminenta kollegor ger oss de mest utsökta luncher att vi inte kan ge nog mycket beröm! Bara en sån sak att man får lax en vanlig dag...
Ja, herregud, så bra vi har det!

Ja just det ja, after worken. Jo, jag piggnade ju till där, efter lunch men sen fick jag ont i nacken av nåt....så jag loggade ut vid 15.50 och gick in till sta´n. Men herregud, vilken lantis jag är!
Jag bor några ynka kilometer från stan men är ytterst sällan där för nöjes skull. Varje gång jag har ärende in i city så upptäcker jag en ny butik, ett rivet hus, en ny fasad etc.
Så och idag. Jag gick som en turist i okänt land och bara...WOW....

Så ringde mobilen och jag var i verkligheten igen. Kerstin som undrade var jag var. Att gå om varann är vardag hos oss...
 Förlåt, sa jag då vi träffades senare...

...och Eva-Lena, jag saknar henne VARJE dag på
jobbet! Hon har alltid varit den som gett beröm, uppmuntrat,
varit en livlina för mig. Saknar henne nåt oerhört! Goldie for ever! 

Så 

Pyssel och lite annat...

Då regnet smattrade på rutan redan i morse byttes hastigt trädgårdspysseldagen mot innepysseldag. Har inte gjort några besök i mitt pysselrum på länge. Inspirationen har legat på noll helt enkelt.

Men idag fick jag en idé....Och vips var jag igång och TADA så var jag klar!!!...Eller klar och klar, båtlacket skall på då allt har torkat.

Tänk så vi har slitit för att få ihop de där solrosorna.
Ni som ibland besöker Systembolaget har kanske
sett dem på vinflaskor av märket Sunrise....

Förra veckan fick jag ju tillbaka min värk i kroppen, som jag skrev om här. Beklagade mig en aning....
Jag vägrar numera att ta min medicin eftersom den är pest för magen. Jag mår illa av bara fanken och dessutom går det inte över direkt även om jag slutar med den. Alltså skiter jag i den!! Kör mina egna varianter.
Normalt brukar det ta minst en månad innan skiten ger med sig. Döm om min förvåning då jag redan är bättre!
 Jädrar i dä!!
Jag har helt enkelt kört mitt eget race med dundervärme i bilen, übervarma kläder(har hållit på att storkna ibland!) tränat fyra dagar och då och då slängt i mig nån Alvedon då det varit för dj-igt. Hemma har vi eldat i braskaminen så svetten lackat och jag har rastat hundarna så de ser ut som vinthundar numera....Nä , där tog jag väl i lite grann.....

Här sitter de, De tre musketörerna och väntar på lite
helgsmarr...

Att vara stônig är grejen. Och att RÖRA PÅ SIG fast det gör ont, för si, det blir ju inte bättre av att vänja kroppen av med det den är till för, att röra på sig. Och genomblödning gör att kroppen läker sig själv. Endorfinerna gör att man mår så himla bra då man tränar just det man älskar mest av allt. Bara man förtränger motståndet i början så drar kroppen igång sin läkeprocess då man blivit varm.

Det är min övertygelse att det är på det här sättet. Jag har provat den första varianten alltför många gånger med känt resultat; alltså grävt ner mig i smärtan, tryckt i mig mediciner, tyckt så himla synd om mig själv att härta vore nock(favorituttrycket för tillfället) gnällt, sett hinder överallt istället för möjligheter.
Och det värsta med att hamna i detta tillstånd är att man blir egoistisk och bara pratar om sig själv hela tiden. Hur allt är jobbigt, hur ont det gör, osv. Glömmer bort att fråga hur vänner, nära och kära har det.
Jag blir lite skamsen över att jag varit en sån gnällmoster. Ja, jag säger varit, för jag har lagt det bakom mig, tycker jag. Om nån har en annan åsikt så säg det till mig, för guds skull. Har inte lust att vara nåt offer, nä fy tusan!
För jädrar så gött jag mår just nu! Även fast det regnat hela da´n.

Så efter pysslet drog jag igång en deg och under tiden den jäste blev det en MYCKET regnig promme med Vaski. Tänk att denna vovven blir 10 år till sommaren, men är den barnsligaste av alla voffs! Han kollar om jag är med på bus, och är jag det så hoppar han och skuttar, gör konster och är till allmänt åtlöje...Nädå, folk skrattar och pekar då han håller igång.

Och då kommer jag osökt in på gårdagens inlägg. Ni vet om att tjuta för allt som finns....
Han är alltså 10 år....En finsk lapphund brukar i och för sig bli ganska gammal, hans mamma blev 15 år om jag inte minns helt galet, och då har han som mest 5 år kvar i livet...
BUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄ!!!

Mammas pöjk!!!!

Men skärp dig nu, människa!!

Rensar tårkanalerna

Jahaja....Jag hade planerat att skriva en massa andra saker men vad händer? Jo, jag sitter här och snoren och tårarna rinner.
Jag har gått med i en grupp på fb "Katter och sånt som gör en glad" heter den. Glad, jo, tjena!
Eller den är jättebra, men idag var det en som skrev att hon nyss låtit sin gamla vovve fått somna in.
Och där släppte fördämningarna!!
Massor av kommentarer, däribland flera från mig, samtidigt som tårarna sprutade.
Och värst av allt, vovven är jättelik Lummi!!! Snöööööööörvel och snoooor!!!!

Detta att bli tårögd och gråta har blivit ett trauma för mig. Jag kan inte berätta en ledsam historia för folk utan att börja lipa. Hur kul är det? Tårarna sprutar för minsta lilla och inte bara då det är ledsamt. Nädå, Prinsessan Victorias bröllop....Jädrar i dä! Jag grät så det skvalade! Och jag som inte är ett dugg kunglig....

Då jag var yngre var jag inte alls så hjärtnupen. Kunde inte förstå att människor kunde förödmjuka sig med att gråta offentligt. Guuud, så pinsamma!
Jag tror att det gråtmilda smög sig på då jag fick barn. Det är ju inte på nåt sätt konstigt. Man värnar ju såklart över sin lilla unge, men nu är min lilla unge 34 år....och jag snorar värre än nånsin!!

Sen har jag märkt ett annat säreget beteende hos mig själv. Jag kan götta mig i eländet. Ja, det är säkert!
Om jag tex ser nåt RIKTIGT LEDSAMT på fb så får jag en tvångstanke att GÅ TILLBAKA och kolla igen!
Men hallå....
Igår tex såg jag en delning av en artikel från Norge där ett barn var dödfött. Mamman bad om att få ha bebisen på bröstet för att ta farväl. Läkarna trodde att det bara skulle ta 5 minuter, men mamman behöll bebisen i flera timmar och så helt plötsligt började bebin ANDAS!!!!
Buuuuuäääääääääähhhhhhhh!!!!

Men så ser jag på nyheterna på TV. Krig här och där, svältande människor, katastrofdrabbade...trafficking från öststaterna och allt detta är fördjävligt men....
Hallå? Tårarna?
Visst reagerar jag, men inte alls så tårarna sprutar. Jag kan tycka; Det där var verkligen inte ok, usch och fy!
Men snor och tårar, näää.
Jag är skamsen över detta. Men kan ändå inte göra nåt åt det. Eller kan jag? Hur i så fall?
Jag vet ju att man kan vara världsförälder osv men det finns ju så mycket mer. Jag är ju fadder i Djurskyddet men känner ibland att jag vill hjälpa till ÖVERALLT!
Detta är nåt som jag funderat mycket över. Faktiskt.
Hur är det med er andra?
Nu har faktiskt tårarna slutat flöda...hmmm...kanske skall jag kolla hur det är med Ninjas matte....