Och så kom försommaren!

Mitt fikonträd har fått massor av skott!!
Jag är så GLAD att jag lyckats få det
 att överleva. 

Tänk igår alltså! På morgonen regndis och kallt som f-n. Stolvärmen i bilen på 3-an och värmen på high. Tyckte jättesynd om klass 9D som skulle ut på friluftsliv.
SMHI sa visserligen att solen sken....
Så simsalabim, frampå förmiddagen skingrades molnen och solen började skina.
Jag började genast tindra!
Energin kom som ett skott. Jag ringde genast mannen i mitt liv och uttryckte en fråga; Grilla? Svar; Ja!
Tänk att sol och värme kan göra så himla mycket med oss människor.
Så jag bestämde att jag vid hemkomsten skulle gå långpromme x 2 med voffs och sen klippa den nästan ankelhöga gräsmattan. Av detta blev hälften...EN hundpromme och gräsklippning, sen kom Gubben hem och det blev dags för grillning. Men innan hundprommen hann jag upptäcka hur mina frösådder har exploderat den senaste tiden! Nu väntar jag bara på att få plantera om och sätta ut dem i friska luften.

Men hör ni, det var inte slut med det! Efter hundprommen så fick den stackars Klinga nöja sig med att vara på tomten eftersom matte fick tidsnöd....Men då jag släppte ut alla voffs på tomten så såg jag att våra träd hade slagit ut i blom. Jag blev nästan andäktig! Trots att Lummi gjorde sin "skällrunda"....

NU är min tid! Ingen tid gör så gott för min kropp och själ som denna tid, då grönskan just precis börjat täta igen häckar och snår. Allt skimrar i ljusgrönt och luften är frisk. Allt krångligt blir enkelt och sinnet blir mer förlåtande. Är inte detta fantastiskt?

Först trodde jag att jag blandat ihop frösådden då skotten kom upp.
De såg ju ut som bönrankor! Men efter en tid så rättade det till sig. 

Rosenmandel har äntligen fått börja slå ut!
Knopparna har liksom legat i träda under kylan,
men nu är de sprickfärdiga!

Och päronträdet....Hoppas bara att inte
 den fula sjukdomen tar tag i det igen. Förra året klarade vi oss.
Då fick vi 5 päron. Vi fajtades om uppdelningen,
Gubben och jag. Om jag inte minns fel så löste det sig¨
med att ett päron var ruttet.

Mina goa medarbetare Kerstin och Elisabeth
på Bishop.

 Idag vaknade jag med en bultande huvudvärk. Av alla dagar så var detta den sämsta. Det var nämligen After work kl 17.00.
Vårt "gamla" arbetslag kallat "Mitti" skulle träffas på Bishop Arms.
Jag följde ändå min planering vilket innebar; Gubben körde mig till jobbet med min cykel på "dragkroken".
Och tänk, efter lunchen-som är ett kapitel för sig, så piggnade jag till.
Lunchen gav mig livet åter! Nina och hennes eminenta kollegor ger oss de mest utsökta luncher att vi inte kan ge nog mycket beröm! Bara en sån sak att man får lax en vanlig dag...
Ja, herregud, så bra vi har det!

Ja just det ja, after worken. Jo, jag piggnade ju till där, efter lunch men sen fick jag ont i nacken av nåt....så jag loggade ut vid 15.50 och gick in till sta´n. Men herregud, vilken lantis jag är!
Jag bor några ynka kilometer från stan men är ytterst sällan där för nöjes skull. Varje gång jag har ärende in i city så upptäcker jag en ny butik, ett rivet hus, en ny fasad etc.
Så och idag. Jag gick som en turist i okänt land och bara...WOW....

Så ringde mobilen och jag var i verkligheten igen. Kerstin som undrade var jag var. Att gå om varann är vardag hos oss...
 Förlåt, sa jag då vi träffades senare...

...och Eva-Lena, jag saknar henne VARJE dag på
jobbet! Hon har alltid varit den som gett beröm, uppmuntrat,
varit en livlina för mig. Saknar henne nåt oerhört! Goldie for ever! 

Så