Pyssel och lite annat...

Då regnet smattrade på rutan redan i morse byttes hastigt trädgårdspysseldagen mot innepysseldag. Har inte gjort några besök i mitt pysselrum på länge. Inspirationen har legat på noll helt enkelt.

Men idag fick jag en idé....Och vips var jag igång och TADA så var jag klar!!!...Eller klar och klar, båtlacket skall på då allt har torkat.

Tänk så vi har slitit för att få ihop de där solrosorna.
Ni som ibland besöker Systembolaget har kanske
sett dem på vinflaskor av märket Sunrise....

Förra veckan fick jag ju tillbaka min värk i kroppen, som jag skrev om här. Beklagade mig en aning....
Jag vägrar numera att ta min medicin eftersom den är pest för magen. Jag mår illa av bara fanken och dessutom går det inte över direkt även om jag slutar med den. Alltså skiter jag i den!! Kör mina egna varianter.
Normalt brukar det ta minst en månad innan skiten ger med sig. Döm om min förvåning då jag redan är bättre!
 Jädrar i dä!!
Jag har helt enkelt kört mitt eget race med dundervärme i bilen, übervarma kläder(har hållit på att storkna ibland!) tränat fyra dagar och då och då slängt i mig nån Alvedon då det varit för dj-igt. Hemma har vi eldat i braskaminen så svetten lackat och jag har rastat hundarna så de ser ut som vinthundar numera....Nä , där tog jag väl i lite grann.....

Här sitter de, De tre musketörerna och väntar på lite
helgsmarr...

Att vara stônig är grejen. Och att RÖRA PÅ SIG fast det gör ont, för si, det blir ju inte bättre av att vänja kroppen av med det den är till för, att röra på sig. Och genomblödning gör att kroppen läker sig själv. Endorfinerna gör att man mår så himla bra då man tränar just det man älskar mest av allt. Bara man förtränger motståndet i början så drar kroppen igång sin läkeprocess då man blivit varm.

Det är min övertygelse att det är på det här sättet. Jag har provat den första varianten alltför många gånger med känt resultat; alltså grävt ner mig i smärtan, tryckt i mig mediciner, tyckt så himla synd om mig själv att härta vore nock(favorituttrycket för tillfället) gnällt, sett hinder överallt istället för möjligheter.
Och det värsta med att hamna i detta tillstånd är att man blir egoistisk och bara pratar om sig själv hela tiden. Hur allt är jobbigt, hur ont det gör, osv. Glömmer bort att fråga hur vänner, nära och kära har det.
Jag blir lite skamsen över att jag varit en sån gnällmoster. Ja, jag säger varit, för jag har lagt det bakom mig, tycker jag. Om nån har en annan åsikt så säg det till mig, för guds skull. Har inte lust att vara nåt offer, nä fy tusan!
För jädrar så gött jag mår just nu! Även fast det regnat hela da´n.

Så efter pysslet drog jag igång en deg och under tiden den jäste blev det en MYCKET regnig promme med Vaski. Tänk att denna vovven blir 10 år till sommaren, men är den barnsligaste av alla voffs! Han kollar om jag är med på bus, och är jag det så hoppar han och skuttar, gör konster och är till allmänt åtlöje...Nädå, folk skrattar och pekar då han håller igång.

Och då kommer jag osökt in på gårdagens inlägg. Ni vet om att tjuta för allt som finns....
Han är alltså 10 år....En finsk lapphund brukar i och för sig bli ganska gammal, hans mamma blev 15 år om jag inte minns helt galet, och då har han som mest 5 år kvar i livet...
BUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄ!!!

Mammas pöjk!!!!

Men skärp dig nu, människa!!