Semester med nya yrkesvalstankar

Idag var sista dagen på terminen för mig och några till.
Förra året vid den här tiden var jag eld och lågor, positiv och glad. Mina förväntningar inför höstterminen var helt enorma. Trots en otroligt jobbig flytt. Med ett kontor med en otroligt vacker grönska utanför fönstret så kunde det inget annat än att förtrolla mig.
Men det vet vi ju hur det är med förtrollningar, eller hur?
De spricker!
Nu är det nya tider och jag vet inte ens om jag är med i racet. En gammal gumma som jag behöver mycket tid att ladda om. Eller orkar jag?
56 år och i ett ingenmansland, känner jag.
Skall jag verkligen jobba med ungdomar? Är jag den bästa för dem?
Massor med frågor finns i mitt huvud just nu. Men vad finns för en 56-årig kärring att göra för utom att fostra och ge tonåringar en språngbräda ut i livet så gott det går?
Men jag är väldigt skeptiskt till min förmåga att engagera de unga numera.
Och som äldre och förhoppningsvis klokare, så måste jag ju tänka till om mitt yrkesval. Är jag den rätta?
Vad hände? Jag fyllde för många år, helt enkelt.
Se där, jag hamnade i en annan  kategori. Att jag inte tänkte på det...

...och så var det juli

Vad skymtar bakom lövverket? Jo, vår halvfärdiga altan!

Här har det varit bloggvila deluxe. Det har inte varit världens bästa tid för mig och därför har jag avstått att skriva nåt.
Jag vill ju inte att ni, kära läsare, skall behöva läsa en massa gnäll från en utmattad kärring.
Så var det sagt. PUNKT

Nu övergår jag till kuligare saker. Vår altan kommer att bli så himla bra! Gubben har snickrat och jag har målat mellan regnskurarna. Ett tips från en hunddagishusse gjorde att vi lurade regnet. Då jag beklagade mig för honom över allt vatten som hällde ner från himlen så sa han; Då jag gjorde vår altan så spände jag en presenning över alltihop så jag kunde jobba även då det var oväder.
Hallå, varför hade vi inte tänkt på detta?
Då jag kom hem plockade jag fram vår gamla presenning som vi brukar ha över trädgårdsmöblerna.
Då Gubben kom hem spikade han upp den och TADA, han kunde snickra i värsta ovädret.
Pilutta dretvädret.
Nu är allt snickrat och målat! Och det kommer att bli så bra!!!!!

Då livet ibland är lite tungt så kan en blommande lilja faktiskt
göra underverk. Att sen grannungarna slängde en fotboll mitt i krukan för ett tag sen och modulerade om krukans innevånare rejält, kanske har förändrat synintrycket något...
JÄVLA UNGAR!!!
Oppps, vad sa jag..

Kolla så snygg jag är!

Sen är det ju det här med "betongandet". Jag är ju helt såld på att skapa betongalster! Tungt som attan, men vadådå? Jag har ju inte haft tid att träna som jag brukar. Att blanda betong utan visp på borrmaskinen är lika med ett lift it pass. Ty borrmaskinen är stulen...

Ja, se denna trädgården, ja. Min oas är en lisa för själen. Tyvärr har det regnat så in i baljan(!) så vistande i trädgården har varit helt omöjlig, mer än korta stunder. Jag har ändå hunnit klippa gräset, klippt bort utblommade pioner, rensat lite ogräs men inte kunnat sitta och bara tomglo,. Men den tiden kommer väl senare.

Mina trasiga gummistövlar fick ju bli form för
mitt första betongande. De står lite ostadigt
därav deras "hemlängtan"

Tänk så glad man kan bli över ett rabarberblad och en säck finbetong!
En fd medarbetare har sålt sitt hus och skänkte bort sina infravärmare och tänk att jag och Gubben var de som fick dem!! Som att vinna på Lotto, juh!! Dessutom fick jag, då jag hämtade infran frågan om jag ville ha rabarber.
Hmmm....Gubben gillar inte rabarberpaj/sylt/saft...men jag gillar BETONG!! Ett fågelbad av rabarberblad har jag önskat jättelänge!! Glad i bött!!
Finbetongen köpte jag på hemväg från jobbet och nu ligger det ett attans snyggt rabarberblad med en massa betong som täcke över sig i vårt förråd och brinner.

Förrförra året bytte jag och kära Anira vallmo med varann. Jag ville ha en rosa och hon ville ha en orange. Bytet ordnade vi upp snabbt men de attans blommorna har varit tröga att visa sin tacksamhet för sina nya hem.

Men i år minsann, blommar mina rosa snyggingar som aldrig förr!!!
De är så fina att jag blir alldeles andlös då jag ser på dem. Just såna känslor vill jag att blommor skall ha på mig. Jag vill bli  andlös.
Nåja, kanske inte så länge att jag behöver syrgas...

Kolla bara....visst tar de andan ur en...

.

Lummi och jag är nr 1, just nu

Hoppsanhejsan, nu är jag tillbaks efter en hel massa annat. Ibland blir livet aaaaningen för fullspäckat för att man skall hinna sätta sig ner och blogga i lugn och ro.
Under veckan har jag tillsammans med en hel skola flyttat till nya, fina helrenoverade lokaler. Nåja, vissa saker är ju åt fanders, såsom mitt kontor, av mig genast kallad "bunkern". Jag tycker mig vara en ganska positiv person sådär allmänt, en dretkärring ibland men allmänt så... hyfsat tolerant. Men ärligt, kul är det med ett kontor utan fönster mer än i dörren och dessutom en glasdörr rakt in i elevcafeterian?
Hornen ut på mig!
Sen är det också skitjobbigt att "min" elevstödjare har bestämt sig för att sluta hos oss för studier eller eventuellt jobb i London. Jag är sååå ledsen över detta, och ungarna kommer att sakna honom nåt oerhört! Men samtidigt så önskar jag Mr Calle lycka till i livet för visst skall han pröva sina vingar i världen, såklart!!
20 år och så himla "vuxen" att härt.....ja, ni vet.

I torsdags var det då dags för besök av Maja-hundpsykologen. Jag har otroligt stort förtroende för henne, klok som en bok, helt enkelt.
Hon fick verkligen uppleva vår vardag då det ringer/knackar på dörren!
Men vem är bättre lämpad att stå ut med såna utskällningar än en hundpsykolog?
Och tänk så bra det är med en annans ögon på saker och ting? Hon sa...då hon blivit insläppt efter...ett antal minuter; kan ni inte ställa ett kompostgaller i dörröppningen där du visar in dem då det ringer på dörren så slipper du ha kollen hela tiden?
 Men tjena!!! Varför har jag inte tänkt på det? Vi har ju kompostgaller på massor av ställen! Utom till det de är till för.....
Efter ett långt samtal och övning med Lummi med en granne med snällaste vovvarna i världen så fick Maja se Lummi i aktion. Nu har jag och Lummi i  fått läxa att vara på nya ställen, gå i skogen eller där det inte finns några hundar. Hon måste få ner stressnivån, helt enkelt. Tjena hej! Jag letar och letar....
Men vi har i alla fall varit på två nya ställen. Igår på hundklubben och skogen intill. Idag på spåret intill KMTI, Vovven var på G hela tiden, inte alls avslappnad och nosvillig.
Det kommer att bli en låååång rehab för lilla Lummipummi, känner jag. Men vad gör man inte för ens älskade hjärtan? För mig finns inget viktigare än mina pälsbollar!

Gubben kom hem igår, trött men ändå kontaktbar och vi planerade vår fina altan i detalj...innan han somnade gött i soffan efter maten. Vinglaset stod orört och jag lät honom sova. herregud, han hade ju varit uppe sen 05.00.
Hela kvarteret var tomt på ungar med föräldrar och det var helt tyyyyyyst.....Gött.

Idag har Gubben snickrat som bara den och jag har gjort  hundprommar i bött! Våra förstisar Vaski och Klinga är ju bara sååå himla kul och inte ett dugg jobbiga att vara med, men så har vi lilla Lummi....suck. Men det kommer att bli bra. Då hennes stressyndrom har lagt sig.
För mig finns inget annat.
Har jag berättat om mina "kontrollsyndrom"....

Helgen

 Helgen har varit otroligt givande, med betongarbete och altanbygge. Vet inte när jag senast tittade på TV...Vi  har jobbat på, Gubben och jag och på kvällen har Spotify åkt på. Vi har snöat in på Rasmus Seeback och Håkan Hellström!! Herregud så bra de är!!

Så här långt har Gubben hunnit på altanen

Här kommer jag att infinna mig i morgon, efter lunch.

 Så hände det sig i går kväll, att jag råkade kolla en blogg.
Det heter Pelseterapi och tillhör matte till Klingas bror Grim.

Och så fick jag då reda på att han inte längre fanns..Jag kunde inte sluta gråta då jag läste mattes fina ord. Hon hade också lagt ut en film med bilder från valp till..ja,,,död. Varje gång jag tittar på Klinga så ser jag Grim. Han var utbildad servicehund och hade precis klarat examen då han fick sitt första epilepsianfall.
I maj orkade han inte längre. Hans kropp hade då tagit så mycket stryk av anfallen och medicinen hjälpte inte längre. Hans husse och matte fick ge honom det värdiga slut som han behövde.
Den otroligt jobbiga delen av att vara djurägare.
Så sorgligt!!!!
Jag hade tårar i ögonen hela gårdagskvällen, tror jag....

tog kort på min fina vallmo igår...Skit på linsen,visade
det sig, men visst ser den lite frostad ut...

 Känner mig annars otroligt positiv till att få komma tillbaka till Skåre och "riktiga" Ilandaskolan. I morgon packar vi förhoppningsvis det sista, Maggi och jag.

Så idag laddade jag inför den utmaningen genom att ta en ny joggingtur på Kilene. Så himla gött att härt....ja ni vet....
Detta var 3:dje gången sen mitt 10:åriga joggingsuppehåll.
Inga krämpor.
Heller ingen världsrekordtid, men det är inte det viktiga för mig, snarare tvärtom.
Och i öronen endast fågelsång och vindens sus. Det kommer aldrig att finnas öronproppar med musik i mina öron!
En skymf mot naturen, tycker jag. Och mot mig själv. Vi behöver alla naturliga upplevelser, inte hela tiden bli matade med tekniska prylar som gör oss beroende.
Skulle ta en bild på min fina vallmo igår. Hur jag än
 försökte så blev bilden såhär. Skit på linsen,
visade det sig, men visst blev bilden lite frän ?

Dagens betong....Jag är helt såld på
denna hobby!

Rensa tårkanalerna är nyttigt

Jaha ni, kära vänner. Här händer det grejer hela tiden. Nu är halva inglasade altanen på framsidan klar!
Trädgården blommar så vackert att man blir helt tårögd. Ja, det är ju inte så svårt för en sån som mig.

Det här var tidigt i förmiddags...

Grinar ju för allt nu för tiden. Igår tex var det dags för storsnörvel över ett inlägg på fb där två medarbetare på jobbet tog adjö av varann efter en herrans massa år tillsammans.
Sorgligt så härta vore nock(där kom den, favoriten!) Men dessa två killar har varit en livlina för så många ungar under många år och dessutom satt djupa spår i våra hjärtan. Den ena killen är ju kvar hos oss men för honom måste det ju vara som att hugga av sig ena armen... i alla fall nu i början. Faan, så jobbigt!

Och nu sjunger Adelé "Chasing pavements" på Spottan också. Får nog hämta lite papper...Ja, lyssna på den så förstår ni!
 Idag hade jag besök av en kär väninna.
Blev så himla glad över hennes lilla överraskning, en blombukett och två lingoncider, men då jag skulle ta av pappret på blommorna såg jag hundringen sitta nedstucken bland bladen!
Men inte skulle du väl...och allt det där som man säger, sa jag. Men jag menade det! Jag hade ju bara sytt ett förkläde på kul.Jag älskar ju att sy så det var ju inget besvär för fem öre, juh!

Shit, nu sjunger Adelé ännu sorgligare! "Don´t you remember"

Ja, så är ju trädgården så fin med alla fingerborgsblommor, pionen, vallmo. Ja, vallmo ja. Den fina laxrosa vallmon som jag fick av kära Anira för några år sen har nu slagit ut i full blom. Jädrar, man får lätt tårar i ögonen över sånt....

Vackerhet!!!

Papper!

Läste för en stund sen en blogg av en kär vän och tillika min träningsguru. Hennes son tog studenten i torsdags. Fina killen! Han och hans kompisar stod på rad i fina kostymer och i deras ansikten såg man den härliga, fantastiska glädje man bara har då man är så ung och har hela livet framför sig!!

MERA PAPPER!!

Och Adelé sjunger "Set fire to the rain".

Tack, snälla matte för den fina kattbädden...

Jag har ju kommit in ett kreativt flow just nu. Skapar så in i bomben så, ja, ni vet..härta vo...just det.
Igår möblerade jag om på altanen. Min gamla kökssoffa från min barndom fick ny outfit och kuddar.
Jag passade också på att tvätta av den och skrapa färg. Och tänk så många tankar som for i mitt huvud under tiden!
 För varje färglager kom en massa minnen fram. Min mamma och jag var väldigt lika, fast det upptäckte vi tyvärr inte under tiden hon levde. Det är nåt jag kommit underfund med på senare år. Det där att tillvarata gamla saker, fixa till dem så de håller ett tag till var min mamma bra på. Hon målade om denna kökssoffa, få se nu....mörkblå, senapsgul(uhhh), röd och vit, grön och helvit...fem gånger. Alla dessa lager fick jag fram då jag skrapade färg. Minnen....
Flera gånger har jag velat slänga soffan men ångrat mig. Varje gång klämmer det till i hjärtat. Min mamma och pappa köpte soffan på aktion då de gifte sig 1947. Den har alltid varit med mig.

Vad kan man inte göra med några glassbyttor och yoghurtburk...

Jag har blivit beroende av betong. Ser möjligheter i varje lite plastbytta! Herregud, så kul det är och vilken motion det är då man som jag, inte har nån borrmaskin med sån där jättebra visp på...
Gubben hade en som han tog till klubbstugan då de renoverade den. Så blev de inbrott...

Pilutta de där irländska dörrknackarna som erbjuder sig att stenlägga tomterna. Här har ni en som gör det själv. Med hjälp av champinjonbyttor....