Fredag-söndag

Det bästa fiket som finns! Janssons café i Skåre.
Man hamnar i en annan tid direkt man går över tröskeln.
Min bästa medarbetare Maggi och jag firade in vår stundande
semester här.

Fågelhuset är såklart designat och byggt av Gitte Jansson,
caféets ägare.

Hon har också ett galleri, där hon ställer ut
egna men även andra konstnärers verk.

Glaskonst

Bästaste Maggi sitter och myser.

Lappispromme på Kilene på lördagsförmiddagen

Anna med sina godingar. 

Kira, finaste(hm, alltså 2:a efter Klinga som
var en aning avis då jag gosade med Kira)

Cayenne, så himla go!!

Mina vovvars uppfödare Inger med Ragna

Här sitter hon Prinsessan Klinga, liite bättre, liiite finare
än alla andra...om hon får bestämma själv...

Tänk så mycket denna Flammentanz fått utstå.
Flyttad minst 5 ggr och på det mest brutala sätt,
 men ändå är den så himla snäll och blommar så här vackert!

Min finaste lilla keramikdocka, rosorna och liljorna samsas så fint

Men ärligt, är det ok att skryta? Jag är sååå
himla nöjd med fågelbadet så det är inte klokt!!

Söndag förmiddag, här börjar takäventyret

Litet avbrott för barnkalas men så var han igång igen

Det blir bara bättre och bättre

Och över alltihop vakar Vaski, mammas pöjk!

Semester med nya yrkesvalstankar

Idag var sista dagen på terminen för mig och några till.
Förra året vid den här tiden var jag eld och lågor, positiv och glad. Mina förväntningar inför höstterminen var helt enorma. Trots en otroligt jobbig flytt. Med ett kontor med en otroligt vacker grönska utanför fönstret så kunde det inget annat än att förtrolla mig.
Men det vet vi ju hur det är med förtrollningar, eller hur?
De spricker!
Nu är det nya tider och jag vet inte ens om jag är med i racet. En gammal gumma som jag behöver mycket tid att ladda om. Eller orkar jag?
56 år och i ett ingenmansland, känner jag.
Skall jag verkligen jobba med ungdomar? Är jag den bästa för dem?
Massor med frågor finns i mitt huvud just nu. Men vad finns för en 56-årig kärring att göra för utom att fostra och ge tonåringar en språngbräda ut i livet så gott det går?
Men jag är väldigt skeptiskt till min förmåga att engagera de unga numera.
Och som äldre och förhoppningsvis klokare, så måste jag ju tänka till om mitt yrkesval. Är jag den rätta?
Vad hände? Jag fyllde för många år, helt enkelt.
Se där, jag hamnade i en annan  kategori. Att jag inte tänkte på det...

...och så var det juli

Vad skymtar bakom lövverket? Jo, vår halvfärdiga altan!

Här har det varit bloggvila deluxe. Det har inte varit världens bästa tid för mig och därför har jag avstått att skriva nåt.
Jag vill ju inte att ni, kära läsare, skall behöva läsa en massa gnäll från en utmattad kärring.
Så var det sagt. PUNKT

Nu övergår jag till kuligare saker. Vår altan kommer att bli så himla bra! Gubben har snickrat och jag har målat mellan regnskurarna. Ett tips från en hunddagishusse gjorde att vi lurade regnet. Då jag beklagade mig för honom över allt vatten som hällde ner från himlen så sa han; Då jag gjorde vår altan så spände jag en presenning över alltihop så jag kunde jobba även då det var oväder.
Hallå, varför hade vi inte tänkt på detta?
Då jag kom hem plockade jag fram vår gamla presenning som vi brukar ha över trädgårdsmöblerna.
Då Gubben kom hem spikade han upp den och TADA, han kunde snickra i värsta ovädret.
Pilutta dretvädret.
Nu är allt snickrat och målat! Och det kommer att bli så bra!!!!!

Då livet ibland är lite tungt så kan en blommande lilja faktiskt
göra underverk. Att sen grannungarna slängde en fotboll mitt i krukan för ett tag sen och modulerade om krukans innevånare rejält, kanske har förändrat synintrycket något...
JÄVLA UNGAR!!!
Oppps, vad sa jag..

Kolla så snygg jag är!

Sen är det ju det här med "betongandet". Jag är ju helt såld på att skapa betongalster! Tungt som attan, men vadådå? Jag har ju inte haft tid att träna som jag brukar. Att blanda betong utan visp på borrmaskinen är lika med ett lift it pass. Ty borrmaskinen är stulen...

Ja, se denna trädgården, ja. Min oas är en lisa för själen. Tyvärr har det regnat så in i baljan(!) så vistande i trädgården har varit helt omöjlig, mer än korta stunder. Jag har ändå hunnit klippa gräset, klippt bort utblommade pioner, rensat lite ogräs men inte kunnat sitta och bara tomglo,. Men den tiden kommer väl senare.

Mina trasiga gummistövlar fick ju bli form för
mitt första betongande. De står lite ostadigt
därav deras "hemlängtan"

Tänk så glad man kan bli över ett rabarberblad och en säck finbetong!
En fd medarbetare har sålt sitt hus och skänkte bort sina infravärmare och tänk att jag och Gubben var de som fick dem!! Som att vinna på Lotto, juh!! Dessutom fick jag, då jag hämtade infran frågan om jag ville ha rabarber.
Hmmm....Gubben gillar inte rabarberpaj/sylt/saft...men jag gillar BETONG!! Ett fågelbad av rabarberblad har jag önskat jättelänge!! Glad i bött!!
Finbetongen köpte jag på hemväg från jobbet och nu ligger det ett attans snyggt rabarberblad med en massa betong som täcke över sig i vårt förråd och brinner.

Förrförra året bytte jag och kära Anira vallmo med varann. Jag ville ha en rosa och hon ville ha en orange. Bytet ordnade vi upp snabbt men de attans blommorna har varit tröga att visa sin tacksamhet för sina nya hem.

Men i år minsann, blommar mina rosa snyggingar som aldrig förr!!!
De är så fina att jag blir alldeles andlös då jag ser på dem. Just såna känslor vill jag att blommor skall ha på mig. Jag vill bli  andlös.
Nåja, kanske inte så länge att jag behöver syrgas...

Kolla bara....visst tar de andan ur en...

.

Lummi och jag är nr 1, just nu

Hoppsanhejsan, nu är jag tillbaks efter en hel massa annat. Ibland blir livet aaaaningen för fullspäckat för att man skall hinna sätta sig ner och blogga i lugn och ro.
Under veckan har jag tillsammans med en hel skola flyttat till nya, fina helrenoverade lokaler. Nåja, vissa saker är ju åt fanders, såsom mitt kontor, av mig genast kallad "bunkern". Jag tycker mig vara en ganska positiv person sådär allmänt, en dretkärring ibland men allmänt så... hyfsat tolerant. Men ärligt, kul är det med ett kontor utan fönster mer än i dörren och dessutom en glasdörr rakt in i elevcafeterian?
Hornen ut på mig!
Sen är det också skitjobbigt att "min" elevstödjare har bestämt sig för att sluta hos oss för studier eller eventuellt jobb i London. Jag är sååå ledsen över detta, och ungarna kommer att sakna honom nåt oerhört! Men samtidigt så önskar jag Mr Calle lycka till i livet för visst skall han pröva sina vingar i världen, såklart!!
20 år och så himla "vuxen" att härt.....ja, ni vet.

I torsdags var det då dags för besök av Maja-hundpsykologen. Jag har otroligt stort förtroende för henne, klok som en bok, helt enkelt.
Hon fick verkligen uppleva vår vardag då det ringer/knackar på dörren!
Men vem är bättre lämpad att stå ut med såna utskällningar än en hundpsykolog?
Och tänk så bra det är med en annans ögon på saker och ting? Hon sa...då hon blivit insläppt efter...ett antal minuter; kan ni inte ställa ett kompostgaller i dörröppningen där du visar in dem då det ringer på dörren så slipper du ha kollen hela tiden?
 Men tjena!!! Varför har jag inte tänkt på det? Vi har ju kompostgaller på massor av ställen! Utom till det de är till för.....
Efter ett långt samtal och övning med Lummi med en granne med snällaste vovvarna i världen så fick Maja se Lummi i aktion. Nu har jag och Lummi i  fått läxa att vara på nya ställen, gå i skogen eller där det inte finns några hundar. Hon måste få ner stressnivån, helt enkelt. Tjena hej! Jag letar och letar....
Men vi har i alla fall varit på två nya ställen. Igår på hundklubben och skogen intill. Idag på spåret intill KMTI, Vovven var på G hela tiden, inte alls avslappnad och nosvillig.
Det kommer att bli en låååång rehab för lilla Lummipummi, känner jag. Men vad gör man inte för ens älskade hjärtan? För mig finns inget viktigare än mina pälsbollar!

Gubben kom hem igår, trött men ändå kontaktbar och vi planerade vår fina altan i detalj...innan han somnade gött i soffan efter maten. Vinglaset stod orört och jag lät honom sova. herregud, han hade ju varit uppe sen 05.00.
Hela kvarteret var tomt på ungar med föräldrar och det var helt tyyyyyyst.....Gött.

Idag har Gubben snickrat som bara den och jag har gjort  hundprommar i bött! Våra förstisar Vaski och Klinga är ju bara sååå himla kul och inte ett dugg jobbiga att vara med, men så har vi lilla Lummi....suck. Men det kommer att bli bra. Då hennes stressyndrom har lagt sig.
För mig finns inget annat.
Har jag berättat om mina "kontrollsyndrom"....

Helgen

 Helgen har varit otroligt givande, med betongarbete och altanbygge. Vet inte när jag senast tittade på TV...Vi  har jobbat på, Gubben och jag och på kvällen har Spotify åkt på. Vi har snöat in på Rasmus Seeback och Håkan Hellström!! Herregud så bra de är!!

Så här långt har Gubben hunnit på altanen

Här kommer jag att infinna mig i morgon, efter lunch.

 Så hände det sig i går kväll, att jag råkade kolla en blogg.
Det heter Pelseterapi och tillhör matte till Klingas bror Grim.

Och så fick jag då reda på att han inte längre fanns..Jag kunde inte sluta gråta då jag läste mattes fina ord. Hon hade också lagt ut en film med bilder från valp till..ja,,,död. Varje gång jag tittar på Klinga så ser jag Grim. Han var utbildad servicehund och hade precis klarat examen då han fick sitt första epilepsianfall.
I maj orkade han inte längre. Hans kropp hade då tagit så mycket stryk av anfallen och medicinen hjälpte inte längre. Hans husse och matte fick ge honom det värdiga slut som han behövde.
Den otroligt jobbiga delen av att vara djurägare.
Så sorgligt!!!!
Jag hade tårar i ögonen hela gårdagskvällen, tror jag....

tog kort på min fina vallmo igår...Skit på linsen,visade
det sig, men visst ser den lite frostad ut...

 Känner mig annars otroligt positiv till att få komma tillbaka till Skåre och "riktiga" Ilandaskolan. I morgon packar vi förhoppningsvis det sista, Maggi och jag.

Så idag laddade jag inför den utmaningen genom att ta en ny joggingtur på Kilene. Så himla gött att härt....ja ni vet....
Detta var 3:dje gången sen mitt 10:åriga joggingsuppehåll.
Inga krämpor.
Heller ingen världsrekordtid, men det är inte det viktiga för mig, snarare tvärtom.
Och i öronen endast fågelsång och vindens sus. Det kommer aldrig att finnas öronproppar med musik i mina öron!
En skymf mot naturen, tycker jag. Och mot mig själv. Vi behöver alla naturliga upplevelser, inte hela tiden bli matade med tekniska prylar som gör oss beroende.
Skulle ta en bild på min fina vallmo igår. Hur jag än
 försökte så blev bilden såhär. Skit på linsen,
visade det sig, men visst blev bilden lite frän ?

Dagens betong....Jag är helt såld på
denna hobby!