Det var ett tag sen...

Ja, jädrar, jag är lika förvånad som ni över min återkomst i bloggvärlden! Har fortfarande inte kunnat bestämma om jag skall profilera min blogg till nåt specifikt ämne....men det känns tufft för en sån som mig som gärna svamlar om allt och inget. Jag tänker så här just nu ; Jag vill fortsätta svamla ty det är sån jag är. PUNKT!;

Det får bli såhär; Om jag har nåt viktigt att skriva om och dessutom tid, så skriver jag. Annars inte. Under en period hade jag blogginlägg i huvudet hela tiden, det blev som ett behov att skriva om allt...och inget också, för den delen. Mycket annat blev åsidosatt just för att jag skulle skriva om det...


Jag är ju en sån där människa som vill göra räddningsinsatser. Det kan gälla vad som helst, faktiskt.
Vid vår jobbflytt förra året räddade jag en bortglömd och halvdöd jul/påskkaktus från containerdöden och gav den ett fosterhem hos oss. Trodde ärligt inte att jag skulle klara att få den stackar`n att återhämta sig, men igår, då jag flyttade in alla växter från altanen så såg jag att den hade små blomknoppar!

Min fosterkaktus

Här är en av mina gamlingar. Kolla alla knoppar!

Nu är det höst. Jag gillar den höga luften och de vackra färgerna. Jag gillar dock INTE den regniga hösten! Då det skvalar runt fotknölarna och man riskerar vattenplaning fast man bara är ute och går med hundarna.
Men....
Snart kommer den förhatliga vintern.  Den som oftast är sammanblandad med den sistnämnda hösten plus tilltagande kyla....
Jag laddar för alla kommentarer som: "Men det är ju så kul att åka skidor!" Eller; "ALLA årstider har sin tjusning,". Eller; "Men visst är det härligt då det är vitt på marken".
Jag svarar NEJ på alla påståenden PUNKT

Gick ut i trädgården idag. Slängde säsongsväxterna och plockade in alla betongalster som förgyllt vår lilla trädgård.
Samtidigt som det känns lite vemodigt så är det skönt att få det gjort.
Trädgården går till vila för att återkomma med en härlig blomning nästa säsong.
Just nu ser den förfärlig ut, men jag städar inte förrän till våren. Alla vissna blad och löv blir ett perfekt skydd för växterna under den kalla, hemska, förfärliga årstiden.

De sista två dahliorna fick förgylla bordet
med Skrållans hjälp...

Jag hade tänkt göra nån mer betonggrej den här helgen, men lusten försvann. Det känns verkligen som en sommarhobby, det där med gjutning. Det som gnager är att jag gärna skulle vilja prova att göra en strumptomte, men är inte helt säker på hur man gör.
Nåja, det är inte försent ännu, men för att kunna gjuta får det inte vara för kallt, jag blandar ute och själva gjutningen får brinna i vårt förråd.
Det har blivit ett och annat alster i sommar. Här kommer några....

Glasslådor, turkisk yoghurtburk, islådor och en skurtrasa...
Som alltid lyckas Syrran slinka med, den linslusen!

Ölflaket som Gubben köpte till midsommar
fick bli form till denna...åsså islådorna då...

Fågelbadet får vara blomfat ett tag...

Detta är en avskedsgåva till en kär arbetskamrat.
Sockerkaksformen i latex kan användas till annat, tycker jag.
Flickan har jag gjort i flytande latex innan gjutningen och sedan sprutlackat med kopparfärg.
Jag gillar kontrasten mellan den grova betongen och koppar/guld/silver.
Det får inte bli för gulligt, liksom.

Några fågelbad har det blivit...Detta blev en present, hastigt
och lustigt!

En annan present gjort av bladen till min röda alunrot.
Tur att jag har många för de har fått släppa till rejält med blad i sommar...

Jaha ja, här är det Gubbens öllåda som kommer igen!

Om jag inte kan gjuta något mer så finns det massor av förströelser att syssla med inomhus. Fick inspiration av en fb-vän som hade sytt så himla fina regntäcken till sina hundar! Att sy är ju så kul, men så tappar jag tråden(häpp) ibland och börjar med nåt annat kul. Sån är jag!

Så är det ju våra hundar också. De måste ju aktiveras, särskilt Lummi. Hussen har fått lite mer tid över nu då cykelsäsongen är slut, till spårträning med voffsen. Ja, då talar jag om Lummi och Vaski. Klinga tycker att härja omkring utomhus då det är mörkt och till och med regnigt är av ondo. 

Hon är hundarnas Tjuren Ferdinand, helt enkelt.

"Jag trivs bättre här, där jag kan ligga och vila och kanske gnaga lite"

Det kan man inte säga om Lummi! Hon är som en iller då hon spårtränar. Helt fokuserad på sin uppgift. Fantastiskt roligt att se henne i aktion! Men om hon tappar spåret så ställer hon sig på bakbenen och SPEJAR ifall hon kan SE viltet, ha ha!! Hon har inte läst om hundens fenomenala luktsinne i förhållande till synen...
Även gamle Vaski är en hejare på spår. Tyvärr så vet han inte sin ålder och överanstränger sig därför lätt i sin iver.
Jag funderar på att gå nån kurs med Lummi. Hon har ju gått alla kurser som finns i sina unga år men nu behöver hon omväxling och dessutom att fokusera på en uppgift med andra hundar i närheten.
Vår hundpsykolog Maja säger att Lummi absolut skulle klara det, så vi får se vad det blir. Jag och Lummi har provat Nosework hos Maja och det klarade vovven galant. Men då vi skulle träna här hemma, så hade jag totalt glömt allt! Dummatte!

Tittut!

Här har vi mattes pöjk, Vaski, vår 10-årige valp!
Enda synliga ålderstecknet är en grå fläck på nosen som blir större
för varje år. Sen vill inte matte tänka på fler ålderstecken...

Denna gråa söndag får nog bli en innedag. En tur till syrummet, kanske?
 Hmmmm...

Köpte det lila och det gråa på Rusta för ett tag sen. Inte jättebilliga, 39.90
tror jag de kostade. Har använt det gråa till att dekorera en tråkig tunika.
Så var jag på Rusta förra veckan och till min stora glädje hade
de flera färger och dessutom till priset av 10 spänn nystanet!!!
Nu vet jag också vad de är till för..Det är specialgarn till att sticka schalar i.
Jag är ganska säker på att jag INTE kommer att sticka nån schal....

Varken ut eller in...

Har en fundering inför framtida blogginlägg.
Kanske skall jag profilera min blogg till nåt specifikt. Men vad?
Funderar och funderar...
I nuläget så är det totalt stiltje i hövve på mig.
Betong? Hundar? Katter? Trädgård? Träning? Inredning? Alltmöjligt? Jag är ambivalent...

För att återkoppla till tidigare inlägg så är inte livet så himla perfekt för tillfället så därför håller jag en lågmäld stil i bloggen just nu, tills jag får ordning på vad jag vill delge omvärlden.
Ha tålamod med en vilsen människa...

Goa ongar, helt enkelt!

Ibland, då man inte ser skogen för alla trä´n, så är det för himla härligt då helt plötsligt hela urskogen breder ut sig framför en!!!

Nu tycker ni väl att jag svamlar...och kanske gör jag det, men om jag säger så här då: Ibland så kan jag bli för dj-igt trött på ungdomar som inte vill, kan eller orkar ett sabla dugg och till på köpet har en mindre kul attityd mot oss "övervuxna" personer. 

Men nu skall ni höra..hm..läsa, vad jag upplevt idag.

Vår skolcafeteria skall våra ungdomar sköta med vuxna som stöd. Detta är en utmaning varje dag. För mig och några till...

Utom idag.

De två killarna blev hastigt och lustigt handplockade i korridoren av vår Ängelresurs Maggi.

Att sådär i flygande fläng få en sån förfrågan är inte helt lätt. Inte ens för mig...som vissa dagar knappt vet vad jag gjort, varit och varför...

I vår skola har vi fredagsfika, vilket betyder en storm av ungdomar som vill ha en en kokosboll NU och snabbt som tusan! Dessutom har ansvaret utökats i och med vår nyrenoverade skola. 

Fin som tusan, för den delen.

Idag har vi haft den värsta, bästa servicen ever i cafeterian!! Mitt hjärta svämmar lätt över, det vet ju ni som har läst min blogg ibland, och idag har tårkanalerna verkligen haft det tufft. Och då jag såg en disktrasa i näven på den ena killen, svepandes över bardisken, DÅ bröt jag nästan ihop av glädje och framtidstro!! Det finns alltså ungar som kan hantera en disktrasa tillfullo!! Och då man dristar sig att tänka vidare...Kanske kan de nåt annat nyttigt för hemmet? Dessa pojkar var hårt prövade idag och avgick med dubbelt MVG...Äsch, det finns ju inte längre, dretans Björklund tog ju bort det...hm, få se nu...

Är A bäst eller sämst? Kanske skall man ha så långt bort i alfabetet för att vara bäst...eller? Hm.... Om så är fallet så fick dessa två i så fall Ö!!

Att utan protest tömma alla säckar med äckel i våra nya "sopstationer" är värt guldmedalj, särskilt då en "klasskamrat" kom ut från klassrummet och skrattade OCH dessutom fotade med mobilen. Ni kan säkert räkna ut till vilken kategori han hör...

Dessa två goingar har gjort min dag så alldeles fantastisk att jag under hela dagen svävat omkring och trots krångel inte gått i spinn och deppat ihop. 

Nädå...

Inte ens då jag fick återvända till kontoret då jag haft hjärnsläpp och glömt att göra en MYCKET viktig sak blev jag f-bannad. Nää, mild och fin, helt enkelt.

Och då jag senare, på Gourmanderiet-för övrig min favoritaffär(fram tills idag...)blev snorkigt betjänad av "biträdet" lade jag det bara till handlingarna. 

Fast det är inte försent för vedergällning än...Jävla gubbe!!!!

Men man får ha en viss förståelse för såna gamla stofiler som inte har fått samma utomordentliga uppfostran som dagens ungdomar( med ytterst få undantag) har fått. 

Men min "return" till Gourmaderiet kommer att vara "taggtrådsvass"...

En gammal gummas tankar...

Ibland så kommer livet som en smäll på käften...

Att aldrig mer köra slut på kroppen....Så avslutade jag mitt förra inlägg.
Men hallå! Inte i mitt nuvarande jobb, i alla fall.  Hur gör man?
Jag har köpt en ny postkodslott för att gardera mig. Nu har jag två stycken och kanske, kanske har jag tur och vinner en massa pengar.

Om inte....ja, då får jag väl jobba på, helt enkelt. Pensionen hägrar långt därborta. Fast så långt borta är den inte, juh. Jag är 56 år och om typ 7-8 år så kanske jag kan säga morsning och godbye.
 Det kommer inte att bli sötebrödsdagar men vem behöver massor av pengar?
 Nä, bara jag har Gubben och alla mina husdjur så är jag nöjd!


.

Senare men inte aldrig...

Det har inte duggat direkt tätt mellan blogginläggen under en tid.

Ibland har jag huvudet fullt av blogginlägg och vet inte hur fort jag skall få dem på pränt. Och ibland så kommer ingenting då jag sitter vid datorn och har bestämt att skriva ett inlägg.

Det är väl så enkelt att livet tar över, helt enkelt.

Och livet är viktigare för mig. Både upp och nedgångar. Ibland skriver jag om dem, ibland inte.

Att dras med EDS(Ehler danlos syndrom) kan vara dret, tycker jag. Det är ett lurigt syndrom eftersom man ofta är hur "normalt" funtad som helst. Eller, det är man ju inte, men man låtsas för sig själv. Och självklart inför andra. Vem vill vara en krympling?

Så därför hugger man i, gör sig själv oumbärlig, grejar och planerar, lyfter och kånkar...och så PANG OCH PUNKT SLUT! 

Så ligger man där, halva nätterna, med värkande kropp och själ. Funderar för 100.de gången på hur det kunde bli så här. Ja, varför inte, säger "han" på axeln. Du borde veta bättre efter "så många år"

Men...

Man fortsätter gå upp varje morgon, biter ihop, går ut med hundar, äter frukost, far till jobbet, skojar med arbetskamrater, sitter och glor in i datorn och har glömt varför, försöker fokusera, svårt, men inte helt omöjligt då man anstränger sig ordentligt, äter lunch, springer runt, gnäller om allt och alla. 

Då klockan är typ 15.30 så kommer man på att man glömt gått på toa under hela dagen. 

Så kommer man hem. Nej, förresten, först hämtar man en voffs på dagis, pratar med Fröken om dagen och låter voffs få busa av sig. SEN åker man hem.

Innanför dörren står två ömhetstörstande voffs och LÄNGTAR efter omtanke. Och det får dom, såklart.
Men att ta sig för med nåt kreativt är en utopi. Det får bli en annan gång, till exempel efter torsdag, då jag har fått en tid hos min sjukgymnastängel Gunilla. Efter det så blir det nog ordning på torpet.
Då ni, jäklar, skall jag sy kuddöverdraget som ligger halvfärdigt, göra betonggrejer, pynta i kuvösen och i gästrummet.
Och sen skall jag aldrig mer köra slut på kroppen...

Ha ha ha ha ha!!!!