Dagen efter

Eller hur att ni av rubriken att döma tror att jag är bakis? Tji fick ni, i så fall, hi hi!

Jag har en förkärlek för "dagen efter" dvs sönDAG, julDAG, midsommarDAG osv. 

Då är man avslappnad, kan ligga i soffan hela dagen, se på tv, läsa, blogga, ja, helt enkelt bara vara. Inga måsten. Vissa kanske blir rastlösa av detta men inte jag, inte. 

Anna Jansson är just nu den bästa deckarförfattaren, enligt mig.
Jag har legat i soffan hela förmiddagen och läst den här
utmärkta deckaren. Och då jag är färdig, så har jag flera
av Anna J på nattygsbordet...

Och man behöver faktiskt inte vara bakis för att unna sig denna latmansdag. 

Nyårsdagen kallas väl för årets största pizzadag, har jag för mig, men här blev det "riktig" mat. Jag tycker inte pizza är det godaste som finns inte, inte ens det NÄST godaste...

Ingen pizza i det här huset inte!
Rostade rotsaker, rödlök, vitlök och
gårdagens rest på oxfilé till Gubben och lax i saffranssås till mig.

Igår tog Gubben och jag hundarna på en riktigt härlig skogspromenad efter att ha tänt ett ljus på mammas och pappas grav. 

Det var balsam för själen att vandra i den gnistrande vita skogen! En timme i denna fantastiska sagoskog gjorde underverk med både människor och vovvar. 

Att sen få höra historien om "dödens väg" som den enligt sägnen kallas, är ju en extra bonus. Min Gubbe träffar varje år under planeringen inför en cykeltävling, en markägare som berättat att det var på denna skogsstig Karl XII:s lik blev transporterat från Halden till Stockholm 1719.

Om det är sant eller inte, låter jag vara osagt, men en god historia är det.

Tänk att ett foto aldrig motsvarar känslan man har
i verkligheten...Det här ser ju bara ut som en helt vanlig skog,
inte sagoskogen vi upplevde att vi var i.

Idag var landskapet allt annat än gnistrande vitt då det var dags för hundäventyr....

Blött och grått, men vad brydde sig hundarna om det? Inte ett dugg! De plaskade glatt omkring i lerpölar och på ishalka(jodå, jag var VÄLDIGT nära att göra en saltomortal...) vid Getingberget. En tur ute på golfbanan blev det också. Dåligt med golfare idag...

Nu sover de som grisar efter att ha fått mat och varsitt gnagis. 

Inte blev det nån träning igår, jag var för långsam med att boka, helt enkelt. Men i morgon kan inte vilda hästar hålla mig från att träna! Jag har bokat Tabata, ja, lika bra att börja tära på bilringen direkt!

Ett I-landsproblem dyker då plötsligt upp...Vilket av de tre fina träningslinnena som jag fick i julklapp av bästaste bonusdottern, skall jag ta? 

Jag får väl "ola", helt enkelt. 

Eftersom jag är ledig ända fram till nästa onsdag( känns overkligt!) så kanske jag får för mig att städa ut julen. Hmmmm.....

Känns lite vemodigt, faktiskt. Det får nog vänta tills rätt sinnesstämning infinner sig. 

Eller om jag får tag på nåt snyggt tyg till nya gardiner...

Årets sista andetag...

Så närmar sig 2015 med stormsteg. 2014 är snart over and out. Klockan är nu 17.00 och mörkret har sänkt sig. Den första smällen hördes nyss, men tack och lov så bryr sig inte våra djur. Än....
Man vet aldrig om de blir förskräckta av nån speciell smällare, så vi har beredskap i husetbus.

Nu har jag levt så länge att jag har glömt en massa.. Jag VILL verkligen inte ha glömt viktiga saker, såsom sånt som har min dotters uppväxt att göra, tex. Jag har, som tur är foton som "minnesgrund"från den tiden.
Men det är tufft att behöva fotostöd...

Att jag glömt saker från min egen uppväxt är ju inte så konstigt, jag är ju trots allt 56 år. Jag har aldrig varit det förut så det är helt nytt för mig...

Men vet ni, nåt som är så himla fantastiskt med detta år är att jag har fått tillbaks min kusin Anna! Nu gråter jag nästan...eller nästan, skit heller, jag gråter, helt enkelt!
Snoren rinner...men av glädjetårar.

Hon har fyllt i massor av luckor från min barndom som jag inte hade en aning om...och kanske har jag fyllt i några för henne...Hon är en mycket kär vän! Och TACK face book för att vi fick, och kan hålla, kontakt, för i dessa dagar är ju mänsklig kontakt näst intill omöjlig. Men jag ger inte upp!

Jag har under hela min uppväxt varit en ensamvarg. Jag klarar mig själv, har varit mitt motto. Och visst har det fungerat.
 Sån är jag.
Men att ha vänner är också viktigt.
Har jag upptäckt.
En av mina vänner från tonårstiden är Siv. Hon ingick i vårt tjejgäng från tonårstiden och en tid därefter, men så upphörde vårt umgänge av olika orsaker. Nu har vi fått kontakt igen via face book och tänk så otroligt kul det är!!! Tack fb! Vi har ännu inte setts på "riktigt" så vi vet nog inte om vi känner igen varann...Det är ju lite spännande inför framtiden.

Jag är mycket noga att välja mina vänner och de jag väljer är  SÄRSKILT UTVALDA.
Under året har jag fått omvärdera massor av saker. Det har inte varit helt lätt, och är fortfarande inte, men att lägga mig platt har aldrig varit ett alternativ för mig, så därför kör jag på, utan knäskydd och hjälm, och tror på att allt ordnar sig till slut! För det har det ju gjort, alla gånger!

Återflytten till vår "riktiga" adress på jobbet har varit en otroligt tuff resa och är fortfarande inte i hamn. För mig blev det en negativ överraskning och det har tärt otroligt på mig. Men, vaddådå? Det gäller inte livet och då kan allt ordnas, eller hur?
Jag har ju, som förut(trots några som slutat), de bästaste arbetskamraterna i världen. De gör att jag kan känna mig "nödvändig".
Mitt träningsmecka KMTI, har under alla år varit mitt sociala tempel, förutom att
jag skött min kropp, med eller utan mina sjukgymnasters hjälp, till att ha blivit ett "måste" både vad det gäller alla fantastiska instruktörer och dessutom alla härliga träningskamrater som jag lärt känna under alla år!

Tack, kära ni!
Vi ses nästa år!

Mot ljusare tider

Då var julhelgen ett minne blott. Ett bra minne. Inte massor av mat utan bara det som vi tycker allra mest om. Godiset glömde vi bort....men kom ihåg igår kväll. Vi drog i oss hela skålen under kvällen...en STOR skål...

Träningen har det blivit lite si och så med. Så är det alltid vid denna tid, men efter alla helger är jag alltid träningssugen igen. Just nu, då jag sitter och skriver, kan jag känna valken runt midjan mot mina armbågar....

Den är, som julen, snart ett minne blott.

Nåja, helt orörlig har jag inte varit. Våra hundar har fått sig några rejäla prommar, var och en för sig. Minst en timme var. Så himla härligt nu då det äntligen har blivit lite snö och kallt. De älskar verkligen snö! Det gör ju inte jag....men hellre det än regn och slask. Pest eller kolera, helt enkelt.

Framför allt är jag ute efter ljuset, det är så himla nödvändigt för mig. 

Men det där med att behöva sätta på sig så mycket kläder....uhhh. Och tänk att det sitter kardborreband i alla tampar och spännen...som fastnar i vantarna, och har sig.

Jag känner mig som en Michelingubbe då jag går ut. 

Här är det inte tal om att vara snygg utan VARM!!! 

Den som uppfinner ett par fingervantar som är jättevarma och som man utan att fumla, kan plocka upp hundgodis ur fickan utan att få med hela fodret så att allt godis hamnar på marken, få isär bajspåsen och sen kunna knyta ihop den utan att få in fingrarna i knuten eller få bajs på vanten, svara i mobilen, ta upp nycklarna utan att vanten fastnar i dragkedjan...den människan skall ha Nobelpriset!

Att frysa om händerna är förödande för mina händer. Värsta värken och känslobortfall på nolltid och att få tillbaka känseln i alla fingrarna kan ta flera dar. Så, sätt igång och uppfinn, kära ni!

Lite pyssel har jag också hunnit med. Vi har attans många ljuslyktor i vårt hem just nu, men kanske lite dåligt med vinglas...

En hundbädd förvandlades till kattbädd hastigt och lustigt. En slaktad fleecehundfilt och IKEAS små tygbitar blev ett snitsigt fodral på bädden. 

Tänk att det är 6 år sen vår Klinga såg dagens ljus. Vi tror ju fortfarande att hon är valp! 

Minnet börjar tydligen svikta på matte och husse...

I morgon och på tisdag skall jag göra ett gästspel på jobbet men sen tar jag ledigt igen. Ja, man skall inte överdriva. 

Att min bil har haft ett lynnesutbrott och inte alltid startar...trallalla, vägrar jag att tänka på just nu....

Årets lappisjulbild. Ett måste!

Och kattjulbilden...tillsammans med
vår specialbeställda julöl.

Där fick våra IKEA vinglas se sig förvandlas
till ljuslyktor. Att ta ETT glas vin har alltid känts
lite osäkert utan dl mått...

Det förra fodralet blev sunkigt så det hamnade i soporna

Den slaktade filten på ena sidan...

...och lapptäcke på den andra

Skrållans val blev fleecen.

Jag får väl erkänna, trots ett visst motstånd; Det ÄR vackert!

Här sitter hon, vår 6- åriga valp....eh...

Matte, det är SNÖÖÖÖÖÖ!!!!!

Här tar vi det lite lugnt, sa Lummi. Så märkvärdigt mycket
snö är det ju inte...

Det är lite kallt i ögonen, matte!

Och där gick jag i mål för i år

Tänk att en hel termin har gått och jag överlevde. Ja, inte bara jag, utan alla vi som kämpat på för våra ungars skull. Heja oss!

Nu har äntligen julledigheten infunnit sig och jag inledde den med att trampa i en stor hundskit. 

Rejält intryckt i sulan på min grova känga doftade den som nåt som man INTE har nån längtan efter, särskilt inte i bilen.

Att ha ont i ryggen är inte så kul. Inte i resten av kroppen heller, för den delen. Inte nåt man liksom ber om. Jag har ju vanan inne med att vara osams med kroppen och under sista tiden har vi varit riktigt i luven på varann!

Men...

Jag brukar vinna för det mesta. För jag är ju en stönig faan!

Igår var en riktigt skitdag.

Dock for jag iväg på Soma Move. Hade aldrig provat förut och guuuud så eländig jag kände mig.

Min kropp försökte verkligen säga ifrån hela tiden. Men vadådå...

Hade ont i bött efteråt, men jag är som sagt en stönig jävel...Satt mig i massagestolen och körde två program på raken. 

Och bara för att vara trotsig så bokade jag ett Tabatapass för idag!

Det finns ett utmärkt ordspråk som säger; "Ont skall med ont förgås". Ingen dumskalle som kom på det, inte. 

Kroppen är till för att röra på sig och då har man baske mig ansvar för att den får göra just detta.

Skit samma om det gnirkar här och där. 

Tabatan gjorde underv(ä)erk med mig idag! Nu inväntar jag träningsvärken....

Inte utan ett stråk av fasa.

Nu väntar en hel räcka med lediga dagar och därför har jag med mig en hel hög med böcker hem från jobbet. Nu skall det läsas!

Den översta boken är jag riktigt nyfiken på! Den har författad
av en f d elev hos oss och hennes kusin, som är dotter till ägaren
av mitt träningsmecka. 

Och pysslas...

Och stickas...

Och sys...

Men framför allt skall hundarna prioriteras. Särskilt rultan Lummi, som lägger på sig fläsk bara av att kolla på kattmaten....Fast såklart skall de andra två få sina beskärda delar av min uppmärksamhet. Långprommar och hjärngympa de luxe.

Ett litet avbrott i ledigheten sker den 29-30 dec för lite röjande på min andra arbetsplats, men det är ju nästan en hobby då man får vara ifred.

Det otroliga har hänt i kväll! Jag har inte somnat i soffan EN ENDA GÅNG trots att klockan nu är 23.20!!!! Gubben har ju slocknat flera gånger om men inte jag, inte. Nä nä, du stundar nyordning för Tanten. Man kan ju inte sova bort halva livet. Hmmm, har faktiskt levt halva livet nu....Hur delar jag upp sömnen på resten nu då? Får jag inte sova nåt hädanefter, eftersom jag sovit bort så många kvällar i soffan?
Spänningen stiger.....

.

Paper Artist is da shit!!

Vaski och jag hade nyss en liten gosestund och jag fick för mig att ta en selfie på oss.Han och jag är like peas and carrots, som Forrest Gump säger.
Den blev ju inte den världsbästa bilden, direkt, men så upptäckte jag en funktion jag aldrig uppmärksammat förut...Paper artist, ja, jäklar, alltså! Jag blev ju nästan snygg på vissa....
Kolla bara:

Här är ursprungsbilden,