Jo tack, huvudet upp och fötterna ner

Så är det då oktober. Vart tar tiden vägen? Det var ju inte längesen det var sommar.

Arbetet med vårt hus, knallar på i sakta mak. Nu har rören dragits, där fick Gubben göra en insats för att det skulle gå undan...Sen har han fixat vårt TV-rum, som var minst skadat, så vi förhoppningsvis kan fått dit golvet snabbt som attan. Nä men, nu får jag väl hejda mig lite, Byggare Bob kan ju bli utmattad. 

I helgen har vi valt tapeter, golv, kakel och klinker. Det kommer nog att bli bra. Då det blir färdigt.

Ni kanske anar en viss skepsis från min sida...

Men efter att ha hört vad rörmokaren sa till Gubben så är jag trots allt positiv.

Han sa: Ert hus är det snabbast åtgärdade försäkringsfall jag någonsin jobbat med. Ibland tar det en månad innan försäkringsbolaget ens hör av sig! Att det gått så snabbt hos er beror nog på att det var en så omfattande skada att det inte gått att bo här.....Ehhhh

Eller så är det så att i detta hus bor en ärkedrake med nyvässade horn....

Välj själva alternativ. 

Det är inte bara jag som är hjärtligt trött på vårt compact living. Även Skrållan har börjat, sin vana trogen då hon inte känner sig tillfreds, att försöka kissa in sitt bomärke på bottenvåningen. Hon är helt suverän på att slitsa upp plasten och tejpen, hoppa från stillastående över kompostgallret ner i trappan för att sedan springa ner och finna ett tryggt ställe som hon känner igen och kissmarkera. Icke acceptabelt, har vi sagt, men det ställer hon sig helt frågande till. Detta är kattens natur, hävdar hon. Och hon har ju rätt. Sånt här ståhej för en gammal katt(föråt Skrållan) är inte bra.

Köket

. Hallen

Men wtf....

Nu har hon i alla fall gjort sin sista rymning. Idag satt Gubben dörren som är över från kontoret(där det skall bli hel vägg) i övre trappan. Skrållan är INTE glad, kan meddela.

Det är väl ingen som missat mitt stora intresse för djur. Våra djur men även andras och de som inte har någon ägare alls. Eller en ägare som borde lämna bort sitt djur....

Vår Vaski börjar bli till åren och jag fasar för den dag han inte längre finns med oss. Han har fått konstaterat artros i höfterna och nu är det upp till oss att göra hans liv så smidigt som möjligt. Att han själv tror att han är en valp med allt vad det innebär gör ju inte detta så himla lätt. 

Nu har han fått Glucosamin till att börja med. Det hoppas jag kommer att få hans höftleder att bli smidigare och smärtfria.

Mattes böbbe.

Vårt hem...vi ser ljuset i tunneln

 Nu äntligen, händer det grejer varje dag! Jag ropar dock inte hej ännu...
Idag hämtade jag sex tapetkataloger från Stuvbutiken. I helgen skall det målas och tapetseras i TV-rummet.
Det känns lite stressat och inte som då man renoverar enligt en egen plan. Men snart är det förhoppningsvis över. Kanske....

Idag städade jag ur husvagnen. Då jag äntligen funnit nyckeln...Den hade mystiskt försvunnit sen senaste besöket. Fann den hängandes i en skräppåse som vi har fäst på ett handtag....
Vill ha bort husvagnen så fort som möjligt. Tål inte se den. Som om den var skyldig till allt. Känner mig knäpp ibland...

Vår hälsa har inte varit den bästa på länge. Min Gubbe, som vanligtvis är en frisk och pigg människa har på sistone haft problem med magen. Jag själv har inte mått bra på väldigt länge. Migränen har tagit ny fart och matlusten försvunnit för länge sen.

Vardagsrummet skall bara ha parkettgolvet lagt så är det klart. 

Vem tycker det är gott med mat när lagandet av densamma är hur krångligt som helst?
Nää, det har blivit ett alldeles för stort antal färdigrätter och falafelrullar under några månader. Nu ser jag dock ljuset i tunneln, trots allt. Men Byggare Bob är och förblir en gåta då det gäller återkoppling och planering. Men nu svarar han i alla fall i mobilen sen röris blev inkopplad. De har nämligen kontoren intill varann...Svårt för Bobben att smita undan då.

Köksgolvet på gång. Snart kanske SPISEN kopplas in!!!!

 

I hallen finns fortfarande mycket att göra

En liten framgång

Att komma hem och se en tydlig förändring är jag inte bortskämd med. Hela bottenvåningen klädd med blå platonmatta tex. Det blev jag mött av vid hemkomsten idag. Kände en viss tillfredsställelse över att det minsann har arbetats här idag.

Desto jobbigare kändes det då jag skulle brygga mig en kopp kaffe och inte en droppe vatten kom ur kranen!

Ni anar inte så nära sammanbrottet jag var!!

Jag gjorde det enda tänkbara. Ringde Gubben! Och han lotsade den mycket upprörda hustrun till ett lyckat resultat. 

Tänk så stolt man kan bli över att ha satt på vattnet med RÄTT kran....Fast de där j-a snickarna borde såklart ha gjort detta. Inte första gången de glömt vissa primära saker såsom att koppla på vattnet, nämligen. 

Förra gången var det värre eftersom de glömt installera varmvattenberedaren....

Utevattnet har de fortfarande inte dragit till husvagnen utan vi har fått tanka vatten från våra snälla grannar Stefan och Sabina. 

Nu har vi gett upp husvagnen. Nu är det "rappa på" som gäller för byggarna.

PUNKT!

Med vässade horn....

Igår var det då dags för Kärringen på Abborrvägen att ringa det fjärde samtalet till försäkringsbolaget.  Och denna gång fick inte inspektören tala till punkt en enda gång! Jag är otroligt förvånad över att jag vid min ålder kan jobba upp en sån ilska att jag gott och väl kan jämföras vid tonåringarna som finns runt omkring mig på arbetet. I deras värld blir man förbannad, gör nåt åt det och sen går de vidare. Kanske är min ilskeutveckling helt deras förtjänst? Tack, ungar!

För efter mitt utbrott Grande, så fick min Gubbe ett samtal från Byggare Bob där han kröp i stoftet och med ömklig stämma körde några bortförklaringar sin vana trogen, men sen lovade att den jämrans platonmattan skulle börja läggas pronto.

Trodde så lagom på detta för igår var det stiltje i vårt hus. Det vet vi med bestämdhet eftersom Gubben var sjuk och därför hemma.
Men i förmiddags började det hända grejer! Då dök minsann en gubbe upp i vårt hus. Sen dök två rörmokare upp. Dessutom de som vi har engagerat. Bobsingen måste ha bokat in dem i rena förskräckelsen för den där hemska draken i huset. De har nu grejat i huset hela dagen och baske mig, det SYNS.
Bildbevis:

Den omtalade och skitdyra platonmattan

En brädhög

Gjuten brunn i grovköket

...och i badrummet

Små ungar skall inte ligga döda i sanden

Fredag kväll. Häller upp ett glas vitt och lutar mig tillbaka på vår glasaltan. Ensam hemma med alla djuren. Gubben på tävlingsäventyr, som vanligt.
Kollar fb på mobilen.

En liten livlös unge ligger på magen i sanden.

Känner mig lite slutkörd efter en hel veckas jobb, tycker lite synd om mig själv faktiskt. Trött. Håglös. Kollar vidare, nu på Aftonbladet.

En liten livlös unge ligger på magen i sanden.

Och vårt hus sen, som aldrig blir färdigt. Det är fruktansvärt frustrerande att inte kunna sitta i vardagsrummet med mitt glas vin.

En liten livlös unge ligger på magen i sanden.

Och nu kom det en bil utanför och Lummi drog igång och skällde som en tok. Guuuud, så jobbigt!

En liten livlös unge ligger på magen i sanden.

Inte har jag nån aptit heller, då jag inte har nåt kök att laga mat i. Fast jag avskyr att laga mat, juh.

En liten livlös unge ligger på magen i sanden.

Nu blev det kallt också. Gubben har tagit sladdvindan med sig på tävlingen, den som vi kan dra elen till infran genom. Uhhh!

Samtidigt....

En liten livlös unge ligger på magen i sanden.

Får ge upp ute på altanen och gå upp på vår övermöblerade övervåning. Tänk så jobbigt det är med alla saker högt och lågt. Man skulle kunna ge bort minst hälften.
Kollar vidare på fb. Hjälporganisationer och hemgjorda föreningar ROPAR om hjälp. Jag vill hjälpa!
Vilka är ok? Finns det bedragare? Jag delar en massa inlägg om flyktingar, men vad hjälper det?

Och...

 En liten livlös unge ligger livlös i sanden.

Läser kommentarer från ett forum. Åsikter om att vi först skall ta hand om våra egna. Gamla, unga, handikappade ställs emot människor som flyr för sina liv. För våra egna behöver väl tas om hand...Av andra, inte av oss själva väl? Inte skall väl VI behöva ta han om våra egna åldriga eller handikappade släktingar? Visst är det väl samhället som är ansvariga för omhändertagandet?
Hur skulle det se ut om det kom en massa flyktingar och tog resurserna från allt som gör vår egen vardag smidig?
För inte kan det väl vara så att vi fortfarande kan åtnjuta denna service för våra egna ÄVEN om vi visar medmänsklighet inför det okända såsom flyktingar från ett fruktansvärt krigshärjat land? Nääää, såklart blir det svåra år och kanske t o m svält i vårt land.

och samtidigt...

En liten livlös unge ligger på magen i sanden.

Tårarna rinner....
Av skam över mina landsmän och kvinnor men också av empati över de stackars människorna som får utstå att få kalla handen i flera länder! Som mister sina anhöriga under resan. Ingen väljer väl att lämna sina hem frivilligt.
Inte ens jag, som har jämfört mitt hem vid ett krigshärjat hus, vill lämna detta halva hus. Inte ens flytta från kommunen.

Under tiden..

DÖR flera små ungar och flyter iland på en strand och blir liggande på magen med de små fötterna ligger med tårna inåt...

Det som berör mig så illa är att de inte får nån uppmärksamhet förrän de är döda. Att inte kunna rädda dem istället...
En förälders värsta mardröm skall inte behöva ventileras i media. Vändas ut och in. Mikrofoner stickas under näsan på en förtvivlad förälder som inte ens vet vad den säger i sin sorg.

En liten livlös ungen ligger på magen i sanden...

I mitt huvud för tid och evighet.