Tomtar...på loftet

Ja, jädrar i min låda! Höll inte på att komma in på min egen blogg.  Efter mitt förra inlägg gick jag in i inställningar och ändrade lite...eftersom jag inte vill att VISSA skulle läsa. Nu är jag ju inte värsta datanörden så jag lyckades blocka mig själv...

Men envis är jag så här är jag igen!

Min vana trogen så är jag intill döden trött vid denna tid. Mörkt då jag går och mörkt då jag kommer hem. 

Häpp!!

Men vad är då bättre än att julpiffa lite extra? Jag har på gamla dar blivit helt stollig i tomtar och ljuslyktor av alla de slag. Då jag var ung så tyckte jag allt sånt var jobbigt. Vita gardiner med röda band funkade bra. Men en massa extra krafs som man behövde plocka bort efter tre veckor var jag inte intresserad av. 

Men så sa min dotter i tonåren; Varför har vi aldrig haft tomtegardiner som alla andra?

Och då hon fick egen lågenhet julpiffade hon nåt alldeles otroligt!

Samvetet gnagde länge på mammi....

Fredag före första advent kom stjärnor, stakar, ljuslyktor, juldukar, tomtar, ljusslingor och uteslingorna fram.

Gubben sa: HÄDELSE! Ty han är en gammeldags och traditionell man. Han hävdade att man tar fram sådana ting på 1:a ADVENT dvs på söndagen, INTE fredagen.

Jag körde över honom, lätt som en plätt.

Som varje år. 

Nu bilder:

Fick köpa en ny stjärna då den förra
var försvunnen...tills vi köpt den nya. Då
jäklar fann vi den gamla! 

Vardagsrummet

Här blev det ändring från åren förut. Wiiiii!!!!!

Stjärnan i trappfönstret är i alla fall den gamla.

Dessa finingar har Gubben presentat mig med!!!
H

an vet ju att jag är helt såld på ljuslyktor!

Piffat lite inför Luciafirandet på jobbet på fredag. Såklart tog det gröna
glitterlimmet slut...De röda ljuslyktorna är mina och gjordes förra året.

Nu är hallen färdig! Tänk att de där tavlorna som stått i klädkammaren
i alla år helt plötsligt kom till pass! Dessutom är de av kända konstnärer.
Vad hjälper det då de inte har passat in, förrän nu. Härligt med återvinning, eller vad säger ni? 

Mina fina tomtar! Räddade från tomtedöden på min Gubbes jobb!

Först HUSET och sen lite annat viktigt....

Kära vänner, det var ett tag sen. Så mycket har hänt att jag inte hunnit med att blogga om det. men sånt är livet för de flesta av oss. Eller hur?
Och dessutom är det mörkt. Och regnigt. Och DJÄVLIGT dystert!
Ni som känner mig vet ju hur detta påverkar mig.
 JAAAAA! Jag vet, grinig kärring!! Vadådå?????

Vårt hus är färdigt.
Nästan.
Vi hade slutinspektion förra fredagen och påtalade då vad som inte var åtgärdat och vad som var klantigt gjort. Elektrikern som inte synts till på 4 v tex. Eller avsaknaden av spegeln som skall sammanfalla med kaklet i badrummet.
INGA PROBLEM, mässade Byggare Bob och hans lakej Mr P.
Det kommer en elektriker och fixar golvvärmen i badrummet och spegeln  är INGA PROBLEM att sätta fast. De kommer till veckan.
Härligt Bobsingen, men vart har de tagit vägen?
Semester?
Åkt vilse?
Kontaktsvårigheter?
Jag har numera slutat vara upprörd.
Vi kan ju leva som vanliga husägare gör. Med tvättmaskin, diskmaskin, kyl och frys i köket och en spis att laga mat på. Och som inte det var nog, vår braskamin är installerad.
Jag var helt salig då vi tände den första brasan!!!
Det finns mycket kvar att göra, men att tända brasan varje kväll....mmmmmm

Nu till ett av mina värsta beslut på länge. Det har tagit oerhört mycket kraft från mig men nu har jag bestämt mig.
Definitivt.
Att vara djurvän och vilja ge de mindre lyckligt lottade en chans i livet är för mig det mest naturliga i livet. Jag kan inte för mitt liv förstå människor som överger, missköter eller t o m plågar sina husdjur!!!
Därför var det för mig naturligt att försöka dra mitt strå till stacken då tillfälle gavs under våren.
Jag gav mig in i detta med hull och hår tillsammans med kollegor, lika nytillkomna som jag, men med samma mål för ögonen; Att rädda katter som annars skulle dö eller dödas!
Vi var SÅÅÅÅ motiverade efter att vi tagit över ett sjunkande skepp. En styrelse som som bestod av EN person och Djurskyddet karlstad stod inför en nedläggning.
Ett nödrop hade skickats ut och vi nappade.Som de entusiaster vi var.
Då.
Jag har nu insett att det finns krafter inom detta skrå som gör det omöjligt att göra det bästa för de som vi värnar om, dvs katterna.
Under denna tid har jag fått vara delaktig i massor av härliga upplevelser, sorgliga upplevelser, härliga möten, men tyvärr också fått klagomål och kritik som inte känns rättvis.

Vårt gäng har försökt med allt vad vi har mäktat med för att göra alla till lags, men....
Jag ger nu upp i denna förening. Tyvärr.
Men mitt engagemang inom djurskydd kommer alltid att bestå, men då i en förening som är seriös.
Katterna är inte förtjänta av härskarfasoner. De vill ha mat och omtanke. Även av barnfamiljer...

Så, ni föreningar som tänker på djuren istället för egen maktfullkomlighet; Hör av er till mig!
Jag är redo! Mitt förbehåll är: Samarbete är A och O!!!
'

"Och Vinnaren i Stônighet är MIN GUBBE!!!!"

Att leva med en person som alltid kan allt själv, kan ibland ge små hjärtattacker eller i alla fall katastroftänkaranfall. Från att ena stunden få höra den lugnande kommentaren; -Jag låter allt "de där" installera kaminen, till att nästa dag upptäcka samme man i faggorna med att göra ett tvåmansjobb helt själv, kan ge mig rysningar längs ryggraden! 

Vi vill ju såklart få färdigt i vårt hem. Det har vi ju velat hela tiden, men nu är vi hyfsat civiliserade då vatten och avlopp är installerat, vi kan leva som vanliga Svenssons, helt enkelt. 

Nästan... 

Det är kallt. Som faan. Luftvärmepumpen funkar ok, men vi fryser. Så det så. Och veden finns i vår carport, färdig att användas.

Kaminen hämtades i går, skorstenen har stått på vår altan sen "katastrofen". Nya delar har varit beställda sen länge.

Jag såg en oroväckande iver i min Gubbe redan igår, TROTS att han bedyrade att han INTE skulle ge sig på installationen. 

Idag var han igång. Först var det lugnt. Men så började stånkandet och stönandet. OCH svärandet.

Hade jag filmat så hade censuren slagit till!

Jag bönade om att han skulle ringa nån av alla de som alltid ringer HONOM för att få hjälp. Gratis.

Det är ett stort antal....

Han sträckte sig till att gå till grannen Nicke. Han som alltid ställer upp, då han är hemma. Det var han inte nu.

Alltså kör min Gubbe på med konststycket att försöka vara både i klädkammaren på övervåningen där skorstenen går ner och vid kaminen på bottenvåningen. 

Jag, som den skraltiga fruga jag är, kunde inte hjälpa honom för fem öre mer än med varningsrop. 

Så kommer det sig att han skall passa in skorstensdelen i hålet i kamindelen. Skorstensdelen är en MYCKET vass och tung del som skall skjutas in i ett hål i kaminen. 

Han pillrade och grejade med fingrarna vid kanten och uppmanade mig att skjuta på med kamindelen. Men håll bort fingrarna då, vädjade jag. Du kan ju skada dig. Äsch, då ryker alla fingrar, sade då min hjältemodige man!!!! 

Nu har det gått några timmar, min Gubbe har alla fingrar i behåll och kaminen är installerad. 

PUH!!!

Säger jag, som den mycket prövade maka jag ändå är.

Det gick ju bra den här gången också.

Inte ett plåster behövdes ens. 

Där står den, vår bästis! Inte ännu klar att eldas i.
Först måste den godkännas av Sotis.

Själv har jag hållit mig till mindre farliga strapatser under helgen. Målat vår fläktkanal är helt ofarligt och fullt möjligt för min del. 

Dessutom hämtat våra sista kartonger och installerat dem i trappskrubben. 

Visst ser det ganska ofarligt ut?

Här väntar nu alla julisar på att få komma
fram nästa helg.

Fyra månader senare...

Så börjar vårt nya liv i huset så sakta ta form. Gubben har jobbat nåt helt otroligt då inget hänt från vår alldeles egna Byggare Bob. Då hantverkarna äntligen dykt upp har han jobbat sida vid sida med hantverkarna för att skynda på arbetet. 

Det enda som återstår nu är att få varmvattenberedaren inkopplad och den provisoriska borttagen, dessutom skall elen kopplas in i badrummet. Gubben, som var ledig hela förra veckan för att arbeta med huset, väntade förgäves på rörmokare och elektriker. 

Men varför skulle vi helt plötsligt få flyt efter denna mardrömsperiod? 

Sååå nära målet men ändå inte. 

En vägg kvar att spackla, måla och tapetsera pga att varmvattenberedaren sitter på väggen och vår egen står på golvet och väntar på att installeras.

Själv har jag försökt göra så gott jag kunnat med mindre tunga saker såsom att måla om möbler, plocka undan och slänga skräp. Och såklart vallat hundar, fixat med mat, försökt hålla rent omkring oss. Kroppen har sagt tack och adjö för länge sen men något kan jag alltid göra, om inte annat genom ren stönighet.

Så det blir ett tag till med vatten i dunk. Men det gör inget, att kunna diska i köket, i balja, med varmvatten från vattenkokaren är ett himmelrike jämfört med att göra det i badrummet på övervåningen, i balja på golvet. 

I helgen lagade vi mat PÅ RIKTIGT för första gången sen i somras! Jag som egentligen tycker det är trist att laga mat njöt i fulla drag. Och sen satt vi vid matbordet och åt! I köket!

Ja, jädrar i dä!

Och det blir bra, fantastiskt bra! Grovtvättstugan är en dröm. Fast den inte ens är färdig. 

Om det finns nåt positivt med denna vattenläcka så är det väl att vi fick designa vår tvättstuga som vi ville ha den. 

Och att vi fick behålla vårt vardagsrum, förutom golvet. Förhoppningsvis får vi braskaminen installerad snart. Om inte, så tar väl Gubben tag i saken...Igen.

Fast vi är trötta, väldigt trötta.

Ingen av oss har ens tänkt tanken att orka ta hand om våra kroppar på bästa sätt under hela denna tid. Varken ätit rätt eller tränat. Vi har bara försökt orka med dagen. 

Men snart så kommer vi till träningsmeckat! Uhhh, som vi längtar! 

Och våra djur sen! Lilla Skrållan som jag varit så orolig för. Hon har inte visat minsta oro. Kanske har det att göra med att jag skaffat två Feliway och specialfodret Calm...

Syrran är som vanligt, knäpp och gosig.

Vovvarna verkar tänka som vi; åhhh, äntligen!

Lite bilder vill ni väl se:

Nu är det som vanligt igen.Skrållan sitter
på bordet och väntar på mat.

Hallen från köket

Hallen

Garderober i tvättstugan. uhh, så bra!

Novemberkaktusarna blommar, men inte så rikligt som de brukar.
De har ju ingen braskamin att värma sig vid....än.

Piffade en trist lampskärm i guld och svart metall.

Glädjen låter vänta på sig....

Nåt jag har lärt mig under denna kaotiska tid, är att inte ropa HEJ i förtid. Så därför var jag inte speciellt säker på att vi skulle få ekparketten lagd denna vecka, eller nästa, eller nästa....

Döm av min förvåning då golvläggaren dök upp kl. 08.00 i morse! Tror Gubben blev lika förvånad...

Att han har tagit semester hela veckan KAN ha inverkan på ruljansen. Igår ringde nämligen Gubben till Bosingen och förkunnade att det var dags att skicka golvläggar´n eftersom väggar och kakel var färdiga.

Nu är nästan alla golven lagda, slutet på eländet verkar vara inom räckhåll men jag har svårt att känna nån glädje. Det verkar inte klokt att känna så, men så är det. Denna tid har varit alltför overkligt jobbig för att kunna skaka av sig bara så där. 

Då allt är färdigt och alla inventarier är på plats så kommer jag helt säkert att uppskatta allt. Min Gubbe har varit en klippa i allt detta. Han har inte alls samma tendens till att gräva ner sig som jag har.

Tur dä.

Några som är mer positiva till allt är husdjuren. De mår hur gott som helst då de får springa omkring på undervåningen. DET gör mig varm om hjärtat! 

De har verkligen mått dåligt av vår compact living. 

Allt blir bra, det är jag säker på. 

Vardagsrummet

Hallen

Korridoren till köket

Köket

Hmm....TV-rummet där alla verktyg står.

Å mitt i allt så kom mina nya skor! Lycka!