Om mig

Mitt foto
Hammarö, Värmland, Sweden
Här delar jag med mig av glatt och sorgset, ilsket och stôlligt. I sammanhanget deltar ofta min Gubbe. Våra liv kretsar kring våra högt älskade husdjur, trädgården och vår gård med allt vad det innebär av arbete. Sen får ni gissa vilken årstid det är jag hatar mest...

lördag 8 april 2017

Funderar lite...

Så här vid en ålder av 59 år och 26 dar har jag funderingar, stora som små. Hur det BÖRJADE och hur det BLIVIT. Hur det BLEV  får ju nån annan summera då den tiden kommer...

Är det nu jag förvandlats till en förstockad gammal kärring i full blom? Eller är jag en vis, äldre dam med massor av erfarenhet att delge den yngre generationen?
Och om så är fallet, vill de lyssna?
Spännande tanke eftersom jag själv har varit en tonåring som visste allt bäst...

Ingen kunde övertyga mig om att jag kunde ha fel, dessutom förkunnade jag min fullkomlighet ofta och mycket. Men då endast för mina närmaste som var tvungna att stå ut med mig(inte för främmande människor, där var jag snarare den lite buttra tonårstjejen som vid tilltal gärna glodde på sina fötter).
Särskilt min mamma,
Stackars henne... Vi hade det tufft mamma och jag, min pappa var sjuk i cancer under hela min tonårstid och orkade inte förmå en trotsig tonåring att lyssna på bättre vetande.
Nä, jag var verkligen ingen rolig tonåring!
Att mina åsikter skulle kunna förändras fanns inte i min värld.
Men sakta men säkert så öppnade sig världen för mig och rätt som det var blev jag mamma!

Då började poletten trilla ner, även om det inte gick snabbt. Men att helt plötsligt inte sätta sig själv i första rummet var en överraskning. Och att faktiskt inte känna sig så himla kaxig i alla lägen. Som då dottern fick sin första febertopp! Herregud, så rädda jag och pappan var! Ungen hade närmare 42 i temp, var helt lealös och vi fick duscha henne kallt för att få ner febern(Efter det ville hon aldrig mer duscha utan endast bada). Sen iväg till akuten i flygande fläng.

Såklart har jag gjort massor av fel i mitt liv som mamma men jag gjorde så gott jag kunde med de kunskaper jag fick från Vi Föräldrar. Som de flesta mammor på den tiden, förmodar jag. Däremot ratade jag Anna Wahlgrens Barnaboken, nån måtta fick det faktiskt vara på tokigheter!
Tyckte jag, utifrån att ha läst ca 25 sidor av den....
Om den Perfekta mamman finns, så lyckönskar jag henne. Tänk så himla skönt att få alla rätt i ämnet: Moderskap.

Massor av år har gått och jag har lärt mig nya saker hela tiden, insett mina fel och brister, omvärderat mina åsikter om och om igen, nyttigt för själen att inte se sig själv som alltings medelpunkt.

Men vissa värderingar har följt med sen födseln och kommer aldrig att ändras. Det är empatin för de som inte kan försvara sig. Framförallt djuren. Jag ÄLSKAR djur, har alltid gjort. Sen jag var jätteliten.
Bildbevis


Min första vovve hette Jocke, en blandning av schäfer och boxer. Han finns för alltid i mitt minne trots att mamma var tvungen att omplacera honom på 70-talet då pappa blev sjuk och jag flyttat till Karlstad för gymnasiestudier. En enastående hund som fattade utan att ha fått den minsta lilla uppfostran eller träning. Hundkurser fanns ju inte på den tiden.



Jocke, min första vovve, blandis mellan
schäfer och boxer. Kunde konster
fast man inte lärt honom dem.

Många älskade husdjur har funnits i mitt liv sen dess och som ni som känner mig vet, så finns numera våra tre vovvar, Vaski, Klinga och Lummi och våra två katter Syrran och Cissan hos oss.



Lägg till bildtext


Nåt jag är väldigt medveten om är ålderns tyngdlag. Allt på kroppen strävar nedåt.
Ögonlocken hänger som på en Sharpei(skrynkelhund, för de som inte vet), dubbelhakan strävar nedåt och är omöjlig att dölja trots stora ansträngningar, och bysten.... trots att den inte var nåt att skryta med från början så är det helt onödigt att göra penntricket...och det gäller även rumpan. Jag vet att pennan skulle sitta som en smäck!
 Så är det magen då...den är inte sig lik från bilder i fotoalbumet jag råkade finna under förra helgen...och jädrar ni, vilken snygg mage jag hade! Inte minsta lilla häng över byxkanten, inte heller nån smygvalk på sidan av kroppen som dolts via en rejäl kroppskontroll. Nä då, detta var på riktigt, jag lovar.
Numera kan jag inte med den största viljan i världen sträcka ut så valkarna runt midjan döljs även om inandning sker samtidigt. Den inandningen skulle i så fall förorsaka min död!

Att sola var inget jag strävade efter som ung..
Kanske för att jag brände mig så illa
som tonåring att jag fick brännblåsor över hela kroppen. och fick sjukskriva mig..

En aningen sorgsen tanke dök faktiskt upp då jag såg detta foto men så slog JÄVLARANAMMA till och väste i mitt öra; Kom igen nu, tant, det finns faktiskt äldre kärringar än du som har lyckats trolla fram gamla fina former igen. 

Vi får se hur det blir med det...

Kraaaam på er!































lördag 4 februari 2017

Att börja om...

Efter 10 månaders rehabträning så var det igår dags för mitt återtåg till golvträningscirkusen.
Efter så lång tids bortavaro från allt vad gruppträning i styrka och kondition heter så var det med nybörjarens bävan jag gick in i salen för att köra Tabata. Inte för att knät skulle braka igen utan snarare oro över att svimma av trötthet. Guuuud, så pinsamt!
Det kändes varmt i hjärtat då Lisa-instruktören, välkomnade mig tillbaka och gav mig välmenande råd om att ta det lugnt och lyssna på kroppen. Det där sista tog hon snabbt tillbaka då hon kom på vem hon hade att göra med, haha!
Att hålla igen på passen har aldrig varit min starka sida, trots så många års träning. Antagligen nån sorts bokstavskombination. Jag kan liknas vid Animal i Mupparna, ni vet trummisen...

Första chocken kom då Lisa förkunnade att alla skulle hämta var sitt hopprep!!!!
NÄÄÄÄÄJ, utropade jag med skräck i rösten. Hoppa rep är bland det värsta jag kan utsättas för. Tortyr för fötter, knän och höfter, dessutom trasslar sig rephelvetet runt fotknölarna hela tiden. Hoppade slut på hopprepslusten i typ 10-årsåldern....
Men som den empatiska och proffsiga instruktör Lisa är, så sa hon: Du behöööööver inte, Anja, och så visade hon alternativa övningar. Och så gjorde hon under hela passet. Som då det skulle hoppas GRODA!!!!! Jag hann inte ens ropa; NÄÄÄÄÄJ!!!! Innan hon förkunnade; Och det HÄR gör INTE DU! Och pekade på mig.
Tryggare kan ingen vara!

Och vet ni? Jag klarade hela passet UTAN att svimma! Kanske inte den mest graciösa uppenbarelsen ever...Kommer aldrig kallas Gasellen från Hammarö, möjligtvis Hammarös Humptydumpty...

Om jag kunde beskriva den lycka jag kände efter detta första pass mot beach 2017?? Trött så in i märgen med neonröd ansiktsfärg och ett fånigt flin i fejan gick jag in i duschen.

I morse:
Sanningens minut för nybörjare infann sig då jag vaknade och började röra på mig. Eller försökte...
Ett minne från tidigt 80-tal poppade upp i huvudet. Det var ju då jag började min kroppsliga förvandling från soffpotatis till....mindre soffpotatis med ork. Utan bilringar. Jag HATAR bilringar. Jag har hellre kraftiga lår eller rumpa, men bilringar, nono! Tänk bara hur obekvämt det är att sätta sig ner och hur man än gör så måste man rätta till kläderna eftersom de kommer i osynk med fläsket runt midjan. Nåja, det här var en parentes...
Igenkännandet av SMÄRTAN var paralyserande!
Jag stönade högt då katten Syrran kom vandrande över bröstet på mig då hennes mjuka tassar tryckte på mina ömmande bröstmuskler(burpees och armhävniningar) för lite morgongos. Så kom resten av våra pälsklingar och ville gosa vilket resulterade i en smärtkavalkad utan dess like!

Jag hade ju glömt hur det kändes att ha T R Ä N I N G S V Ä R K på riktigt! Inte nån sån där fjantig värk då nån muskel känns lite öm efter 10 extra crunches eller benböj.

En riktig träningsvärk är då man vill utföra en rörelse, vilken som helst, hjärnan sänder informationen till kroppsdelen...som är ytterst ovillig till ordern men ändå försöker utföra den,  OCH utför den under svårt motstånd och smärta, för att då den påbörjat sin plågsamma rörelse få kontraorder från hjärnan att rörelsen inställes p g a för svår smärta.

Men nu är det KRIG! Jag skall baske mig inte ge träningsvärken en chans att återkomma.

För...

Jag har ju den tråkiga sjukdomen EDS som inte vill som jag, men jag har bestämt att träna och träna och träna för att slippa ta medicin som gör att jag mår illa vilket för att jag inte orkar träna....men då måste jag lära mig att hålla igen och inte träna för mycket....Jo men tjena hej, hur lätt är det?
Har inte lärt mig än, efter 35 år men det är väl aldrig försent att lära sig nytt?
Men jag känner mig trygg på mitt träningsmecka KMTI där jag alltid har tränat och även har mina sjukgymnaster som kan trycka rätt mina kotor titt som tätt. Eller sätta nålar i huvudet på mig om det så behövs.
Att inte ha tränat på "normala" tider har också gjort att jag tappat mina sociala kontakter. Fast gulle min chef som godkänt och hejat på mina ansträngningar till att få ordning på min motsträviga kropp.
Jag är ingen social människa som fikar på stan och har mig hur som helst utan jag behöver ett sammanhang där jag träffar människor som har samma mål som jag.
Som att träna.
Man pratar före och efter aktivitet. Passar mig ypperligt.
Sen åker man hem till sitt.
Perfekt.

Och nu till nåt helt annat....

Trots att min kära make jobbar på ett möbel-och selectföretag där jag kan välja och vraka i lulllull hur mycket som helst till fantastiskt reducerade priser så finner jag ibland "outsiders" där jag bara MÅSTE köpa nåt oemotståndligt snyggt. Som på vår lokala Hammarbutiken tex. Skulle bara hämta ett paket men kom ut med värsta snygga ljuslyktan för 189:-.
Så jäkla snygg! 

Här tillsammans med sina kompisar-
våningsfatet en gåva från min mamma och
ljuslyktorna från Gubbens jobb.


Ikväll börjar melodifestivalcirkusen...Hos oss betyder det att vi lyssnar på våra favoriter på spotify. Som till exempel Ted Gärdestad. Eller Freddy Mercury, eller någon annan favorit. Mello är ingen favvis, m a o.

Ha det gott kära vänner!















söndag 29 januari 2017

Boken/filmen 1-0

Jag har under helgen kollat på filmen Cirkeln, ni vet den fantastiska fantasyhistorien om ungdomarna i Engelsfors. Jag har aldrig varit någon fantasyälskare men efter att ha läst Hungerspelen och funnit den otroligt spännande och senare även sett och uppskattat filmen, så blev jag riktigt nyfiken på om ett par svenska författare skulle kunna få till en bättre fantasyhistoria.

Och det fick de!

Jag slukade verkligen den första delen Cirkeln, som filmen bygger på. Handlingen utspelar sig mestadels på en gymnasieskola där några ungdomar finner sig ha fått superkrafter utifrån sin situation i livet.

Del 2, Eld, var minst lika bra då man hade fått inblick i händelserna i första delen och verkligen ville veta fortsättningen! Och det fick man. Jösses, vilken bra historia!

Så kom då del 3, Nyckeln, så himla tjock att då jag läste den i sängen och fick den i skallen så uppstod ett stort, rött märke i pannan. Den hade tjänat på att vara tunnare, upprepningarna var många och jag slog nog rekord i skumläsning!

Och nu till filmen då...

Ja, vad skall man säga?
De har lyckats engagera skådespelare som passar sina karaktärer väl, men annars vete hundan...
Om man inte läst boken så måste det vara svårt att hänga med i svängarna. Det var knappt att jag gjorde det...
Jag blev så uttråkad att jag delade upp filmen i två delar. För skam den som ger sig!

Nu har jag i alla fall sett den och jag skall väl inte säga att det var bortslösad tid, men heller inget som jag kommer att lägga på minnet som annat än en bagatell.

Är man nyfiken på historien så är mitt råd: LÄS BÖCKERNA!
Eller lyssna, om ni föredrar det...





























söndag 22 januari 2017

Våra hundar och gästerna

Förra lördagen hade våra hundar gäster. Ja, det verkade så i alla fall. De tog över tillställningen ganska omgående även om jag och Gubben kämpade emot och hävdade vår rätt att umgås med gästerna på våra villkor. Det funkade hyfsat i början för att senare fullkomligt glida oss ur händerna...

På menyn stod hembakad pizza som var och en fick komponera själv. Det kritiska momentet att hiva in pizzan med bakspaden in i ugnen stod jag för då detta för en novis brukar medföra att pålägget ligger över hela bakstenen medan degen snällt ligger kvar på spaden.
Jag har lärt av mina misstag...

Och vilken tur att hussen hade hämtat en ny hund-och kattbädd så att alla fick plats att sitta. Eller ligga och vräka sig, om man var fyrbenting. Men även om det fanns hur mycket plats som helst så hindrade det inte vissa från att krypa upp i knät på gästerna.
Och då menar jag inte jag eller Gubben...

Som gäst i vårt hus kan man inte vara hundrädd. Det slutar alltid med att någon av våra "bestar" sitter/ligger i knät på gästen och tigger klappar. KBT für alles. Och helt gratis!

Nu var inte lördagens gäster Sussie och Anders det minsta hundrädda, det vet jag med bestämdhet eftersom vi har känt varann i......40 år. Men herregud så åren rusar fram!




Anders, du är min bästis!!!

Sussie, du är min bästis!

Anders, du är vår bästis!

Sussie, du är min bästis! Och Anders är nr 2, men jag undrar vad husse gör?
Kollar mobben, tro? Fulgjort i så fall!






Ja, sen har veckan gått i superfart och nu är det söndag igen.
En vecka äldre, helt enkelt.

För det är ju så att ju äldre man blir, ju mer märkbar blir tiden. Den utmätta tiden för oss, helt enkelt.
Det är nu som tankarna runt ålderdomen kretsar mer och mer i huvudet.
Pension, hemtjänst, vårdboende, coolast färg på rollatorn, hur man lättast sätter på sig strumporna utan att få ryggskott och liknande viktiga frågor...
Men visst är väl fattighuset och ättestupan avskaffade?





fredag 6 januari 2017

Livet går vidare...hela tiden

Tänk vilka överraskningar livet ger en och för varje gång så lär man sig nåt litet även om man kanske inte fattar det direkt.

Julledigheten var en berg- och dalbana för mig och Gubben, vill jag lova.

Att få ha våra barn och barnbarn och deras sambos hos oss på julfrukost hos oss var såååå himla mysigt! Tyvärr saknades ett av våra barn och det var himla ledsamt för oss men kanske nästa jul...

Men så kom då mellandagarna...
Ja, ni som läst mitt förra inlägg vet...

Men livet går vidare. 
Såklart.
Jag har fulgrinat under en lång period och saknat min lilla kissekompis så in i norden, men då jag fick hennes aska tillbaka så var det ett fint avslut. Nu står hennes aska i en ask i hyllan tillsammans med våra andra bortgångna djur. 
Makabert för vissa, men inte för oss. 

Nu över till annat...
Att städa ut julen har blivit svårare för varje år. 
Knepigt, det där.
Då min dotter var liten så var jag inte ett dugg intresserad av julpynt. Då var jag så himla fokuserad på att göra julen så bra som möjligt för min dotter att jag glömde de där viktiga- lullullmyset.
Jag lagade mat (som vi inte orkade äta upp), städade in absurdum och satt uppe under natten till julafton och gjorde dockkläder som "första julklapp" till min älskade lilla unge på juldagsmorgonen. 
Tror inte att hon märkte mina ansträngningar även om traditionen med gömda julklappar på julaftonsmorgonen kvarstod under många år. 

Idag har jag och Gubben städat ut det sista av julen. Enligt traditionen slog jag som vanligt huvudet i trappan då jag skulle krypa in i tomteskrubben....och som vanligt så glömde vi ett och annat...
Men guuuud, så tomt och ödsligt det blev.

Sagt och gjort. Vi for in till stan och inhandla lite pjoller. Och vilken tur att Gubben jobbar där han gör...

Nu har vi snyggaste lampskärmarna och dessutom ÄNNU fler ljuslyktor!
Här kommer bilder:

Kökslamporna

SÅ HIMLA SNYGGA, tycker vi, jag och Gubben, alltså.
Men visst ÄR de snygga?



Jag ÄLSKAR dessa ljuslyktor!!
Inköpta på Sonnelids, Gubbens jobb, alltså...

Dagen därpå insåg jag att vi tvunget behövde
dessa finisar också...

Detta är inga julljuslyktor, de har sin plats året runt på vår
byrå i hallen.

Ännu en variant på våra favoritlyktor

Men hallå, sitter du där?