37 år

Idag, för 37 år sén träffade jag en liten bebis för första gången. Kl 16.47 exakt tittade...nej, fel av mig, visade hon rumpan till alla närvarande och hojtade efter första andetaget: Här kommer jag och jag är fan i mig inte vem som helst!
Och tänk så rätt hon hade.

Att ha fått detta lilla underverk var för mig och hennes pappa helt otroligt! Ingen hade kunnat övertyga mig om hur fantastiskt det var att bli förälder...förrän jag blev det. Och jag kan även tala för hennes pappa. Men ack så oerfarna vi var! Därför blev det en hemsnickrad version av föräldraskap denna lilla tjej fick. Vi var de bästa föräldrar vi kunde bli, helt enkelt. För visst gör väl alla föräldrar så gott de kan?

Men nej, nu kom ett otrevligt minne upp i mitt huvud...
Under min graviditet var jag oerhört lättväckt och vaknade ofta av en gråtande unge. Det visade sig vara barnet i våningen under som grät. En liten kille, visade det sig. Hans föräldrar var inte kloka på nåt sätt! Mamman var avundsjuk på att vi hade en tjej medan hennes lille kille var en oönskad liten unge. Jösses, så jag led med den lille! Och pappan var en jävla mes! Värsta konflikträdda killen. Stod inte upp för sin lille son. Ett otroligt obehagligt minne från en annars så härligt tid.

Även om vi hade det otroligt knapert ställt så fick vi allt att fungera på nåt sätt. Vid motgång lär man sig att trolla och vi blev experter på att trolla. Inte utan hjälp av våra föräldrar, kan jag erkänna.

Det jag mest kan minnas är hur mycket jag sydde till denna lilla tjej. Våra avlagda jeans blev tex små handbroderade snickarbyxor. Och som jag stickade! Tröjor med Musse/Mimmimotiv och My little pony. Ungen hade nog finare kläder än många andra. Fast det tänkte jag inte på då...
Ju äldre jag blir, ju fler minnen dyker upp.

Och nu är denna lilla tjej mamma!
Hon som i tid och evighet förkunnat att HON minsann inte ville ha några barn...precis som jag INNAN jag blev gravid.
Tänk så mycket man säger utan att tänka efter.
Och så är det med mycket i livet. Ibland uttalar man sig utan att veta vad man talar om.

Men plötsligt händer det!

Nu har jag en stickning på gång...i babystorlek.
Bara så ni vet.

Kraaaam på er!!!

Vad är lycka?

När har man sitt första minne?

Vet ni det, kära vänner? 

Är det nåt som andra har präntat i ert huvud eller är det ett verkligt minne? 

Jag har ett mycket starkt minne av att en tomte vid ett tillfälle tittade in genom ett fönster en sommar under mina första år.

Jag satt på vår kökssoffa med fönstret bakom och så helt plötsligt knackade det på fönstret och ett groteskt ansikte tittar in. 

Ett bustrick från en kompis till min bror ödelade hela min uppväxt och faktiskt även mitt vuxna liv. Jag AVSKYR tomtar! Och inte bara tomtar utan alla som är utklädda.

Maskerader är inte min grej, som ni förstår...

Med detta vill jag belysa vikten av att ge små bebisar och småbarn den bästa starten i livet.

Jag fixade mitt fortsatta liv utan att behöva terapi efter detta tomtetrauma, kan tilläggas...

Idag har jag mött en särskild liten människa för första gången i mitt liv och mitt hjärta är så stort att det hotar spricka. Nä, det gör det såklart inte, det är ju bara floskler, men ändå...Det KÄNNS så och så får det kännas.

Då jag fick denna lilla fantastiska människa i mina händer så tänkte jag såklart att han inte skulle behöva bli skrämd för evigt av mitt ansikte ty detta underverk är mitt BARNBARN! Så därför höll jag masken och föll INTE i gråt av lycka...Visst är jag suverän i självdisciplin? Man vill ju inte störa lillgrabben med en massa stök...

Jösses!

Att bli mormor...

Har ju inte fått nån övning eller utbildning. Just nu går jag på känsla och den är inte riktigt klok!

En liten kille vid namn David har tagit mig till fånga. Så är det mä´t,.Punkt.

Om någon tycker att jag verkar lite bakom flötet under en tid så får ni ha lite förståelse för en gammal tant som behöver sätta sig in i mormorsrollen som sådan...för nu har mormor bara BÄBIS i tankarna!

För nu är början av mitt liv på riktigt, känns det som!

Säg bara till, lille David så bakar mormor bullar till dig! 

/Mormor för evigt

Trädgård...

Visst är det tur att helgen kommer så man får vila...eller inte.

Det är vid den här tiden jag börjar längta efter lägenhet. Tänk så skönt att bara invänta våren och sommaren utan denna eviga trädgårdsstädning!

Det ser inte mycket ut för ögat just nu, men förhoppningsvis
kommer det en sommar i år också...

Rosenmandeln har redan fått små knoppar.

Fem säckar vintertäckning blev det.

Då jag för många år sedan började anlägga vår trädgård så fanns inget annat i mitt huvud! Jag planerade, grävde värsta rabatterna -såna där upphöjda som krävde att man grävde bort grässvålen och vände den upp och ner, lade på tidningar för att sedan häva på säckvis med jord för att sen lägga kantsten som höll allt på plats innan allt satt sig. Jösses, så stark jag var då!
Och som nybörjare gjorde jag också alla misstag som en trädgårdsamatör kan komma på....

Att inte tänka på om plantan man just köpt efter en tid förvandlades till ogräs, helt omöjlig att utrota, eller om den drog till sig sniglar, lus eller smittsamma sjukdomar som man behövde veta INNAN plantan satt i marken, var bara några av alla misstag jag gjorde. Saker som jag fortfarande får betala priset för.
Förra året lade jag ner en av mina största rabatter. Endast de stora buskarna som gränsar till grannen blev kvar och skall så förbli.  Gud, så skönt, tänkte jag. Nu får det bli gräsmatta där istället. Den hann vi såklart inte färdigställa innan vintern. Under denna snöfattiga vinter har ogräset frodats nåt oerhört så nu får jag börja med att rensa bort detta innan jord och gräsfrön skall dit.
Så var det mossan då...
Förut har jag struntat i den, men nu har den tagit över helt och hållet på vissa ställen! Såååå idag for jag och Gubben iväg och köpte ett kombinationsmedel MOT mossa och ogräs och FÖR grönt frodigt gräs.
Vi får dock vänta till maj innan vi vräker på. Medlet verkar som bäst då, stod det på påsen. För nu för tiden läser jag informationen noga...

Men så vet jag att då allt börjar grönska och den ena växten efter den andra börja knoppas för att sen slå ut i full blom, då känns det som om det var första gången man såg hela prakten! Och jag tänker trädgård t o m i sömnen...

Det är allt bra härligt med växter ändå...

 Och mina favvisar, dagliljorna!! Så fantastiskt vackra och tacksamma. Behöver ingen mer skötsel än att plocka bort vissna blommor och delning då man tycker de är för stora.

Den ser lite gles ut men jag har precis rensat den från
en massa nävor. Ett av mina första felköp...En vecka efter detta foto
så var där fullt av rosa stinkande nävor som dessutom är sniglarnas älsklingskost!!!

Aklejorna ser ut som små dockklänningar! Så himla söta!
Har massor av färger och storlekar men den blå
är en favorit. 

Och så pionen!! Jösses, så vacker den är!
Den ligger mig extra varmt om hjärtat eftersom
den är en morsdagspresent från min dotter. 

Åsså vallmon förstås! Faktiskt ett ogräs men ett
vackert sådant. Har även rödorangea men de bilderna
har jag raderat, tydligen...Jag rensar inte BARA
i rabatterna, nämligen.

Nu då jag gjort skitjobbet med vintertäckningen och ansning av spretande rosenbuskar så känns det allt helt ok, faktiskt. Lite som om jag väntar på det där första spirande gröna....
Lägenhet är allt jobbigt det med. Högljudda grannar och ingen gräsplätt att knalla omkring på med kaffekoppen i näven. Eller bara sitta och tomglo.
Och ingenstans att odla...
Det blir allt ett år till på 91:an.

Kramisar/ Anja med rivsår efter rosenbuskarna

Funderar lite...

Så här vid en ålder av 59 år och 26 dar har jag funderingar, stora som små. Hur det BÖRJADE och hur det BLIVIT. Hur det BLEV  får ju nån annan summera då den tiden kommer...

Är det nu jag förvandlats till en förstockad gammal kärring i full blom? Eller är jag en vis, äldre dam med massor av erfarenhet att delge den yngre generationen?
Och om så är fallet, vill de lyssna?
Spännande tanke eftersom jag själv har varit en tonåring som visste allt bäst...

Ingen kunde övertyga mig om att jag kunde ha fel, dessutom förkunnade jag min fullkomlighet ofta och mycket. Men då endast för mina närmaste som var tvungna att stå ut med mig(inte för främmande människor, där var jag snarare den lite buttra tonårstjejen som vid tilltal gärna glodde på sina fötter).

Särskilt min mamma,

Stackars henne... Vi hade det tufft mamma och jag, min pappa var sjuk i cancer under hela min tonårstid och orkade inte förmå en trotsig tonåring att lyssna på bättre vetande.
Nä, jag var verkligen ingen rolig tonåring!
Att mina åsikter skulle kunna förändras fanns inte i min värld.
Men sakta men säkert så öppnade sig världen för mig och rätt som det var blev jag mamma!

Då började poletten trilla ner, även om det inte gick snabbt. Men att helt plötsligt inte sätta sig själv i första rummet var en överraskning. Och att faktiskt inte känna sig så himla kaxig i alla lägen. Som då dottern fick sin första febertopp! Herregud, så rädda jag och pappan var! Ungen hade närmare 42 i temp, var helt lealös och vi fick duscha henne kallt för att få ner febern(Efter det ville hon aldrig mer duscha utan endast bada). Sen iväg till akuten i flygande fläng.

Såklart har jag gjort massor av fel i mitt liv som mamma men jag gjorde så gott jag kunde med de kunskaper jag fick från Vi Föräldrar. Som de flesta mammor på den tiden, förmodar jag. Däremot ratade jag Anna Wahlgrens Barnaboken, nån måtta fick det faktiskt vara på tokigheter!
Tyckte jag, utifrån att ha läst ca 25 sidor av den....
Om den Perfekta mamman finns, så lyckönskar jag henne. Tänk så himla skönt att få alla rätt i ämnet: Moderskap.

Massor av år har gått och jag har lärt mig nya saker hela tiden, insett mina fel och brister, omvärderat mina åsikter om och om igen, nyttigt för själen att inte se sig själv som alltings medelpunkt.

Men vissa värderingar har följt med sen födseln och kommer aldrig att ändras. Det är empatin för de som inte kan försvara sig. Framförallt djuren. Jag ÄLSKAR djur, har alltid gjort. Sen jag var jätteliten.

Bildbevis

Min första vovve hette Jocke, en blandning av schäfer och boxer. Han finns för alltid i mitt minne trots att mamma var tvungen att omplacera honom på 70-talet då pappa blev sjuk och jag flyttat till Karlstad för gymnasiestudier. En enastående hund som fattade utan att ha fått den minsta lilla uppfostran eller träning. Hundkurser fanns ju inte på den tiden.

Jocke, min första vovve, blandis mellan
schäfer och boxer. Kunde konster
fast man inte lärt honom dem.

Många älskade husdjur har funnits i mitt liv sen dess och som ni som känner mig vet, så finns numera våra tre vovvar, Vaski, Klinga och Lummi och våra två katter Syrran och Cissan hos oss.

Lägg till bildtext

Nåt jag är väldigt medveten om är ålderns tyngdlag. Allt på kroppen strävar nedåt.

Ögonlocken hänger som på en Sharpei(skrynkelhund, för de som inte vet), dubbelhakan strävar nedåt och är omöjlig att dölja trots stora ansträngningar, och bysten.... trots att den inte var nåt att skryta med från början så är det helt onödigt att göra penntricket...och det gäller även rumpan. Jag vet att pennan skulle sitta som en smäck!
 Så är det magen då...den är inte sig lik från bilder i fotoalbumet jag råkade finna under förra helgen...och jädrar ni, vilken snygg mage jag hade! Inte minsta lilla häng över byxkanten, inte heller nån smygvalk på sidan av kroppen som dolts via en rejäl kroppskontroll. Nä då, detta var på riktigt, jag lovar.
Numera kan jag inte med den största viljan i världen sträcka ut så valkarna runt midjan döljs även om inandning sker samtidigt. Den inandningen skulle i så fall förorsaka min död!

Att sola var inget jag strävade efter som ung..
Kanske för att jag brände mig så illa
som tonåring att jag fick brännblåsor över hela kroppen. och fick sjukskriva mig..

En aningen sorgsen tanke dök faktiskt upp då jag såg detta foto men så slog JÄVLARANAMMA till och väste i mitt öra; Kom igen nu, tant, det finns faktiskt äldre kärringar än du som har lyckats trolla fram gamla fina former igen. 

Vi får se hur det blir med det...

Kraaaam på er!

Att börja om...

Efter 10 månaders rehabträning så var det igår dags för mitt återtåg till golvträningscirkusen.
Efter så lång tids bortavaro från allt vad gruppträning i styrka och kondition heter så var det med nybörjarens bävan jag gick in i salen för att köra Tabata. Inte för att knät skulle braka igen utan snarare oro över att svimma av trötthet. Guuuud, så pinsamt!
Det kändes varmt i hjärtat då Lisa-instruktören, välkomnade mig tillbaka och gav mig välmenande råd om att ta det lugnt och lyssna på kroppen. Det där sista tog hon snabbt tillbaka då hon kom på vem hon hade att göra med, haha!
Att hålla igen på passen har aldrig varit min starka sida, trots så många års träning. Antagligen nån sorts bokstavskombination. Jag kan liknas vid Animal i Mupparna, ni vet trummisen...

Första chocken kom då Lisa förkunnade att alla skulle hämta var sitt hopprep!!!!
NÄÄÄÄÄJ, utropade jag med skräck i rösten. Hoppa rep är bland det värsta jag kan utsättas för. Tortyr för fötter, knän och höfter, dessutom trasslar sig rephelvetet runt fotknölarna hela tiden. Hoppade slut på hopprepslusten i typ 10-årsåldern....
Men som den empatiska och proffsiga instruktör Lisa är, så sa hon: Du behöööööver inte, Anja, och så visade hon alternativa övningar. Och så gjorde hon under hela passet. Som då det skulle hoppas GRODA!!!!! Jag hann inte ens ropa; NÄÄÄÄÄJ!!!! Innan hon förkunnade; Och det HÄR gör INTE DU! Och pekade på mig.
Tryggare kan ingen vara!

Och vet ni? Jag klarade hela passet UTAN att svimma! Kanske inte den mest graciösa uppenbarelsen ever...Kommer aldrig kallas Gasellen från Hammarö, möjligtvis Hammarös Humptydumpty...

Om jag kunde beskriva den lycka jag kände efter detta första pass mot beach 2017?? Trött så in i märgen med neonröd ansiktsfärg och ett fånigt flin i fejan gick jag in i duschen.

I morse:
Sanningens minut för nybörjare infann sig då jag vaknade och började röra på mig. Eller försökte...
Ett minne från tidigt 80-tal poppade upp i huvudet. Det var ju då jag började min kroppsliga förvandling från soffpotatis till....mindre soffpotatis med ork. Utan bilringar. Jag HATAR bilringar. Jag har hellre kraftiga lår eller rumpa, men bilringar, nono! Tänk bara hur obekvämt det är att sätta sig ner och hur man än gör så måste man rätta till kläderna eftersom de kommer i osynk med fläsket runt midjan. Nåja, det här var en parentes...
Igenkännandet av SMÄRTAN var paralyserande!
Jag stönade högt då katten Syrran kom vandrande över bröstet på mig då hennes mjuka tassar tryckte på mina ömmande bröstmuskler(burpees och armhävniningar) för lite morgongos. Så kom resten av våra pälsklingar och ville gosa vilket resulterade i en smärtkavalkad utan dess like!

Jag hade ju glömt hur det kändes att ha T R Ä N I N G S V Ä R K på riktigt! Inte nån sån där fjantig värk då nån muskel känns lite öm efter 10 extra crunches eller benböj.

En riktig träningsvärk är då man vill utföra en rörelse, vilken som helst, hjärnan sänder informationen till kroppsdelen...som är ytterst ovillig till ordern men ändå försöker utföra den,  OCH utför den under svårt motstånd och smärta, för att då den påbörjat sin plågsamma rörelse få kontraorder från hjärnan att rörelsen inställes p g a för svår smärta.

Men nu är det KRIG! Jag skall baske mig inte ge träningsvärken en chans att återkomma.

För...

Jag har ju den tråkiga sjukdomen EDS som inte vill som jag, men jag har bestämt att träna och träna och träna för att slippa ta medicin som gör att jag mår illa vilket för att jag inte orkar träna....men då måste jag lära mig att hålla igen och inte träna för mycket....Jo men tjena hej, hur lätt är det?
Har inte lärt mig än, efter 35 år men det är väl aldrig försent att lära sig nytt?
Men jag känner mig trygg på mitt träningsmecka KMTI där jag alltid har tränat och även har mina sjukgymnaster som kan trycka rätt mina kotor titt som tätt. Eller sätta nålar i huvudet på mig om det så behövs.
Att inte ha tränat på "normala" tider har också gjort att jag tappat mina sociala kontakter. Fast gulle min chef som godkänt och hejat på mina ansträngningar till att få ordning på min motsträviga kropp.
Jag är ingen social människa som fikar på stan och har mig hur som helst utan jag behöver ett sammanhang där jag träffar människor som har samma mål som jag.
Som att träna.
Man pratar före och efter aktivitet. Passar mig ypperligt.
Sen åker man hem till sitt.
Perfekt.

Och nu till nåt helt annat....

Trots att min kära make jobbar på ett möbel-och selectföretag där jag kan välja och vraka i lulllull hur mycket som helst till fantastiskt reducerade priser så finner jag ibland "outsiders" där jag bara MÅSTE köpa nåt oemotståndligt snyggt. Som på vår lokala Hammarbutiken tex. Skulle bara hämta ett paket men kom ut med värsta snygga ljuslyktan för 189:-.

Så jäkla snygg! 

Här tillsammans med sina kompisar-
våningsfatet en gåva från min mamma och
ljuslyktorna från Gubbens jobb.

Ikväll börjar melodifestivalcirkusen...Hos oss betyder det att vi lyssnar på våra favoriter på spotify. Som till exempel Ted Gärdestad. Eller Freddy Mercury, eller någon annan favorit. Mello är ingen favvis, m a o.

Ha det gott kära vänner!