Höstmörker i corionatider

Go lördagskväll på er, mina godingar! 

Visst är det tufft nu, med detta regn och mörker som har legat över oss under lång tid? Och som inte det vore jobbigt nog, så har vi dessutom corona som ett blytäcke över oss. Tur att det var vackert väder igår. Jobbade hemifrån då vi hade studiedag inom grundskolan. Då passade jag på att ta 2 av hundarna på värsta hundprommarna. Jag valde de två yngsta, mor Glittra 3,5 år och son Humle 1,5 år. Har träningsvärk idag, faktiskt...

Hade tänkt hundprommar med våra två pensionärer idag men vaknade av regn och blåst. Dessa två är mycket ovilliga till att vara ute i regn och rusk så mattes motionspromme gick upp i rök. Inte kunde jag väl tvinga ut den mot deras vilja?

Jag har alltid haft svårt med höstmörkret och under tidigare år tagit lunchpromenader för att tanka luft och ljus. Men efter vår flytt till Tullholmen under vår stora renovering 2013-14 så försvann lunchprommarna. Att återgå till tidigare goda rutiner har inte lyckats.  

Det där med Corona...

Jag är skiträdd nu, med astmaallergi och EDS som kroppsliga problem. Men inte bara för mig själv utan även för alla mina kära. Och hur blir det om jag eller maken går bort, hur blir det då? Orkar den överlevande med allt runt omkring? Vi är ju inte lastgamla nån av oss, men ingen går ju säker i dessa tider.Vi har verkligen fått nåt att tänka på, Göbben och jag. Tunga saker som är viktiga att ordna, tex att skriva testamente och vita arkivet. Inget man tänker på då man är i livets mest effektiva fas. Men nu är det baske mig allvar i en pandemi! Eller vad säger ni?

Nu över till ilandsproblem. Vårt växthus tex...

Under vår tid i villaförort så fanns ingen plats för ett växthus men då vi äntligen fann vårt drömboende på landet så dök ju min önskan upp om ett växthus. Googlandet drog igång och efter många jämförelser och rekommendationer så valde vi ett som verkade passa oss. 

Några månader senare...glest mellan rutorna...

Mycket luftigt...

Ni ser säkert att det sitter några rutor kvar men det var i förrgår det...idag hade resten blåst bort!

Nyss stod min Göbbe och tomglodde ut över skogen, efter en stund upptäckte han nåt opassande i skogspartiet över vägen...det visade sig vara en plastskiva från vårt växthus...

Jag har tät mejlkontakt med företaget vi köpte växthuset ifrån så förr eller senare så kanske vi har ett växthus som är värt namnet...om inte så har jag en aning om att min käre Göbbe kommer att slänga hela dreten på tippen! Det har han nämligen hotat med varje gång han funnit en plastskiva på tomten...😆 Dock har jag med mitt stoiska lugn😆fått honom på bättre tankar. Än så länge...För inte slänger man väl 6500:- på tippen hur som helst, eller hur?😒

Som ni förstår så har vi mycket att lära som nybörjarlantisar, jag och Göbben. Men vi har fantastisk hjälp av våra fantastiska grannar.💓 

Ha en fantastiskt fin lördagskväll, mina finingar men glöm inte, HÅLL AVSTÅND!

Kraaaam på er!💓

Eftertankar...

 Men hallå, mina godingar! Hur går det i mörkret? Orkar ni ta tag i nåt nytt projekt såsom att bygga ut en altan eller byta en glödlampa? Vet ni. det är lika jobbigt oavsett vilket man än väljer. Bara så ni vet...Fråga min Göbbe, han har ett altanbygge på g...

Mitt råd till er alla: ta inte tag i några stora projekt just nu, eller ännu bättre; tänk bort alla ansträngande saker till nästa sommar. 

Min göbbe har som sagt andra tankar...han är född med en oerhört positiv egenskap i kroppen..på gott och ont...Hur han skall hinna bygga ut altanen innan vintern hugger tag i temperaturen och gör byggande av altan förjävligt jobbigt är för mig outgrundligt...forts. följ....

Vi har ändå fått lite gjort idag. Göbben for iväg och inhandade virke till altanen medan jag for till kyrkogården för att tända ljus. Först till lille Filip, som inte hann se världen innan hans livsgnista slocknade, och sen till mina föräldrar som ändå hann leva men lämnade livet alltför tidigt. 

Att tända ljus på mitt barnbarns grav är bortom all sorg i världen.Den sorg jag känner varje gång jag besökt graven går inte att beskriva! Samma sorg kan jag känna över att jag inte fick leva med min syster Margaretha som dog då jag var liten. Det enda minnet jag har är ett foto på henne och min bror med mig som liten mellan deras armar och ett snäckdekorerat skrin som hon köpte då hon hade en bra dag under sin cancerbehandling på Sahlgrenska. 

Skrinet var ett av allt som fanns under vår flytt och som jag återfann i somras! Känslan då jag fann det kan jag inte beskriva! Ibland drömmer jag om min syster. Jag har ju inte upplevt henne som vuxen men i drömmen är hon så himla verklig. Jag hann ju inte ha henne som storasyster mer än i 5 år men hade verkligen velat ha henne i mitt liv och saknar henne mer för varje år. Om hon levt så hade hon varit 71 år och hade säkert haft mycket att lära mig som lillasyster. Och jag skulle ha kunnat visa att jag inte bara var en liten skitunge som gjorde livet surt för henne och brorsan utan fick ett bra liv som vuxen. 

Jag är nu 62 år och det innebär ju att tiden framåt är mindre än bakåt. Den tid som är kvar är för mig nåt jag prioriterar som den viktigaste i livet. Tiden före gick ju av bara farten utan att jag ens reflekterade över tid och rum. 

Denna tid skall jag äga och förvalta för mitt välmående tills jag eventuellt inte minns vad jag gjorde för 10 minuter sen. Sen får väl min göbbe ta hand om mig...om inte han också är helt bort i stöll...

Nåja, jag och Göbben mår hur bra som helst just nu så vi hänger kvar ett tag till. 

Men i dessa tider så vet man aldrig...

Ta hand om er för tusan och cyberkramar från mig!

Mörkt hela tiden...

Men hallå goingar! 

Är ni lika energibefriade som jag under denna mörka månad? Jag har alltid tyckt om hösten, men då menar jag den RÄTTA hösten, dvs då den visar sina fantastiska färger, marken är krispig av frost och himlen är blå och molnfri. Inte den här hösten som visat sig på sistone då färgerna är grått och svart. 

Nu skall jag berätta för er hur min hemkomst var idag: Körde ALLDELES för fort på hemväg då jag väntade en viktig leverans. Min tanke var att jobba vidare hemifrån. 

Då leveransen kommit insåg jag efter koll i kylen att jag saknade vissa nödvändiga livsmedel och tog därför den sista energin till hjälp för att orka vända bilen och ta en tur till Coop. Passade också på att slänga skräp, lite kul måste man ju ha...😉 Insåg att jag kört som en tok då jag vid sopstationen vid Coop mötte min makes morbror som påtalade att jag verkade stressad. Hmmm...kanske hade han en poäng, men det erkände jag INTE för honom..😁 Gjorde mina inköp i flygande fläng och for sen hemåt för att jobba vidare. Väl hemma bytte jag till mina civila kläder, dvs formlösa svarta byxor och den numera urblekta hundmönstrade favoritjumper för att sen gå och släppa ut våra hundar från hundgården. 

Där stod...

Tre lurviga tjejer som mottog matte som om de inte sett henne på flera veckor! Detta är bara EN av alla anledningar till att ha husdjur! Att bli mottagen som den bästa i världen känns så mjukt och fint i hjärtat att det på en gång sänker stressnivån. MEN det är ett stort ansvar att ha ett husdjur som familjemedem!

Jag tänkte låta dem härja omkring på tomten och i hagen så jag hade tagit på mig Fiskviksjackan; dvs min självlysande gula jacka med reflexer och en oerhört stor mängd fickor,(tror inte jag funnit alla än😏), för att hålla värmen, men döm om min förvåning då alla tre efter utförda behov sprang upp på altanen för insläpp. Man kan undra om hundarna har samma problem med höstmörkret som matte? 

Sååå...

Jag lät mina lurviga älsklingar få gå in. I min jobbmobil hade jag fått två viktiga sms som jag under helgen skall sammanställa till ett dokument under helgen. 

Men inte ikväll...

För...

Efter min hemkomst från Coop så blev det alltså totalt batteritorsk på mig och hundarna.

 Jag laddade upp vovvarna med varsin morot att gnaga på men för min egen del överraskade jag mig själv med att sätta på tv-n! Att kolla tv direkt efter jobbet är inget jag gjort tidigare men idag var det premiär.

Som en energibefriad människa zsappade jag runt och hamnade på Wahlgrens värld. Har aldrig råkat på denna realityserie förut och efter bara en kort stunds tittande blev erhört illa berörd. 

Tänker...

Är det månne modernt för 20-30-40 åringar att ge nedlåtande och respektlösa kommentarer till sina föräldrar? På tal om detta så läste jag häromdagen om att Isabella Lövengrip-Blondinbella (jag VET vem hon är, är inte helt bakom flötet.😜..) hade uttalat sig i media om sin barndom i negativa ordalag utan att hennes föräldrar fått en chans att få ge sin syn på hennes påhopp. Varför göra detta mot sina föräldrar? Vad är syftet? Nån sorts ny terapi för 30-40 åringar som inte vågar ta ansvar för sina handlingar och lägger därför ansvaret på sina föräldrar.Vad är det som gör att man känner en sån stor lust att ge sina föräldrar en stor fet verbal käftsmäll rakt i ansiktet titt som tätt? Är det nån sorts självterapi att låta ens föräldrar få skulden över allt som hänt och som fortfarande händer och sker i ens liv? Vad beror detta på? Jag bytte kanal.

Snart ser vi på Idol. Caspar har redan vunnit, iallafall enligt mig och Göbben,  men även om inte, så är det ett fredagsnöje för oss gamlingar, dvs innan röstningen...det där mellanprogrammet är ju dret, eftersom man lätt somnar under tiden och då röstningen kommer så är man oftast i drömmarnasn land ...Fast det gör ju inget för Caspar har ju redan vunnit, eller hur? Har röstat, bara så ni vet...

Förresten, jag glömde ju att berätta, nu har jag bara 2 kilo kvar till matchvikten 60 kg. De där sista kilona är sega som faan, men idag var det lätt att kapa tterligare kilon i vår lunchservering. Korv, mos och bröd en fredag..Vegkorv och fläskfria såg likandana ut, för min del chansade jag inte. 

Men.. 

Grönsaker är ju också gott så det gick ingen nöd på mig.

Ha det gött mina kära vänner och tänk på avståndet!

Kraaaaam på er!

Allt möjligt

Hur har ni det i höstmörkret, mina kära vänner? Jag har tidigare inte känt av tidsomställningen så himla mycket men nu känns det verkligen i hela kroppen. Att inte hinna hem innan mörkret faller är ruttet jobbigt! Jag vägrar erkänna att åldern tar ut sin rätt för om jag hinner hem innan mörkret infaller så har jag hur mycket energi som helst. Dret med denna tidsomställningen, hävdar jag.

I förrgår hade jag och min tandläkare en sammankomst. Efter en rotfyllning i maj så har det känts konstigt, som ett obehagligt och t o m ont tryck i tandköttet över tanden. Inte jätteont men irriterande. En kula har också oroat mig. Vid koll visade det sig finnas en rotbit kvar med inflammation och varbildning som följd. Varet fanns i kulan.

Så kom dagen då den skulle avlägsnas. Tänkte att detta är väl inga problem. Har ingen tandläkarskräck.

Men...

Inför ingreppet lade hon värsta groteska dunderdrogen. Det var jag verkligen inte medveten om då, men igår kväll var jag en slagen hjälte. Vänstra sidan av ansiktet var bedövat, det var snett och huvudet värkte. I morse hade jag fortfarande tandläkarsmak i munnen...

Lunchen idag blev ytterst liten då den var hyfsat svårtuggad. Kanske bör sojastrimlor inte värmas upp och underhållas under för lång tid...

Tänk så rogivande det är att sitta och tomglo på småfåglarna vid matstationen utanför fönstret en lördagsförmiddag. Nyss fick den besök av en hackspettshona. Visst är hon vacker?

Förra helgen var det ju alla helgonsdag och jag och dottern var för att tända ljus på gravarna till våra kära avlidna.

Insåg då att det inte är långt kvar till jul! Och jag som tänkt vara ute i tid med alla julklappar! Nu är det ju inte första gången jag har tänkt samma sak...men i september hade jag stora förhoppningar om att klara av alla inköp innan deadline 23/12. 

Den här julen kommer dock att bli coronajul dvs ingen julfrukost hos oss med alla våra barn och barnbarn. Om alla är friska så har vi julfrukost hos min bonusdotter och hennes familj. Ja, jösses, så denna corona ställer till med våra traditioner! 

Snart fyller mitt andra barnbarn 2 år och där gäller samma coronaläge. Kalas är inte möjligt. Tror nog inte att hon är medveten om tidernas tillstånd, som 2-åring är man lyckligt ovetande om det mesta av livets baksidor. 

Men...

Där for Göbben iväg på eftersök! Strax efter det första samtalet kom nästa från en annan kommun! Där hade kontaktmannen ringt alla sina eftersöksjägare men de hade inte tid?!?!?! 

Då finns det en man på Fiskvik 210 som känner ett samhällsansvar för att viltet inte skall lida i onödan. Han kan åka över halva Värmland för att avsluta ett lidande eller avsluta med ett friande av viltet.

Det är min Gubbe det, men jag är rädd att han kör slut på sig😧

Det bästa vore om folk kunde låta bli att köra på en massa vilda djur och istället hålla hastighet, kolla höger-vänster inte bara i vägkanten utan även i skogskanten och uppmärksamma varningsskyltarna vid vägkanten! 

Då skulle vi kunna ha en fin lördagskväll utan avbrott.

Klockan är nu 17.53 och på tv-n visas Helgmålsbön. Har ALDRIG sett detta förut men nu har inslaget stått på eftersom jag sitter här och bloggar men vet ni, det var ju fantastiskt rogivande med en kvinnlig präst som berättade en historia som berörde mig oerhört. Ingen predikan. Jag, som ateist är mycket förvirrad över min egen upplevelse...

Nä, nu måste jag ändå visa mitt ljuslykteinferno! Jag är ju en värmeljusberoende person och har nu insett att det inte är farligt för hälsan utan tvärtom. Sååå nu har jag utökat placeringarna av ljuslyktor, inte bara inomhus utan även på altanen. 

Den där ljuslyktan är 
oerhört viktig för oss då 
det var den vi fick av vår
fastighetsmäklare då
försäljningen av vårt fd hus var klart!

Återbruk av burkar

Miolyktor och ljusstake från 
Solareturen

Dessa små mässinggrottor ligger mig varmt om hjärtat!
De var julklapp från vår förra chef!

Ja, här kommer min BetongBarbie igen!

Här fick jag allt med flera ljuslyktor på samma bild!
På väggen en present från min bonusdotter, den är mycket
uppskattad kan jag lova💓

                                                                 Ett verkligt fynd från Gengåvan.

Älskar den!

Tyckte det var väldigt mörkt
vid köksfönstret. Och tänk,
så lägligt fann jag några ljuslyktor i ett skåp. Inte skulle
 de väl behöva stå där alldeles
oanvända...😉

Ohhh, nu kom min Gubbe hem igen! Han har avslutat ett stackars rådjurs lidande😢 Nu kanske vi kan få en fortsatt lugn lördagskväll.

Från mig till er; Ha en fantastiskt fin fortsatt helg och tänk på att hålla avstånd!

Kraaaam på er!💓💓💓💓

Höstlov

Så lider veckan mot sitt slut och tänk så mycket jag har fått gjort! Känner mig verkligen i fas inför nästa vecka då lärare och elever kommer tillbaks.

Våra ungar har haft tråkigt och avreagerat sig på skolans möbler....Varför? Vem vet? Inte dei alla fall...

                                               

Idag fick jag lite feeling och fixade till soffan så gott det gick med hjälp av skumgummidynan till en oanvänd kattbädd och resttyg från slöjden. Får se hur länge det håller...

I morgon jobbar jag hemifrån med en massa beställningar och min som alltid ömma tå; biblioteket. Skall läsa en hel hög med ungdomsböcker, märka upp dem med ryggsignaler för ämne, plasta in dem och till sist registrera dem i biblioteksprogrammet. 

I veckan såg jag i facebookflödet ett inlägg om att köpa vackra muggar designade av bästa Petra Nyman i samarbete med Bröstcancerföreningen, Värmland. Jag nappade direkt! Att kunna gynna ett bra ändamål via nåt vackert är verkligen en vin-vin situation! Muggarna överträffade verkligen bilderna! Jag, som har svårt med såna där stora baljor som rymmer bort emot en halv liter dryck blev sååå himla lycklig då jag öppnade paketet och såg den perfekta storleken på muggarna. 

Efter jobbet fanns det en liten lucka och bästa Inger-hundarnas förstamatte kom på visit. Vi hann med en fikastund innan det bar iväg till vetten med Lummi och Humle. Lummi har en envis och jobbig hosta som stört både hennes och vår nattsömn under några veckor och Humle skulle kolla sina vita blodkroppar inför medicinbyte. Inger tog hand om Lummi och jag om Humle. Undrar hur många hundägare som har en sån fantastisk uppfödare och inte att förglömma VÄN som vi har? Fick en burk hemmagjord(säger man så?) honung av henne. Nu kommer det honungsgrillade att stiga i vårt hem.

Lummipummi, vår goa
gammeltant, ehhh förlåt Lummi,
menar såklart äldre dam💓

Humle, vår stora oro och glada tokstolle!
Har aldrig förstått att han är sjuk i magen utan
glatt snott kattmat, gnagisar, kottar, gräs, kattbajs...
och ett oändligt antal okända smakupplevelser från 
skog och mark.

Då man kommer in på Hammarö smådjursklinik med Humle så hojtas det; Men hej Humle! från alla håll.

 Hans besök har ju varit täta ända sen han var liten valp med svåra magproblem och viktbortfall så han han har blivit något av en kändis först på Ulvsby smådjursklinik och senare på Hammarö smådjursklinik dit drygt halva styrkan från Ulvsby följde med vid öppnande i våras. Förhoppningsvis kommer våra besök att minska i framtiden då Humle fått ny medicin utan så många biverkningar som cortisonet gett. Lummis hosta är inte heller av svår art utan en bronkit som hon fått medicin emot. Och jag som var redo för värsta tunga beskedet. Tänk att man alltid skall ta ut det värsta! 

För två veckor sen fick vi ta adjö av vår kära kollega Camilla, som har tagit tag i sina drömmar och sökt och kommit in på en konditorutbildning. Sorgligt var det att ta adjö av henne samtidigt som man ville önska henne lycka till!

Sååå...
Kom då dagen då vi blev medvetna om att vårt energiknippe, fantastiska vän och medarbetare Jenny gjorde sin sista dag hos oss! Men på riktigt, som hon brukar säga!

Jenny som drottning av böbbelköpp!
Tyvärr kunde inte Camilla vara med i
vår böbbelfest. 

Att sakna nån på riktigt har fått ett helt nytt ansikte för oss och den som kommer ersätta henne får inget lätt jobb. Vill INTE byta med den stackar´n..

Två fina medarbetare på två veckor är verkligen för mycket! Vi tänker att de bara är på en liten utflykt...

Det där med att fina medarbetare går vidare i livet på andra arbetsplatser blir värre och värre för varje år. Om inte alltför många år kommer jag att gå i pension. Hoppas att NÅN kommer att sakna mig då...

Men hör ni, till helgen kommer den där förhatliga Halloween samtidigt med alla helgons dag. Jag kommer att hedra mina hädangångna föräldrar, mitt lilla barnbarn Filip och min dotters farfar med en tanke och ett ljus för var och en av dem här hemma och på gravarna. Halloween fär hålla till nån annan stans!

Mys i höstmörkret mina godingar!