Dagen efter jubileumet..

 Hallå, mina vänner!

 Efter gårdagens 24-års jubilerande för mig och Göbben så kanske nån tror att jag fick värsta bakfyllan och behövde vara hemma från jobbet idag. Men näe, jag är för gammal för såna anledningar till frånvaro. 

Om ni minns så hade min käraste Göbbe en grym förkylning förra veckan och då fick hans maka, dvs moi hålla sig hemma fr o m måndag kl. 10.00. Han tog covidtest och fick negativt under onsdag kväll. Jag fick därmed klartecken till att återgå till jobbet på torsdag. Att jobba hemifrån funkar ju helt otroligt bra men inget är som att vara på plats på jobbet. Torsdag- fredag var det fullt upp. Så blev en kollega testad positiv...

Ni vet väl hur fredagskänslan är, eller hur? Då man avslutar på jobbet, packar ihop sina saker och går ut till parkeringen och backar ut bilen från parkeringen. Kanske lite tidigare än vanligt...Färden hem är rena helgrakan inför helgen, eller hur?

Min hemgång på freda´n var likadan men under lördagen började helgfeelingen sacka, inte samma helgkänsla som annars, halsen raspade, andhämtningen var stundtals lite jobbig och snoren rann. Under söndagen var symptomen ännu tydligare. Sa till min Göbbe: Tror jag fått din förkylning..en liten en..sååå jag stannade hemma på måndagen och har sen dess jobbat hemifrån.

Idag fick jag provsvar; Positivt covid 19. 

Så är läget just nu. Göbben är återkallad från sitt jobb, ingen får komma i närheten av oss förrän om 7 dar. Om mina symptom är borta, vill säga. Det där känner jag ett stort obehag för... Hur vet jag när symptomen är över? Som astmatiker kan jag ju ha torrhosa hur länge som helst...

Jag har haft mycket värre förkylningar än denna men då mindre farliga. 

Nu önskar jag er, mina goa vänner, hälsa och välmående💓💓

Cyberkramar i massor!

24 år

 För länge sen, på den tiden då inte surfplattor och smarphones fanns, hände det sig att två människor i sina bästa år av en händelse råkae stöta ihop på ett av traktens förnöjelseställe. De var lite naggade i kanten av sina första erfarenheter av vuxenvärldens vedermödor. Som så många har upplevt.

På den tiden gick man på lokal för att njuta av stoj och glam efter att ha grundat med lite extramod medelst surt vin eller dåligt blandade drinkar. 

De var vid gott mod vid typ....22.30-tiden..De hade tappat bort sitt sällskap för länge sen och minglade runt lite på måfå. SÅ föll blicken på en speciell person! 

Resten är historia.

Dessa två personer hade inte mycket gemensamt från början mer än husdjur och attraktionen till varann, men tänk så mycket de har lärt sig av att leva sida vid sida under många år.

Hans första gymnastiska övning, månne?

Först och fråmst..det där med husdjur,..

I Hans hus fanns Fanny, en riktig kattbitch. Hon kom att hata Henne efter att Hon hävdat kastrering. De två kastrerade hankatter som Hon tog med i bagaget dissades totalt av Fanny, som visade sitt missnöje med att kissa här och där, utom i kattlådan..

Så träningen...

Hon hade under många år varit en elitmotionär men tappat lite av gnistan av olika anledningar och Han hade väl aldrig nånsin haft gnistan till träning tidigare, Han hade istället ett stor intresse av skog, mark och jakt.

Det där med jakten...

Där lade hon in en brasklapp från början eftersom hennes ömma tankar var hos djuren i alla lägen och han lovade att hålla detta suspekta intresse vid sidan av henne. 

Men skog och mark kunde Hon väl gå med på...kanske

Hon hade kontakter för att hyra stuga i Branäs under flera år. Det där med snö var nåt hon försökte gilla men insåg att om det inte var julkortslikt så kvittade det.

Fint..men bara på foto, hävdader Hon

Men om sommaren var det en annan femma. Varmt och skönt. Och tomt på folk. På 90-talet, alltså. De två tränade av glatta livet och mådde sååå gött.

 Hon har just avslutat ett pass...

tillsammans med Honom.

Och i övrigt körde de skiten ur sig på deras träningsmecka och hade sååå himla kul! Spinning-ibland dubbla pass, cirkelträning och styrkepass. Inget var tuft nog.

De band tätare och tätare band..

Så...

kom då dagen då De gav varann sina finaste löften inför varann, De valde den långsamma versionen på ca 2 minuter. De tänkte som så att det är inte tiden på löftena som är viktiga utan att HÅLLA dem.

Han och Hon

Idag är det 24 år sen De möttes! Följ den spännande fortsättningen!

Puss och kram till er alla!

 

 

 

 

 

 

Recept....eller inte

Nä men hej, mina goingar! Har ni verkligen tid med mig i dessa adventstider? 

Okej, då kör vi!

Denna vecka har ju varit en annorlunda vecka. Min Göbbe blev förkyld under måndagen och då fick hans kära maka vackert åka hem ifall han skulle ha fått det onda C. Jag har jobbat hemifrån och det har funkat kanon. Fast vissa saker GÅR faktiskt inte att sköta via dator, såsom ett bibliotek, vid min återkomst var det inte bokstavsordning i hyllorna direkt...

Nåja, vad vore väl livet utan utmaningar😉

I torsdags fick jag en ingivelse om att byta helgmeny, den har ju varit i stort sett densamma under många år. Typ potatisgratäng och nåt tillbehör passande för en köttätare och en vegetarian. För att variera den så kan man ju alltid skära potatisen på nåt nytt, spännande sätt...

 Tog tag i saken och började gå igenom alla mina kokböcker som jag samlat på mig under årens lopp. Som den här tex. Dess framsida förleder en att tro att där finns spännande vegetariska recept.

Så slår man upp första sidan och där minsann finner man ett recept innehållande fläsk...

Bläddrar vidare och ta mig tusan är det inte kött och fläsk i alla rätter!

Men denna kokbok har ändå varit en källa till glädje..."Skär huvudet i fyra delar och servera med litet av spadet"😁 Onekligen en aning makabert...

Nästa kokbok fick vi i present av vår mäklare vid vår husförsäljning. Ställde den oöppnad tillsammans med alla andra kokböcker på bänken i köket och där har den stått tills nu. 

Började bläddra lite förstrött och insåg att där kryllade av recept med lamm, kalv, fisk och skaldjur. Inget som nån av oss äter. Min Göbbe vägrar äta djurbarn och jag varken barnen eller deras föräldrar. Den enda fisk jag kan få i mig är lax, och den var inte representerad i något recept...

Men boken var säkert dyr...

Men vet ni, har ni denna kokbok i er ägo, så har ni en guldklimp! Jag menar då Annas Mat, inte den där GI-historien...Här finns grundrecept, inga milslånga ingredienslistor som i allafall jag slutar följa efter sisådär fjärde ingrediensen, för att fortsättningsvis köra efter eget huvud. Därför har jag aldrig lyckats göra om en lyckad rätt...Som den gången jag skulle göra en kryddstark veggisgryta, tog fel på spiskummin och kanel, ville inte slänga alltihop utan tokkryddade för att få bort kanelsmaken och tänk, jag lyckades över förväntan! Men inte kommer jag ihåg vad jag använde för kryddor...

 Så egentligen borde jag ju slänga hela receptsamlingen förutom den, det skulle ju dessutom ge mer plats på bänken...

Vad sa ni? Vilken rätt det blev? Potatisgratäng, älgbiff/vegbiff och sallad😄

Ha en trevlig första advent, mina vänner och glöm nu inte det där med avståndet!

Kraaaam!

 

Höstmörker i corionatider

Go lördagskväll på er, mina godingar! 

Visst är det tufft nu, med detta regn och mörker som har legat över oss under lång tid? Och som inte det vore jobbigt nog, så har vi dessutom corona som ett blytäcke över oss. Tur att det var vackert väder igår. Jobbade hemifrån då vi hade studiedag inom grundskolan. Då passade jag på att ta 2 av hundarna på värsta hundprommarna. Jag valde de två yngsta, mor Glittra 3,5 år och son Humle 1,5 år. Har träningsvärk idag, faktiskt...

Hade tänkt hundprommar med våra två pensionärer idag men vaknade av regn och blåst. Dessa två är mycket ovilliga till att vara ute i regn och rusk så mattes motionspromme gick upp i rök. Inte kunde jag väl tvinga ut den mot deras vilja?

Jag har alltid haft svårt med höstmörkret och under tidigare år tagit lunchpromenader för att tanka luft och ljus. Men efter vår flytt till Tullholmen under vår stora renovering 2013-14 så försvann lunchprommarna. Att återgå till tidigare goda rutiner har inte lyckats.  

Det där med Corona...

Jag är skiträdd nu, med astmaallergi och EDS som kroppsliga problem. Men inte bara för mig själv utan även för alla mina kära. Och hur blir det om jag eller maken går bort, hur blir det då? Orkar den överlevande med allt runt omkring? Vi är ju inte lastgamla nån av oss, men ingen går ju säker i dessa tider.Vi har verkligen fått nåt att tänka på, Göbben och jag. Tunga saker som är viktiga att ordna, tex att skriva testamente och vita arkivet. Inget man tänker på då man är i livets mest effektiva fas. Men nu är det baske mig allvar i en pandemi! Eller vad säger ni?

Nu över till ilandsproblem. Vårt växthus tex...

Under vår tid i villaförort så fanns ingen plats för ett växthus men då vi äntligen fann vårt drömboende på landet så dök ju min önskan upp om ett växthus. Googlandet drog igång och efter många jämförelser och rekommendationer så valde vi ett som verkade passa oss. 

Några månader senare...glest mellan rutorna...

Mycket luftigt...

Ni ser säkert att det sitter några rutor kvar men det var i förrgår det...idag hade resten blåst bort!

Nyss stod min Göbbe och tomglodde ut över skogen, efter en stund upptäckte han nåt opassande i skogspartiet över vägen...det visade sig vara en plastskiva från vårt växthus...

Jag har tät mejlkontakt med företaget vi köpte växthuset ifrån så förr eller senare så kanske vi har ett växthus som är värt namnet...om inte så har jag en aning om att min käre Göbbe kommer att slänga hela dreten på tippen! Det har han nämligen hotat med varje gång han funnit en plastskiva på tomten...😆 Dock har jag med mitt stoiska lugn😆fått honom på bättre tankar. Än så länge...För inte slänger man väl 6500:- på tippen hur som helst, eller hur?😒

Som ni förstår så har vi mycket att lära som nybörjarlantisar, jag och Göbben. Men vi har fantastisk hjälp av våra fantastiska grannar.💓 

Ha en fantastiskt fin lördagskväll, mina finingar men glöm inte, HÅLL AVSTÅND!

Kraaaam på er!💓

Eftertankar...

 Men hallå, mina godingar! Hur går det i mörkret? Orkar ni ta tag i nåt nytt projekt såsom att bygga ut en altan eller byta en glödlampa? Vet ni. det är lika jobbigt oavsett vilket man än väljer. Bara så ni vet...Fråga min Göbbe, han har ett altanbygge på g...

Mitt råd till er alla: ta inte tag i några stora projekt just nu, eller ännu bättre; tänk bort alla ansträngande saker till nästa sommar. 

Min göbbe har som sagt andra tankar...han är född med en oerhört positiv egenskap i kroppen..på gott och ont...Hur han skall hinna bygga ut altanen innan vintern hugger tag i temperaturen och gör byggande av altan förjävligt jobbigt är för mig outgrundligt...forts. följ....

Vi har ändå fått lite gjort idag. Göbben for iväg och inhandade virke till altanen medan jag for till kyrkogården för att tända ljus. Först till lille Filip, som inte hann se världen innan hans livsgnista slocknade, och sen till mina föräldrar som ändå hann leva men lämnade livet alltför tidigt. 

Att tända ljus på mitt barnbarns grav är bortom all sorg i världen.Den sorg jag känner varje gång jag besökt graven går inte att beskriva! Samma sorg kan jag känna över att jag inte fick leva med min syster Margaretha som dog då jag var liten. Det enda minnet jag har är ett foto på henne och min bror med mig som liten mellan deras armar och ett snäckdekorerat skrin som hon köpte då hon hade en bra dag under sin cancerbehandling på Sahlgrenska. 

Skrinet var ett av allt som fanns under vår flytt och som jag återfann i somras! Känslan då jag fann det kan jag inte beskriva! Ibland drömmer jag om min syster. Jag har ju inte upplevt henne som vuxen men i drömmen är hon så himla verklig. Jag hann ju inte ha henne som storasyster mer än i 5 år men hade verkligen velat ha henne i mitt liv och saknar henne mer för varje år. Om hon levt så hade hon varit 71 år och hade säkert haft mycket att lära mig som lillasyster. Och jag skulle ha kunnat visa att jag inte bara var en liten skitunge som gjorde livet surt för henne och brorsan utan fick ett bra liv som vuxen. 

Jag är nu 62 år och det innebär ju att tiden framåt är mindre än bakåt. Den tid som är kvar är för mig nåt jag prioriterar som den viktigaste i livet. Tiden före gick ju av bara farten utan att jag ens reflekterade över tid och rum. 

Denna tid skall jag äga och förvalta för mitt välmående tills jag eventuellt inte minns vad jag gjorde för 10 minuter sen. Sen får väl min göbbe ta hand om mig...om inte han också är helt bort i stöll...

Nåja, jag och Göbben mår hur bra som helst just nu så vi hänger kvar ett tag till. 

Men i dessa tider så vet man aldrig...

Ta hand om er för tusan och cyberkramar från mig!