Min GPS är ur funktion...kalla mig virrpanna

I vår familj brukar vi använda oss av uttrycket Hiawatha-varning då man irrar bort sig. Detta uttryck kommer från långt bak i tiden under en löpartävling i Ekshärad där min f.d gubbe sprang fel fem(5!!!) gånger under en och samma tävling på distansen 10 km. Allt som allt sprang han väl säkert 2 mil men lyckades ändå komma långt fram i resultatlistan. Detta har varit en ständig källa till glädje!

Efter detta var uttrycket befäst. Det har levt vidare och idag var det min tur att få en varning. 

Jag tog med mig Vaskiböbb på en långpromme som skulle visa sig bli långt mycket längre än vi kunnat ana. Tanken var att gå till SCK-stugan och hälsa på hussen och hans cykelkompisar för att kolla hur långt i snickrandet de kommit. De håller på med en brädfodring av hela stugan. 

Då jag var nästan framme ringde Gubben och sa att han var hemma! Att vi inte mötts är och förblir en gåta då han cyklade samma väg som jag gick. 

Nåväl, jag och Vaskiböbb tog av åt mörmospåret till. Han älskar att gå i skogen och vädret var vackert så vi gick på. 

Så fick jag en snilleblixt, då vi nästan var framme vid vägskälet där spåret tar slut och blir gångväg. En mindre lyckad snilleblixt...Jag tänkte nämligen gena över Gamla Götetorp...tror jag det kallas. Hade en föreställning om att hålla vänster hela tiden. Lättare sagt än gjort då inte vägen gick åt det hållet...

Vi gick och gick och gick och gick....Så äntligen kände jag igen mig! Vi var vid den nedlagda macken vid Götetorp! Äntligen kände jag igen mig, men nån genväg blev det ju knappast. Men jag tror att Vaski hade en härlig promme med matte i alla fall. Inte så ofta man kan göra såna maratonprommar med en hund i taget. 

En snabb kopp kaffe och så var det dags för inköpsrunda och efter det födelsedagskalas hos bästa styvdottern. En arbetskamrat gör så fantastiskt fina scrapbookinggrejer och nu hade jag köpt en plånbok i papper. Så otroligt fin! I den lade vi 400:- och ett halssmycke. Jag tror hon gillade alltihop. Halsbandet åkte på direkt i alla fall!

Jag har ju inte kunnat lägga in bilder på flera da´r, bluetoothsymbolen har ju varit puts väck från datorn. Gubben har inte fattat vad som hänt, och han brukar kunna sånt där datakrångel, men icke denna gång.

DÅ jag satt mig vid datorn efter kalaset så fanns symbolen där igen! Fatta så konstigt!

Nu kan jag lägga in bilder igen, tjohoo! 

Detta köpte vi på vår inköpsrunda, ännu ett kompostgaller.
Den som kom på detta fantastiska universalstängsel
borde ha nobelpriset! Inga fler kattbajsätare i vårt hus!

Visst är den söt som socker, plånboken! Camilla Eriksson heter
upphovsmakerskan. Så himla duktig!

Kärringen-55...fast Gubben kallar mig Gumman

Att få sova ut på morgonen en lördag har blivit en önskedröm. I morse började Vaski gnälla prick 06.27. Bajsnödig, sa hans blick. Suck...Förbaskat att jag är så lättväckt! Hussen sov lugnt vidare efter att ha gluttat med ena ögonlocken. Två av tre hundar ville ut och där gjorde de både 1:an och 2:an. Lilla Klinga låg kvar i sängvärmen hos hussen. Efter uträttade behov sprang två lättade vovvar upp och lade sig intill husse. Matte kom stånkandes efter. Vägrade att gå upp vid denna okristliga tid, men se det var inte lätt att somna om. Då hon äntligen gjort det, så vaknade hussen och sa med hög röst: SKALL VI GÅ UPP?
Mattes ögon var tyvärr ihoptvingade och därav infann sig stora problem att stiga upp...
Men hussen, som nu var pigg och alert gick ut med voffs medan matten snoozade en stund och senare medelst hasande steg så sakteliga piggnade till. Så pigg att hon bokade ett tabatapass! Tyvärr krockade det med hennes akuttid hos frissadoktorn. Skit också, men inget att göra åt! Då man är träningssugen så är man!
Ny akuttid på måndag. Då skall bästaste Tina på Glada Saxen fixa frissen på matten så hon kan visa sig bland folk. Matten, som i somras bestämde sig för att sluta byta färg på sitt hår då hon nu är i den gyllene medelåldern, har nu svåra problem med att hålla detta löfte. Allt eftersom håret växt ut så visar sig det kommunalgrå testarna allt mera. Det känns jättekonstigt att vara gråhårig...
Resten av mig har inte hunnit med, bara håret. Jag VET och ACCEPTERAR att jag är 55 år, men att håret så tydligt visar detta är helt onödigt, tycker jag. Övertydlighet, helt enkelt. Tror jag måste måla naglarna i nån riktigt vågad färg, typ glitter eller guld...För att var lite wild and crazy, liksom.

Då jag var yngre så visste jag bombsäkert hur en medelålders kvinna skulle klä sig och uppträda. En "Sandgrundsbrutta" ville ju ingen vara.

Kännetecknet för en Sandgrundsbrutta var; Blonderat hår som var upptuperat/permanentat/sprayat/stod still på hövve i storm, helt enkelt, ljusblå ögonskugga, rosa läppstift, gärna koboltblå mascara, mycket stark doftande av billig parfym OCH nu kommer det värsta; För små kläder! Gärna i skepnad av leopardmönstrat och därtill alldeles för höga klackar på lacksandalerna/stövlarna! En fuskpälsjacka i djurmönster som pricken över i:et.
Detta var och är fortfarande min värsta mardröm. Tänk om jag helt plötsligt en dag upptäcker att jag gillar leopardmönstrat?!? Och börjar måla pluggarna i ljusblått? HJÄLP! Jag rodnar i det djupaste rosa av att jag faktiskt nån gång tuperat mitt hår...uhhhh, så pinsamt...
Så kommer jag då till mitt senaste klädinköp. Dessa alldeles underbara kläder jag beställt genom Bästa Frida. Så snygga! Men vad väljer jag då? Jo, de tightaste av alla kläder. En kärring på 55!
Men jag är nöjd som bara den och mer kläder skall jag beställa i framtiden. Men tänk om leopard blir grejen? Kommer jag att tappa huvudet och helt plötsligt gå omkring i leopardmönstrade tights/kjol/tröjor/jumprar? Finns det någon av mina vänner som då vågar påminna mig om min ålder och kanske tipsa om mer passande kläder...Snälla, GÖR det, någon.

Snyggkläderna

Körde Fridas testpass igår. Hon har inget att oroa sig för...om hon nu gjorde det. Ett proffs som hon kan köra vilka pass som helst utan problem. Jag kände mig som om jag hade en alldeles egen PT. Lite synd om henne då hennes kollegor ballade ur, men de hade säkert sina anledningar. Jag kände mig utvald, jag! Skall försöka hinna till hennes pass nån gång i fortsättningen, även om det på onsdagarna är Stabbes pass som har gällt för oss, Gubben och jag.

I möra är det lön. Tänk att jag fortfarande har pengar kvar denna månaden. Det är på grund av, ja just det, på grund av att hundarna inte är på hunddagis. Visst är det gôtt att ha pengar kvar, men ändå märker jag att Vaski saknar dagis. Då vi går på morgonen gnyr han och vill med oss. Lummi däremot, bryr sig inte. Hon är glad bara man bryr sig...även om det är mitt i natten. Däremot stressar hon fortfarande upp sig i bôtt då vi skall gå på promme. Man får verkligen TRÄNA med henne, då funkar hon. Hon eftersöker KOMMANDO hela tiden, kan inte bara nosa omkring, slöa runt som Klinga. Nä, hon stressar på som om hon hade en uppgift HELA tiden. Det är jättesynd om henne! Då kvällen kommer och vi är samlade allihop, hela flocken, så slänger hon sig raklång  på golvet och somnar som en stock!
Jag har bestämt att komma ikapp med mina utgifter...och dessutom köpa mig lite extralycklig, som till exempel med mina House of Lolakläder. Då jag gjort allt detta så skall Vaski få komma tillbaka till stället han trivs mest på som fisken i vattnet, Tassarnas Hunddagis. Det kommer nog att ske runt jul eller strax därefter. Längre klarar inte mitt samvete...

I väntans tider

Åhhh, så jag längtar efter mina House of Lolakläder! Vill ha, vill ha! NU! Och jag som i vanliga fall inte är speciellt flärdfull...Kan det vara höstmörkret som så sakta smyger på som får mig att tappa huvudet så?
Igår var Gubben och jag på grymma Tabatapasset! Instruktören var en ny bekantskap. Kanonbra på alla sätt! Inspirerande, pådrivande och kul. Precis som jag vill ha en instruktör!
Idag blir det träningsvila. Endast långpromenader med en vovve i taget. Gôtt för själen...och träningsvärken.
I morgon däremot, skall jag köra provspinningpass för Frida, allas vår Mrs. Powerstep! Det skall bli riktigt spännande och kul!

På väg hem från hundpromme nr 2, såg jag nåt som gjorde mig fruktansvärt upprörd. En dam/kärring kom körandes med sin lilla hund...i KNÄET!!! Vad har man i huvudet då man gör så? Man har ju inte sina barn i knäet då man kör bil...Jo, förresten, det har jag också sett här på området! Då blev jag lika upprörd som nu! Hur är folk funtade egentligen?
Inte ett dugg rädda om sina djur eller barn, eller andra medtrafikanter, för den delen. Det värsta är att detta är den andra som jag ser köra bil med sin hund i knäet. På samma område! I somras såg jag det första gången. Då var det en ung tjej med en liten svart pälsboll som dessutom hade huvudet ut genom den vidöppna rutan! Tänk om den hoppat eller ramlat ut! Idag var det en äldre dam med en vit lika liten truls. Det är faktiskt inte klokt!
Nu eldar jag i braskaminen. Jag är ringrostig, märker jag. Det ryker in som tusan så därför måste jag vädra...och då blir det kallt. Har just nu korsdrag och hoppas på att röken hinner vädras ut innan Gubben kommer hem. Om inte, så kommer han att påpeka hur jag skall göra då jag eldar, och det vet jag ju, fast det hjälpte inte, liksom...Håll tummarna!

Klädfunderingar

Igår bestämde jag att det var höst. Alla sommarblommor mötte sitt öde i komposten, pellisarna fick tillfälligt boende på inglasade altanen innan de hamnar i "vinterrummet" på övervåningen. Men än så länge är det så varmt och skönt i kuvösen att de får fortsätta glädja oss med sin blomning ett tag till.
Tog en massa bilder som jag hade tänkt att lägga in här. Men se det gick åt skogen då Bluetoothen verkar ha försvunnit ur datorn. Eller ja, inställningen, alltså...eller genvägen, eller vad det kallas...Skit samma, det går inte att lägga in bilder i alla fall.

Det känns faktiskt ganska vilsamt då man har gjort klart allt detta inför hösten och vintern. Man kan luta sig tillbaka och bara njuta av en skön brasa i kaminen de kulna höstkvällarna. Möjligtvis kan man planera för nya projekt inför nästa säsong...och sen förkasta dem, om man så vill.

Det jag nu går omkring och funderar på är vad som är den ultimata vinterklädseln. Varmt, snyggt, regntätt, praktiskt och överkomligt i pris. Helkroppsallvädersstövlar? Nä, det föll på snyggheten. Scooteroverall? Samma där. Det värsta som finns är då regnet står som spön i backen och man skall gå ut med hundarna. Då vill jag ha nåt praktiskt, varmt, regnsäkert och framför allt snabbt att få på mig. Inget krångel får förekomma då voffs är nödiga! Köpte en regncape för nåt år sen. Trodde det var det ultimata plagget. Pyttsan heller! Först och främst prasslade det så Klinga blev livrädd. Hon gick längst ut i kopplet och vägrade komma i närheten av mig. Dessutom smetade capen fast runt benen på mig och inte tusan fick jag ordning på var jag hade bajspåsarna, godiset, kopplet, nycklarna...Allt detta hade jag ju i jackan under, och då var jag ju tvungen att dra ut händerna ur capehålen för att sen ha ett h-vete att finna dem igen
Regnjacka är värdelös om man inte har regnbyxor också. Och det tar alldeles för lång tid att ta på sig. Regnkappa då? Funderar på det. Min hundförarjacka är ju väldans bra men inte helt vattentät. Och dessutom lårkort, vilket gör att man blir plaskvåt på byxorna. Sen har vi det där med skodon. Köpte ett par gummistövlar förra våren. De höll ett halvår, sen sprack gummit, eller rättare sagt plasten. Det var med andra ord fuskgummisar. Återstår att komma på om jag skall köpa långskaftade eller kortskaftade, kängor eller stövlar, varmfodrat eller inte...
Sen kommer vi till vantarna. Det är ett sorgligt kapitel. Jag fryser ständigt om händerna på vintern. Har köpt så många vantar under årens lopp och alla har de haft det gemensamt att de inte värmt mina händer. Dessutom skall de vara smidiga så jag får upp bajspåsarna utan att behöva ta av mig vanten. Har funderat på såna där som jägarna har. De har små nabbar på fingertopparna. Men är de varma nog?
Under tiden som jag funderar över detta passar jag då och då på att köpa mig nåt snyggt plagg att vara fin i, så långt från praktiskt som man kan komma. Gôtt för själen!