I väntans tider

Åhhh, så jag längtar efter mina House of Lolakläder! Vill ha, vill ha! NU! Och jag som i vanliga fall inte är speciellt flärdfull...Kan det vara höstmörkret som så sakta smyger på som får mig att tappa huvudet så?
Igår var Gubben och jag på grymma Tabatapasset! Instruktören var en ny bekantskap. Kanonbra på alla sätt! Inspirerande, pådrivande och kul. Precis som jag vill ha en instruktör!
Idag blir det träningsvila. Endast långpromenader med en vovve i taget. Gôtt för själen...och träningsvärken.
I morgon däremot, skall jag köra provspinningpass för Frida, allas vår Mrs. Powerstep! Det skall bli riktigt spännande och kul!

På väg hem från hundpromme nr 2, såg jag nåt som gjorde mig fruktansvärt upprörd. En dam/kärring kom körandes med sin lilla hund...i KNÄET!!! Vad har man i huvudet då man gör så? Man har ju inte sina barn i knäet då man kör bil...Jo, förresten, det har jag också sett här på området! Då blev jag lika upprörd som nu! Hur är folk funtade egentligen?
Inte ett dugg rädda om sina djur eller barn, eller andra medtrafikanter, för den delen. Det värsta är att detta är den andra som jag ser köra bil med sin hund i knäet. På samma område! I somras såg jag det första gången. Då var det en ung tjej med en liten svart pälsboll som dessutom hade huvudet ut genom den vidöppna rutan! Tänk om den hoppat eller ramlat ut! Idag var det en äldre dam med en vit lika liten truls. Det är faktiskt inte klokt!
Nu eldar jag i braskaminen. Jag är ringrostig, märker jag. Det ryker in som tusan så därför måste jag vädra...och då blir det kallt. Har just nu korsdrag och hoppas på att röken hinner vädras ut innan Gubben kommer hem. Om inte, så kommer han att påpeka hur jag skall göra då jag eldar, och det vet jag ju, fast det hjälpte inte, liksom...Håll tummarna!