Lösenordskaos...

Oj oj oj, vilket krångel jag har haft med min gmail och mina bloggar! Helt plötsligt såg inte inloggningen ut som den alltid har gjort. Men hallå?? Min viktiga gmail fanns bara i mobilen men gick inte att nå från datorn. Och varför i mobilen då lösenordet tydligen inte fungerade i datorn, och varför gjorde det inte det? Tänkte jag. Kontaktade hjälpcenter massor av gånger men de instruktioner de lämnade handlade om annat. GAAAAHHHH!!!

Tror att allt började med då jag startade den här bloggen. Jag var tvungen att ha en mejl och försökte då koppla min gmail som jag startade  i och med den första bloggen husetbus. Men se där blev det dretkrångligt. Jag är ju inte heller värsta datageniet så jag öppnade en ny gmail bara för att få igång min blogg. Lösenordet glömde jag tyvärr efter typ 1 sekund....Inte bra, jag vet.

Har klarat mig ända tills nu då Google tydligen gjort om. Förut har jag bara valt nån av adresserna och lösenordet har varit förkryssat. Men så helt plötsligt var jag tvungen att skriva i lösenordet på den här bloggen och då stött jag ju på patrull. Och herre du min skapare vad jag har krånglat!

Jag är ju som sagt inget datasnille, och jag antar att det finns fler som jag. Då kan man undra om Google tycker att vi skall dra nåt gammalt över oss och låta såna som fattar bättre ta över bloggvärlden?

Ja, jag vet inte ja, men jag skulle ju önska att det fanns "blogg för dummies" för såna som mig och mina gelikar. VARFÖR kan inte Blogger gör det superenkelt för oss och uttrycka sig mindre nördigt. Och varför kan man inte nå en levande support via mobil?

Nåja, idag har jag trasslat mig till att göra nya lösenord, till BÅDA bloggarna OCH gmailen.
Detta var ju min mobil(androidjävel) engagerad i och så fick jag efter en stund en varning att minnet höll på att ta slut. Förra gången jag råkade ut för detta så låste det hela mobilen! jag hade massor av mms på gång och mobben var svart! Jag skyndade till Telia och där fick jag hjälp av en mycket trevlig ung valp som visade hur jag skulle göra. Han upplyste mig också att just den androiden jag har är en skitmobil(nä, så sa han inte, men jag fattar inte SÅ dåligt att jag inte fattade vad han menade men med andra FINARE ord...). Så idag KUNDE jag minsann rensa min mobil! Jajamensan!

Nåväl, med ett förhöjt självförtroende avslutade jag veckan på jobbet, sa Trevlig helg och for iväg på tanknings-och inköpsäventyr.
Funderade inte ett dugg på min mobil.
Förrän jag kom hem och hade rastat hundarna och satt vid datorn(för att kolla att allt var ok). Tänkte kanske att det skulle gå att lägga in bilder igen(bluetoothen är ju fortfarande borta, men jag är ju en något naiv människa och tro ibland på underverk, som den ateist jag är!) så jag gick in i Galleriet på mobilen.
Upptäckte då att alla nytagna bilder var borta. De enda som var kvar var alla mappar från Facebook, ni vet hur de ser ut. Suddiga som f-n! GAAAHHHH!

Medan jag satt med mobilen i handen så började den vibrera...utan signal. Wtf, tänkte jag. Det var i alla fall Gubben som ringde. Då jag lagt på kollade jag ringsignalerna. Fanns inga....Alltså hade jag rensat dem också, suck....

Nu har jag laddat ner en jättekul app med roliga djurläten. Har lagt in vissa som ringsignaler, katten Syrran reser ragg och svansen är som en flaskborste, VARJE gång jag spelar upp en av dem.

Får se hur länge det dröjer innan jag lyckas rensa bort allt jag nu lagt in...

Efter allt strul är jag nu helt teknikmatt och önskar mig tillbaks till det glada 70-talet då den elektriska skrivmaskinen var en otrolig nyhet....Tänk så bra den var. Textband deluxe! Och på de tidiga, mest exklusiva, även suddband!!! Saknar....men ändå inte, men just nu så....

Ingen bluetooth...faaan!

Åhh, så surt det är att inte kunna visa bilder! Fattar inte vad som hänt med min bluetooth.

Kan i alla fall meddela, utan bilder, att jag igår körde ett intervallspinningpass vid lunch. Kroppen var väl inte riktigt igång efter min träningsvila sen i tisdags, men en go genomkörare fick jag av Åsa i alla fall.

Idag körde Gubben och jag intensivspinningen igen. Nu var jag förberedd och fegade faktiskt lite i början, men så härjade Jessica med oss, så man kunde inte låta blir att ta i kräkmycket!! Det är ju det som är meningen med passet, liksom! Nu är det gjort och gud så bra jag mår...nästan. Mina leder är ju sorgliga, just nu, men spinning är perfekt eftersom belastningen på lederna är minimal.

Jaha, då var den här helgen slut också....

Jaha, då har man ingen bluetooth igen. Faaan!!! Och jag som har så många snygga bilder att visa! Faan, igen!

Ja, alltså, igår hade jag ju tjejfest. Mina bästaste väninnor i hela världen var här! Dessa, mina förra svägerskor och en "ingift" gjorde, efter min separation från deras bror, en överenskommelse, att fortsätta träffas under festliga former, först och främst då nån av oss hade fyllt år...och det gör vi ju hela tiden, men också då andan föll på. Det gör den med väldigt olika intervaller. Ofta då min Gubbe har träningsläger, tävlingar eller jakt.
Nu var det älgjakt. Har varit gräsänka sen i torsdags. Har haft några hundprommar, om man så säger...

Hade planerat min tjejfest i detalj denna gång. Och dessutom gjorde jag maten efter RECEPT!! Det är bästaste Petras förtjänst! Hon lägger ut de mest läckra recept på sin blogg, hela tiden, så man måste bara prova. Jag brukar prova på Gubben. Han måste tro att jag är nån sorts Alien. En bra en...
Mat är ju inte prio ett på min agenda. Fil och musli är underskattat, tycker jag.

Som den googleälskare jag är, googlade jag Halloweenrecept och fick upp massor av smarrig mat. Bara att välja och vraka. Bestämde mig ganska så direkt vad jag ville bjuda på. Gjorde bara om liiiite...
Kladdkakan fick se sig förändrad till den milda grad av mig.
Att den sen blev ståendes kvar på köksbänken utan att bli smakad på är en annan femma...
Mitt i trevligheterna glömde jag helt enklelt bort att bjuda på fika...Ja, se vimsmaja...

Jag hade också, mot min övertygelse, köpt en jättestor godispåse ifall dessa j-a halloweenmonster skulle börja ringa på under kvällen. Men inte en unge kom till vår dörr(tack hundarna!) så därför finns hela godispåsen kvar...än så länge. Själv är jag i stort sett aldrig godissugen men Gubben hade munnen full för en stund sen.

Det känns som vi aldrig får umgås färdigt, vi bästaste vänninnor, under våra tjejfester. Jag har alltid en känsla av tomhet då kvällen är över. Skulle vilja fortsätta mycket längre, eller på annat sätt. Denna gång blev det känslosamt. Då vill man ju få tid till tröst och också försöka ge framtidstro. För allt löser sig.
 Till slut. Men vägen till slut kan vara lång då det är jobbigt. Jag vet, men ändå inte, för man kan aldrig säga att man förstår, för hur kan man göra det? Även om man har varit i en liknande situation, så fungerar vi olika, är olika känsliga och dessutom så är livsvillkoren olika för oss.
Jag säger bara, trösta och krama. Man kan inte ge lösningar på andras problem. Det kan göra det mycket värre. Då kan ju personen känna sig helt värdelös! Nä, tröst och kramar fûr alles! Det är mitt recept. Dr. Lindeberg Ahlborgs recept.

Ja, det där med kramar, förresten. Då jag var liten var inte kramar nåt man slösade med. Sånt j-a larv, liksom. Tror inte jag fick många kramar under min uppväxt. Jag har fått lära mig att vara fysisk. Kändes otroligt obekvämt att få en kram så där i början. Men tänk nu, då jag är färdigutbildad sen många är, så gôtt det är att ge och få en kram! Både i glädje och sorg.

Värsta sömnproblemet hade jag i natt. Sov jättedåligt och vaknade stup i kvarten. Släppte ut voffs på kiss och bajs i trädgården. Det brukar jag aldrig göra annars, men nu kände jag mig zoombietrött. Somnade om...eller ja, halvsov till 9.30. Då kände jag mitt ansvar mot hundarna och gick upp.

Laddade bryggar´n och drog igång datorn. Kollade fb och efter ett tag såg jag ett inlägg där dagens datum påtalades. Shit, hade glömt ställa om tiden!!! Alltså hade jag gått upp 8.30! Yes!

Så har jag i stort sett bara slösat bort hela dagen.Jo, så tänker jag, då jag inte gjort nåt som helst nyttigt. Men gårdagens partaj drog ur proppen på mig så till den mild grad att jag bara legat i soffan hela dagen. Ja, förutom då jag rastat hundarna. Undrar om andra 55-åringar känner likadant?

Så är det dags för en ny arbetsvecka. Ungarna har lov. Jag skall försöka komma i kapp med allt. Till exempel; Nya böcker skall iordningställas och registreras, sånt som jag gör då jag får tid, skulle önska annat, men..
Beställa förbrukningsmaterial.
Beställa cafeteriavaror.
Boka vikarier för v. 45..och framöver
Fixa fika för tisdagens konferens
Detta tar mycket längre tid än att skriva det.
På fredag har jag tagit semester...eller funderar på...har inte bestämt mig än...Men kanske, eventuellt..

Summering av veckan...

Fredag igen. Är det annat än måndag och fredag?

Blev så himla glad då jag kom till jobbet imorse, inte så lite stressad över allt jag hade att göra. Då alla mina hjälpredor var borta fanns bara jag kvar. Som dessutom inte var den piggaste...
Under bilfärden till jobbet funderade jag på hur allt skulle lösa sig, vad jag skulle strunta i, vad jag skulle kunna sätta elever på, osv. Gårdagens elevpar i cafeterian var till exempel ett strålande par. Gullungar, så man nästan gråter!
Jag frågade om de kunde fixa mackor i "underjorden" där elevstödjarna brukar fixa allt sånt, och det var inga problem. Den ena tjejen var ner två gånger för att göra smörgåsar i kökets lokaler. Jag kan väl tillägga att vi i år INTE har en fungerande cafeteria med rinnande vatten, diskbänk, tillredningsytor, etc. Vi har fått lov av snällNina att göra detta i köksregionerna en trappa ner. I början hade vi oerhörda logistikproblem, kan jag säga. Och våra 8:or och 9:or är ju vana vid att ha allt på ett och samma ställe har ju såklart lika svårt med detta som vi vuxna. De har ju varit cafeteriapersonal på "gamla Ilanda".

Och jag, som är den som delar ut order, inte utför sysslorna, kan i denna underjord göra häpnadsväckande upptäckter! Jag har under vår tid på Tullis säkert gått vilse där i underjorden 25 ggr.

Se där ja, nu kom jag ifrån ämnet...igen. Inte första gången i historien...
Att jag blev så himla glad berodde på att, då jag kom till min våning, kastat in jackan på mitt kontor och börjat brygga kaffe i cafeterian precis intill, såg att det stod en låda med färdigbredda mackor i kylen! Jag blev så glad så ni kan inte fatta!! För vissa kanske det inte skulle vara nåt märkvärdigt, men för mig gjorde det min dag! Våra goa medarbetar i köket var såklart "skyldiga" till detta. Änglar, är vad de är!
¨
Det behövs inte jättestora saker för att göra mig glad för resten av da´n. Sen behövs det inte jättestora saker för att göra mig sur heller, för den delen. Fråga Gubben...

Så resten av dagen har jag, trots motstånd i kroppen, känt mig tillfreds, haft lite bättre tålamod(även om en kille sa att jag ALLTID är sur, hm, kan bero på att han inte sköter sig strålande...). Vår ungar är jättegoa och jag har ännu inte tröttnat på att jobba med tonåringar. Men jag funderar ofta på när det är dags att tacka för mig.
 Hur ofta har man inte hört om nån gammal drake som ALLA kommer ihåg bara för att hon var en överdjävlig dretkärring? Vill inte bli en sån, aldrig i livet! Men vem skall, om inte jag fattar, berätta för mig att det är dags för nåt annat? Hoppas nån törs!

Nu verkar det bli ett sånt där maratoninlägg, men det får väl bli det då. Jag är ju gräsänka och har hur mycket tid som helst... Eller det har jag ju inte. Skall planera och ställa i ordning för mina bästaste väninnor i morgon kväll. Fast jag hinner nog senare....Nu har jag tänt en brasa i kaminen, den brinner gôtt och alla djuren ligger utspridda i värmen. Sen har jag tagit med mig hem, en bok av årets nobelpristagare i litteratur Alice Munro. Om utifall jag skulle hinna läsa ut "Mormor hälsar och säger förlåt" så där på stört. Men ni, förresten, gör er inga förhoppningar att jag skall skriva nåt på söndag...Då är det dagen efter "The Girlparty"....vojne....

Just nu finns inte mycket skrivet på blocket....

Jajamensan, här är hon stationerad, Syrran, the tjock cat

Jag har under en ganska lång tid försökt komma ihåg att beställa nya kontaktlinser. Tänk så svårt att komma ihåg. Igår tog jag tag i problemet. Och som vanligt hade det gått så lång tid att jag måste göra en ny undersökning för att få ut nya linser. Jävlar, så dryg jag är! Men så sa jag som det var, att det sista paret har varit med länge och verkar ha en skada för det gnager i ögat. Kan jag få köpa ett par innan kollen nästa vecka, frågade jag bugande. Jag har ett knepigt synfel så jag var inte hoppfull att det skulle finnas några inne. Men jäklar, det fanns! Gött! Nu skall jag bara göra syntesten nästa fredag så kan jag köpa resten...för ett år, alltså. Jag älskar att handla på nätet, men linser och glasögon kommer jag aldrig att köpa på det sättet. 

Nu har jag också blivit gladd med ett samtal från min Gubbe, där uppifrån Nordvärmland. Bara det är ju kul, att prata med Gubben, alltså, men han hade också en glädjande nyhet från i somras.
Vår gemensamma bekant är jätteduktig på att måla keramikfgurer av alla de slag. Jag har beundrat en liten figurin i hennes trädgård i många år, föreställande en liten flicka med en fjäril i sin hand. Trodde den var gjord av sten men icke. Det var keramik och hon hade målat den. Jag har blivit så förälskad i denna lilla flicka så det är inte klokt och nu har hon gjort en särskilt till mig! Fatta så glad jag är!!!
Min dag är gjord, helt enkelt. Två saker som gör mig glad är alldeles tillräckligt. Flera kan kanske göra mig överkänslig...

Men vänta nu...Jag fick ett sms då jag gick till stan för att hämta mina linser. Från "min" ena elevstödjare. Han är i London på semester och skickade ett så himla kul sms till mig att jag skrattade högt...mitt ute på parkeringen. Jag kommer att luta mig tillbaks ikväll och tänka på alla härliga människor jag har runt omkring mig hela dagarna, i tanken eller in real, men som gör min dag fullkomlig. Sen kommer jag att somna i soffan. Såklart. Det skall man väl göra en fredagskväll, eller hur?

Färdigskapat

Trots alla makters ovilja att låta mig skapa ifred så är jag nu färdig med alla lyktor och dessutom är trasan klar för att användas i morgon. Alla makter var i det här fallet HUNDARNA. Vaski, gnäll-och skällspiken och Lummi, härmapan. De försökte med alla medel att störa min koncentration så till den milda grad att jag en stund var på väg att ge upp.
Då Vaski gnäller, går det hål i huvudet nämligen. Eller det känns som det, såklart. Skulle väl vara helt obegripligt om han lyckades med att göra hål i hövve på en....PÅ RIKTIGT!

Nu gav jag inte upp, utan bet ihop och till slut gav han sig. Det skulle visa säg varför, då jag gick ner på bottenvåningen då jag var klar. Den stackar´n hade haft ont i magen och till slut bajsat inne!
Dumma matte, dumma matte, dumma matte!!! Dåliga samvetet gnager bara jag tittar på honom!
Att jag bara en stund tidigare hade rastat honom verkade inte ha hjälpt.Antagligen var magontet ett resultat av hans äppelätande. Han är vesslesnabb att ta fallfrukten fast jag försöker hålla koll på honom.

Nu har jag rastat honom tre gånger efter detta bajsintermezzo så nu hoppas jag att det blir en lugn natt. Jag är ju gräsänka igen, gubevars. Gubben jagar älg och jag håller såklart på älgen, som vanligt.

Tror inte att Gubben blir ledsen om han inte skjuter nån älg, han vill ju helst träffa sina jaktkamrater. HA HA HA HA!!! Var ni med på den?

Nä, nu tillbaka till mitt skapande. Här kommer bilderna:

Jag är jättenöjd! Tänk så man kan piffa upp trista dricksglas!

Klänningen, bak

Klänningen, fram

Som vanligt då man tar en bild på nåt som hänger på galge så ser det drettrist ut. Men tyget är jättefint i verkligheten. Tjockt, följsamt och aningen töjbart. Köpt hos Tina på Tyghandlar´n, såklart!
Skall nog ta en tur till henne nån dag framöver. Att kunna knåpa ihop nåt med sina egna händer, om än det enklaste mönster, är gött för själen. Och att då få möjligheten att kunna få förstklassiga tyger till bra priser är nåt jag uppskattar. Sen får man en god pratstund om väder och vind och lite tyg-och sy prat som bonus. Nä, det blir nog att åka dit med det snaraste, känner jag!

Har bestämt mig för att inte träna nåt i morgon heller. Skall handla och planera inför lördagens tjejfest i stället. Får ju inte vara helt nerkörd i kroppen då de kommer.

Till veckan är det höstlov. Då skall jag försöka hålla sparlåga i fyra dar. Idag blev jag också lovad extrahjälp av en av våra resurspersoner. Min resursperson  NR1 är ju på rehab under 4 veckor. Hon har verkligen lämnat ett stort tomrum efter sig då hon försvann! Men snart är hon tillbaka, som tur är.
Den femte dagen har jag bestämt att jag tar semester. Den här värkperioden får inte bli lång. Då faller allt jag har byggt upp under året. De 6-7 kilona jag tappat har gjort att jag fått en längre respit, det är jag helt säker på. Inte så stor belastning på bindväv och skelett, helt enkelt. Värken under fötterna är inte så överjävlig som förr, så visst spelar vikten roll. Nu skall jag hålla mig där jag är så kommer nog detta att ge med sig snabbare än förr. Hoppas jag...
Jag får spunk(!) av att inte få gå till gymet och träna nåt jobbigt och kul! Och träffa mina träningskompisar! Och alla goa instruktörer!