Kompostens hädanfärd

Idag har jag kört ett pass för första gången på 3-4 veckor. Kände att jag var tvungen att prova nåt innan jag blir knäpp. Ett liftitpass blev det och det gick riktigt bra. Jag kunde ju såklart inte göra utfall eller djupa knäböjningar, där gjorde jag marklyft istället,  men annars får jag vara nöjd. Körde 20 minuter stepmaskin innan, så jag skulle vara ordentligt varm.
Det som faktiskt är värst för mitt baklår är att gå promenader. Idag tog jag ut hundarna en och en på promenad, brukar göra det under helgen så de får lite kvalitetstid med mig, men efter bara en liten stund börjar benet säga ifrån. Riktigt trist, men förhoppningsvis blir det bättre snart. Jag är positiv, trots allt. Lite kuriosa...Förra gången jag fick stötvåg så sa jag att jag säkert skulle få blåmärken, men förvånande nog icke. Men efter i torsdags då jäklars! Idag upptäckte jag värsta blåmärkssamlingen på baklåret. Jag är ju så van att jag inte tänker på det, de gör sällan ont, och jag vet sällan vad jag gjort mig, men ibland så kommer det över mig att folk kanske tror jag fått stryk. Ja, ja, men jag kan inte gå omkring och förklara mig heller, för då verkar det ju mer misstänkt...                                                                                              

Har grävt bort komposten idag. Äntligen! Nu är den jämnad med marken till hundarnas stora glädje...Man får ha koll på dem hela tiden så de inte börjar gräva.

Härlig är jorden, tycker Lummi, men matte har ögonen på henne...
och även de andra grävmaskinerna. 

Jag har blivit lovad en pallkrage av Gubben som jag har tänkt att ställa där komposten stod. Den lilla blomlådan som jag satt sallad i förslår inte mycket. Igår åt vi upp de sista bladen så jag köpte nya frön då vi var till affären. Då jag kom hem och skulle lägga påsarna i min "påsburk" fann jag 4(FYRA!) oöppnade påsar med olika sorters salladsfrön!! Insåg då att det behövdes nåt större att smälla ner alla fröna i. En pallkrage, kanske? Inga problem, det har jag på jobbet, förkunnade Gubben. Gött!
Nu blir det snart lässtund i sängen innan John Blund kastar en massa grus i ögonen på oss.

Välsignade lördag

Lördag eftermiddag....mmmm. Har bänkat mig på altanen med min favviscider, en tidning, nagelkitet och Syrran-the cat, som övervakar hela kalaset. Vädret är lite vanskligt så jag håller mig under tak, i alla fall ett tag till. Solen bryter igenom molnen ibland och då rycker det lite i "ogräsrensargenen" men än så länge har jag hållit mig kvar här i stolen. Om en timme kommer mina svärisar på besök. Min Gubbe har ju fyllt år i veckan så idag blir det grattisar. Kanske kommer också Anna med familj, vi får se...

Men än så länge kan jag sitta här och bara njuta av att sitta i lugn och ro....Nja, nu kom granntjejen ut, 4 år och väldigt bestämd till kynnet. Det kan när som helst explodera och hon tjuter som en siren. Än är det lugnt....

Föll för ett lockbete tidigare i veckan. Attans också!! Men jag var bara tvungen att köpa tidningen som gav tips om bästa LCHF-vinet! Som migränmänniska, har jag i första hand letat efter viner som inte ger värsta migränattacken. Kommer inte ihåg vad ämnet heter som vinet skall ha lite av, men skit samma för nu kommer migränattackerna mer sällan. Under några år hade jag så täta attacker att jag genomgick en utredning. Jag hade så jäkla ont och blev halvsidesförlamad i ansiktet, dreglade och tårarna rann ur höger öga, utan att jag grät, alltså! Inte klokt! Jag trodde helt säkert att jag var på väg att få en stroke varje gång attacken kom. 

Men som tur var så var det "bara" migränen som ändrat karaktär. Fick gôrstark medicin som skulle sprutas i näsan då attacken startade. Det gick några år men så fick jag biverkningar. Riktigt otäcka sådana. Jag satt maten i näsan... Låter inte klokt, men så var det. På nåt vis tog maten fel väg. 

Man kan tycka att det bara är att sluta dricka vin, men nu är det så att jag tycker nåt alldeles otroligt mycket om vin, tycker att ett glas vin, eller två, till god mat hör till livets höjdpunkter. Måste jag offra det bara för en jäkla huvudvärk? Fick då tips om vilka viner som var bättre för såna som mig. Sen har jag blivit en riktig vinkännare på alkoholfria viner. Finns jättemånga bra! 

Men i alla fall, nu är det kolhydraterna det gäller. Jag är ju ingen hängiven LCHF.are men gillar ändå tänket att man skall dra ner på kolhydrater. Är mer inställd på GI om man nu skall tycka att "metoder" är nåt att följa. Men nu föll jag för denna tidningen. Har fortfarande inte hunnit läst den, fast jag köpte den i torsdags, men den som väntar på nåt....väntar aldrig för länge.  

Syrran vakar över altanen

Men först lite fåfänga. Skall fixa naglarna. Efter en veckas pack och packupp så är naglarna en sorglig syn. Blir nog knallrött...kanske. Är inte så väldigt fåfäng annars.Den perioden hade jag i unga år. Nu är jag för lat för makeup och blingbling. Men naglarna kan få lite färg, tycker jag. 

Lite flärd på handsingarna

Nu kom regnet. Tittar ut över trädgården och bara njuter. Lite regn(eller mycket...) gör ju bara att växterna mår bra...fast nån måtta får det vara. Syrran ligger på sin favoritdyna och gottar sig, den godingen! 

Så var det sol, sen var det regn...och så var det sol igen...regn...sen lite sol, men nu regnar det

Gubben har fått täta info om sin cykelkompis som blev påkörd förra helgen. Glädjande nyheter idag!

Efter att under veckan vaknat upp korta stunder men inte haft "vaken blick" så har han nu vaknat och fått se Tour de France, och se, det fick igång honom! I morgon skall Gubben och 3 andra klubbkompisar fara och hälsa på honom. De tar också med frugans cykel så hon kan ta sig till sjukhuset lite smidigare. Hennes boende ligger 3 km från sjukhuset. Så gôtt att han vaknat och kan se vilka goa kompisar han har! Fast jag kan tycka att det var onödigt att han skulle skadas så svårt för att få reda på vilka härliga kompisar han har...Nästa vecka skall de rensa hans tomt från virke efter att han rivit altanen precis innan han stack ut på den ödesdigra cykelturen. 

Hoppas, hoppas på värme, hälsar Vaski.

 I förmiddags tog Gubben och jag ett tag med våra grästrimmer, jag med min batteridrivna och han med sin rackabajsartrimmer på bensin. Min är ju lite klen och batterieffekten håller inte så länge så då var Gubben tvungen att styra upp nere vid staketet där gräset var tjockt och långt. Under tiden jag trimmade runt rabatterna så upptäckte jag hela tiden nya saker! Tänk så fort allt händer under sommaren. Man hinner ju inte med då man jobbar. Så synd då detta är min bästa tid, trots många regnskurar.
Och på altanen växer det så det knakar! Vaskis och mattes tomatplantor blommar. Hoppas att det blir varmt nu så det hinner bli många tomater till oss! Mattes pöjk stoppar då och då nosen i plantorna för att kolla.

Snart så slår de ut snyggingarna, vita och rosa!

Inga blommor än, men framför allt inga larver!

Kan inte se mig mätt på den här!

Min morsdagspion, så jäkla maffig! Jag älskar den!

Invigningen av Tullis!!!

En vecka på Tullis har avverkats. Idag var det invigning! Det kom som en överraskning för mig då jag inte var med om förberedelserna igår eftermiddag. Då var ju på min låsöppning och stötvågsbehandling. Men nu börjar jag från början. Jag startade dagen med att ta med min symmesöm, som min doter sa om min symaskin, då hon var liten, till jobbet. Sydde min gardin och duk i flygande fläng. Inga konstigheter. Eftersom min kropp inte tillåter hivande och lyftande efter gårdagens låsöppning, så har jag softat med att flytta lite papper, torkat bänken i pentryt, fixat glass till förmiddagsfikat. En tår...eller jävligt många tårar i öga
 har jag då Mathias, min..eller ALLAS VÅR räddare i nöden gjorde sin sista dag hos oss! Herregud, hur skall vi klara oss utan honom? Det känns som jag har fått armen amputerad! Men han går vidare mot nya mål, Klarälvgården är nästa instans för honom. Nä, inte som intagen, för guds skull!! Han kommer att göra underverk med killarna där. Det är jag helt säker på efter att ha sett hur han hanterat de stökigaste glin att bli små lamm under sina 6 år hos oss. Nej, förresten, han var ju elev före det också...en busig sådan. Men guldhjärtan lyser igenom. Och han äger det STÖRSTA! Nu önskar jag/vi honom lycka till...suck...snyft...
Så var det då dags för Den Stora Invigningen! Vi darrade av iver! Vår HÖGSTA chef Eva skulle komma! Men hallå? Var är hon? frågade vi oss. Ingen invigning utan ett ordentligt TAL! Vår egen Goldie, vår pengahållare, SPRANG vår Verksamhetschef till mötes på parkeringen. Till mångas enorma lycka! Ögonvittnen(Anna, Anne-Li och Kerstin) berättar att hon likt Mr Bean visade vägen på parkeringen!

Anne-li har upptäckt nåt kul

Men vadå?

Anne-li, biträdande rektor och mycket närvarande hela tiden...

Här visar hon tex vad som kommit in på f b...

...och här kom det mer...

Men så var ordningen återställd och vår HÖGSTA chef kom ..
med assistans av Eva-Lena...

...till detta...

Eva överlämnade några presenter och....

...här klipper hon, vår egen VCH, bandet till vår expedition! Höll ett härligt tal
 som vår Konung borde ta efter. Kort och koncist, punkt slut! Gôtt!

Ja, så kom hon då, vår VCH Eva, och festligheterna kunde börja! Hon höll ett tal och klippte bandet och så började festligheterna!
Smörgåstårta och cider, jajamensan! Så är det på Tullis! Jag som inte är nån smörgåstårtegillare. Men som de gosingar de är, Kerstin och Eva-Lena, så köpte de också en smöris med tonfisk och räkor. Hur gôrgo som helst. Ja, vad har hänt sen då? Mina gardiner är klara...och duken också. Känns fortfarande så knepigt att vi skall vara här ett helt år med en massa elever. Just nu är det ju lugnt, vi och flyttmänniskorna samsas bra, men tänk då alla elever kommer drösandes i augusti. Nä, nu får jag ge mig, semester snart!
Nu har jag hämtat vovvar och anlänt hemmet. Gräset är klippt och lugnet har sakta sänkt sig över Abborrvägen 91...än så länge i alla fall.

Här sitter jag i min lilla berså och tittar ut över mina "bibblobuskar".
De verkar må mycket bra efter flytten. Skönt att mina djävulsbuskar
kan få leva vidare i min trädgård. De har ju inte varit så vidare bra omskötta förut.
Tack, min chef Anna för att jag fick adoptera dem.

Kram på er så länge...

Låsöppning

Som jag har längtat efter den här dagen! Låsöppningsdagen, alltså. Mina nack-och bröstryggskotor har varit låsta i veckor nu och gjort mitt liv mycket smärt-och tröttsamt. Som grädde på moset hade jag träff med min andra sjukgymnast som utförde lite stötvågsbehandling på mitt baklår direkt efter låsöppningen. Jag erkände direkt för honom att jag inte gjort min läxa på en hel vecka. Han var mycket förstående då jag förklarade. Det gick bara inte då huvudet värkt och jag tappat andan så snart jag ansträngt mig det minsta. Vår vaktmästare sa en dag; Men Anja, vad du suckar hela tiden! Inte hade jag tänkt på det...Men då kotorna är låsta i bröstryggen så är känslan att man inte orkar hålla upp kroppen ordentligt, att ett band sitter runt bröstet, att man har konstant huvudvärk, man har ibland en klump i halsgropen som inte går att svälja ner och dessutom, och det är nästan värst, man blir ledsen och nedstämd, helt plötsligt. Blir gråtfärdig och orkar inte med minsta motgång. Det är bara några av symtomen. För många år sen då jag sökte för detta för första gången, och gick till vårdcentralen ville de ge mig antidepressiv medicin.  Jag vägrade. Har även träffat på en läkare som jämförde mig med en alkoholist, då mina händer och fötter plågade mig. Det hör ju till mitt syndrom, att kontaktytorna ibland blir inflammerade av för mycket kontakt...Att jag har överansträngt dessa utsatta ställen, helt enkelt. Jag försökte förklara för honom att om jag inte tränar så blir det inte bra för övriga kroppen. Jag befann mig i ett moment 22. Men den stollen fick för sig att jag var träningsnarkoman, och frågade mig klämkäckt; VET du vad man kan jämföra dig med?.....Nääääää, sa jag. Alkoholisten, triumferade han! Glodde på honom...Eh, alltså, sa han. Det är samma endorfin som härskar i kroppen, man måste ha det för att må bra. Och så sa han att jag borde äta Zoloft, nån jäklar psykmedicin som skall vara bra för såna träningsneurotiker som jag, tydligen. Han gav sig inte förrän han fått skriva ut skiten. Att remittera mig till en RIKTIG läkare var inte på kartan för honom. Har allmänläkare provision på psykofarmaka, eller? HUR skulle deras jävla tabletter kunna flytta tillbaka mina kotor?????? Vilken chock jag fick en dag då denna "läkare" började jobba på mitt träningsmecka!! Han kikade in genom fönstret då jag var på ett pass. Jag förhörde mig direkt efteråt om vad denna man gjorde på ett hälsohus som detta, då han tycker att vi som tränar gör det istället för att supa ner oss!

Ja ja, skit samma, han var en energitjuv av guds nåde! Jag har inte sett till honom på flera år på KMTI så min själ har fått ro. 

Och idag, har jag blivit upplåst! Det brakade från nacken och ned till midjan då ängeln Gunilla tryckte ner mig på kilen några gånger. Hon kan sina saker, den kvinnan! Drog rätt nacken i ett huj. Lirkade och så, KNÄPP! Huvudvärken som plågat mig i två dar lanade av efter två timmar. Känner mig överkörd av en långtradare, men en snäll en...Och så var det stötvågsdags en timme senare. Det gjorde faktiskt...dretont idag! På nåt sätt så VILL jag att det skall göra ont, det TAR liksom då...Knäppt, eller hur? Men då jag gick ut därifrån så gick jag utan att ha ont. Och jag vet att det kommer att blir bättre då jag kan köra mitt rehabprogram igen då jag inte har låsta kotor. Men om detta skall hålla så är det adjöken med att härja runt på jobbet som tidigare. Inga tunga lyft, eller klättrande hit och dit. Be om hjälp...Hjälp så jobbigt, men nödvändigt.  

Tullis via Uppsala

Jag har fått ett kontor med UTSIKT över en lummig innergård!! Jisses, så glad man kan bli för en sån sak, liten sak för en del, men gôrstort för mig som har haft utsikt rakt ut i bibblan förut. Jag känner att jag kommer stortrivas! Bibblan och cafeterian är bara ett lappkast från mitt kontor, men ändå milsvid skillnad från förut! Hur skall jag kunna ta semester och INTE planera i mitt huvud hela tiden? Jag får kämpa, helt enkelt. Flyttfirman är guld värda, vilka proffs. De skall få en go överraskning imöra då "stora lasset" kommer att gå från Ilanda. Tänk så snällt att hämta vår drickkyl, som vi trodde inte skulle behövas eftersom vi fått info om att allt skulle vara kvar i cafeterian. Den stod inknökad i vårt "grönmärkta" lager men inga problem. Guldkille! Och vi misstänksamma
människor på jobbet som var så rädda om våra papper att vi packade i våra bilar för att vara på den säkra sidan. Ja, herregud, som mitt "kontor" har fått vara med om! Det har gjort en resa tur/retur Uppsala i går kväll/natt! Nu gick det ju hur bra som helst, men om jag packat allt i en flyttkartong på det sedvanliga sättet så hade bilen varit tom och jag sluppit oroa mig för BÅDE det ena och det andra.

I går kväll fick Gubben ett sms då vi just satt oss för att titta på "Bonnerôven" på 1:an. han är vår favorit! Gubben hojtade till då han läst sms:et: Men gud, Anders har blivit påkörd och ligger i koma!!! Mitt hjärta nästan stannade! VAAAAA? Våran Anders? utbrast jag. Vi känner många Anders nämligen. Nej, det var inte "våran" Anders, som tur var, men tur var det ju inte ändå, på nåt sätt, för det var Gubbens cykelkompis som blivit påkörd av en bil då han var ute på ett cykelträningspass på racer. Bilen höll 80-90 km/tim. ett missförstånd som fick ödesdigra följder för båda. Jag lider med alla!
Gubben blev alldeles stirrig och vid 21.30 ringde Anders fru och sa att det var dags för helikoptertransport till Akademiska i Uppsala för Anders. Men hon fick inte följa med! VA? Gubben sa direkt att han skjutsar, helt uteslutet att hon skulle köra själv till Uppsala! Såklart att man måste vara nära sin man då nåt sånt här händer. En annan cykelkompis följde med så de kunde dela på körningen.
Men så kom jag på; Bilen är ju full av "mitt kontor"! Hela baksätet knökfullt i kartonger med mina "viktiga" papper. Min mousetrapper och handledstödet till datorn, min papperskorg och dokumenthållare. Inga smågrejer, direkt. Det löste sig med att de med förenade krafter lyfte in allt i "hundkuren" därbak. Och sen tog mitt kontor sig en tur till Uppsala. Det var hemma på Hammarö vid 05.40...lite trött men ändå intakt. Gubben rasade i säng för att bli väckt av telefonen vid 8-tiden...på sin födelsedag!!! Han fick en keps av mig i present som så klart var för stor. Faan, så trist! Skall byta den. Och jag som inte gillar keps över huvud taget...men den här var riktigt cool. Fast stor. Mycket för stor.Jag har känt min Gubbe i 17 år nu, men ändå verkar jag tro att han har vattenskalle...I möra skall jag byta till en mindre keps. Hoppas mitt ögonmått är hyfsat med i denna världen. Vore ju pinsamt om jag kom med en för liten keps, som om han hade ett förkrympt hövve...Det säger väl i och för sig allt om mitt ögonmått...
Tänk så livet kan gestalta sig för oss människor. Man vet aldrig när det är dags för plötslig lycka, olycka, dödsfall, lottovinster m m. Jag har sagt det förut och säger det igen: Ta vara på varann FÖR BÖVELEN! Tänk om den/dem ni älskar mest av allt plötsligt försvinner...mentalt eller för evigt...så svårt att tänka på för oss tills vi får en spark i röven av livet! Ta vara på det lilla i livet, att vara tillsammans och inte ta varann för givet som det är så lätt att göra. Man får en vana att det alltid kommer att vara vi vad som än händer, men tyvärr så...