Skitprat är till för människor med fattigt liv

Tänk så olika livet kan gestalta sig för oss ibland. Jag har haft en vän som jag litade på till l10 %. Men i en grisblink så ändrade sig detta. Jag vet faktiskt inte varför det blev så. Men vi synkar inte nåt vidare längre och nu pratar hon skit om mig nåt otroligt. Det stör mig. Jag kan fortfarande inte förstå varför, men jag lägger den bördan på henne, för det är en hon, som ni tidigare märkt.
För mig är en vän en sån som lyssnar, tar emot, ger respons, men också ger kritik,både negativ och positiv, då det behövs, men ändå på ett bra sätt. Det måste man ju få göra. Men att lägga sig i mitt sätt att välja hur jag lever och vilka jag väljer att umgås med, det äger ingen annan rätt att bestämma!
Jag är så himla besviken och faktiskt överraskad över att vuxna människor kan bete sig som då man var i tonåren. Då är ju skitprat det enda viktiga i en värld av okunskap och för den delen, brist på empati. Det har ju inte riktigt fastnat i tonåren. Men vid 50-årsstrecket....Ja, då kan man begära mera av människor.
Jag är just nu mycket besviken på denna person som sprider falska rykten om mig...om det beror på egna problem, eller att hon faktiskt vill göra mig illa.
Men det kan jag inte tro, för så naiv är jag, trots allt. Under kvällen har jag fått fyra nya meddelanden i mailboxen på fb där hon omväxlande spyr galla över mig för att i nästa mening säga att hon tycker jättemycket om mig för att i nästa sekund säga att hon förstår varför en massa människor tycker illa om mig...
Jag trodde väl aldrig i min vildaste fantasi, att detta skulle hända mig. Sånt här händer ju bara andra....

Dagen då ALLT skulle fixas

Igår satt vi oss, Gubben och jag, för att planera lördagens aktiviteter. Vi kom överens om att snart är det vinter och därför skall vi göra färdigt det vi påbörjat men inte riktigt slutfört än. Vilket innebar en tur till Byggmax för inköp av bräder till nya soldäcket. Där behövdes tätas till nertill så inte kissen kommer under. Sen skulle det också inköpas "metallduttar" upptill på stolparna. Sagt och gjort.

Vi for till Gubbens jobb för byte till lastbil. Men först en tur i butiken....Och tänk så lägligt!!!!
De hade fått in de sötaste smågrytorna ever! Åhhhhh, måste ha! Och nu är de mina, hm...våra.

Smågrytorna

Sen Rusta. Vi fyndade verkligen! Vår Lummi har ju egenheten att kissa inne då vi inte är nog snabba, vilket innebär att mattorna behöver tvättas eller bytas ut med jämna mellanrum. Köksmattan fick sig en pöl i förrgår. Dessutom var mattan inte den snyggaste så den blev förflyttad för vidare transport till...hm, kuvösen...eller till och med återvinningscentralen. Vi får se.

Trasmattor är det mysigaste jag/vi vet. Och denna var skamligt billig,
149:-!!! Kompletterade med en sån där halkmatta. 29.-....

Ja, så var vi hemma och drog igång med arbetet. Jag grävde och grävde...Och jäklar så jobbigt det var. Hur orkade jag i somras? Jag satte ju en hel rabattkant åt gången, juh! Jag skall sätta takpannor runt roddisrabatten, lägga plattor intill grannens vägg och lägga ut trätrallar invid vårt förråd för vedlager i vinter. Oj, oj, oj...Jag satte tre pannor, sen var jag slut! Så kom Gubben och sa; Det fattas en bräda,vi köpte för få...Vår vanliga tur....I morgon tar vi nya tag!

Så löjligt lite som behövs, men ändå viktigt. Jag vill inte att
Skrållan skall komma under.

 Vi kämpar på med Lummi. Hon har ju ett mycket svårt stressyndrom, som gör livet lite märkligt för oss...Men samtidigt är hon en sån solstråle! Vi kämpar på, helt enkelt. Gubben säger att hon är världens bästa spårare, och det är bra. Då finns det nåt som engagerar henne.

Här ligger hon, vår lilla skällapparat. Men just nu i farten med
att gnaga sitt helggnagis.

Lite vemodigt är det då blommorna börjar vissna på
altanen...

Så lite men ändå viktigt som fattas. Vår vanliga otur...Men imöra så!

Tjuvar i farten!!!

Suck....

Idag har jag  fått ihop livspusslet nåt alldeles enormt! Tog bilen till jobbet. Jaaaaa, jag veeet att jag igår var helt lyrisk över min bussresa, men idag ville jag verkligen hinna köra popspinningen kl 16.15 och det vore ju omöjligt om jag cyklar eller åker buss. Sen har jag ju skitont i; ja, vad tror ni? Mitt baklår, såklart. Konstigt nog kan jag köra spinning utan större problem, men däremot att cykla på "riktigt" gör dretont. Särskilt på morgonen.
Idag fick jag till det så himla bra och Petra gjorde min eftermiddag fullkomlig, som vanligt! Finns inget roligare än att köra popspinning med musik från 80-och 90-talet. Förutom då P.Gessle eller Gyllene Tider medverkar i repertoaren....Men för det mesta finns Madonna med och då är jag sååå himla nöjd. Idag var Madonna med.
Vogue, min favorit, alla kategorier. Lycka!

Vaski, den skyldige

Eftersom jag fick ihop livspusslet så himla bra idag, så hann jag handla på Willys också. Fyndade massor! Tex fläskfilé för 59.90 kg, kvisttomater 10.00 kg, paprika 14.90 kg.

Sen hämtade jag Klinga, for hem, packade upp maten, lade tomaterna långt in på bänken för att ingen hund skulle komma åt dem. Gick först ut med Vaski, en rejäl runda, kom tillbaka, bytte hund till Lummituss, en lika rejäl runda med disciplinövningar, till på köpet( hon var alldeles slut). Kom hem och då jag äntrade köket upptäckte nåt på golvet. Såg ut som en kvist...Men jag städade ju igår...
Kvisttomaterna var nu endast en kvist...

Utan mobilen försmäktar jag...

Med en elak huvudvärk i morse var det som gjort för att allt skulle gå galet för mig. Och det gjorde det.
Lallade omkring och klockan den tickade på....Gubben skyndade på mig - det i sig är ju en ovanlighet eftersom det brukar vara tvärtom - och långt om länge började jag plocka ihop mina saker. Mobilen låg inte på bänken, alltså låg den i väskan, trodde jag... Så BRUKAR det vara nämligen. Tog med lite bär och turkisk yoghurt, mitt nya favvomellis och så for vi iväg i flygande fläng.
Väl på jobbet upptäckte jag att mobilen inte låg i sitt fack i handväskan. FASA!!!!
Hur skulle jag nu kunna jobba? Min mobil är mitt bästa arbetsredskap, juh!
Det blev att motionera, helt enkelt. Jag rände som en skållad råtta för att finna mina vikarier och dela ut ytterligare lektioner och ge ny information. Vi har diskuterat detta, att vi tillbringar dagen med att ränna runt i korridorerna, letandes efter...ja, vadå? Det kommer vi oftast inte ihåg, eftersom vi på vår springtur blir avbrutna av en massa frågvisa elever hela tiden...
Mycket nytt är det för oss, helt klart, men det kommer att ordna till sig då vi boat in oss, det är jag säker på. Vi är en härlig personal, men väldigt olika till sättet. Det måste få ta sin tid att synka allt, helt enkelt.
Och huvudvärken, den hängde sig kvar som en fästing....
Ringde Gubben och frågade om han kunde komma med mobben efter hundrastningen, och det kunde ordnas vid halv 1.
Huvudvärken frodades...
Jag orkar inte vara kvar på jobbet, tänkte jag, och ringde Gubben för att han skulle ta mig med på hemvägen istället. Upptaget. Ringde igen. Upptaget.
Så fick jag nåt akut att göra...och förträngde huvudvärken. Sen var det försent att ringa för Gubben skulle redan vara hemma och ute med voffs. Kämpa på, var ordet.
Men sen förstår ni, kära vänner, efter lite god mat i matsalen och en näve lakrits ur min bjudburk så FÖRSVANN hövvevärken vid 2-tiden. Enda gången jag är godissugen är då jag har huvudvärk. Då går det åt energi.
Så kom då eldprovet. Jag skulle ta bussen hem!! Skrev ut tidtabeller och läste dem mycket NOGA.
Tio över fyra skulle bussen gå från stan. Gick i god tid till hållplatsen, kollade på tidtabelltavlan...och det stämde ju inte! Men vem bryr sig? Huvudvärken var borta, vädret var fantastiskt och jag hade min mobil! Fick vänta ganska länge men sen gick det undan då jag väl satt på bussen. Hoppade av på Hälltorp, gick till svärisarna och hämtade voffs Klinga och gick sen hem den korta biten..typ 1-2 km.

Möraturen...

...och eftermiddagsturen

Gräset det växer och växer. Varje gång jag klippt det, börjar det regna 10 minuter efteråt. Den här gången orkade det inte hålla sig så länge ens. Då jag klippt halva gräsmattan började det så smått, för att sen öka allt eftersom, som för att stressa upp mig. I möra är det väl lika långt som INNAN jag klippte det idag....

Glömde en sak...

Vägde mig i morse.
59,4!!!! 58 kg är målet, mest för att ha en "ätmån".
Tjoho, snart i mål, äntligen. Har ju inte haft bråttom. Varför det? Nu känner jag mig så himla tillfreds med mig själv, även om jag hört tyckas att jag är för smal! Deras problem, inte mitt.
För mig är det viktigast att min kropp orkar med sig själv, om man så säger. Jag kan inte gå omkring och bära på onödiga kilon då jag knapp kan bära skelettet. Dessutom vill jag kunna träna...nåt. Ibland förtvivlar jag, såklart. Tror att jag skall bli beroende av Gubben, att han blir min assistent...Men nej då, så skall vi inte ha det.
Fast jag kan ju lura honom då jag vill vara lat...SKOJA! Så får man inte göra, det är fult, så det så!