Inte som vanligt....

I morse var allt som vanligt. Gick upp, rastade vovvar, åt frukost, kollade e-nyheterna, fb, bloggen och lite annat.
Fortfarande var allt som vanligt.
Vid lunch tog jag Vaski ut på en långpromenad. Vi gick till husses och hans cykelkompisars klubbstuga som de håller på att renovera. Där fanns också hans fd dagiskompis Ava som han inte träffat på länge. Hon var inte nämnvärt glad över att se honom dock...Lyfte på överläppen så där lagom nonchalant och morrade djupt nere i halsen. Stackars Vaskiböbben! Så har hon alltid gjort då han kommit för nära.
Hemvägen gick genom Mörmoskogen i det vackra vädret.
 Allt var fortfarande som vanligt.
Så kom jag hem. Där stod de två kvarvarande vovvarna och behövde komma ut, de också. Det fick bli en lite kortare promme med dem. Började känna mig lite sliten. Så kom vi hem och jag satte mig en stund vid datorn. Kände mig lite konstig i kroppen...Så började det sakta men säkert värka i mina leder. Tjena! Nu är det alltså dags för inflammation i kroppens alla leder igen. Det var längesen sist. Så längesen att jag glömt bort att jag har den här f-bannade åkomman Ehler Danlos syndrom.
Nu är det INTE som vanligt.
Då inflammationen härjar som värst  i kroppen är ALLT jobbigt och motigt. De onda ställena är varma och stela. Det som kan ge lindring är konstigt nog att träna. Ju hårdare och konditionskrävande desto bättre. Bara jag orkar komma igång....

Nåja, det är som det är och som alltid kommer det att gå över den här gången också bara jag aktar mig för att belasta mina onda ställen under tiden de är inflammerade. Låter det bakvänt? Ja, det är det också, och jag får se till att hålla balansen mellan träning och vila. Medicin har jag slutat att ta då jag blir sjuk av den. Jag tar endast receptfri Ipren och alvedon om det är riktigt illa.
Under de här perioderna är jag inte den glättigaste personen i världen. Går ofta undan och vill vara ifred. Är inte en sån person som gillar att beklaga mig så mycket.

Så ser ni mig sitta och huka i nåt hörn så är jag inte sur utan sitter och gillar läget, helt enkelt. Väntar ut skiten. För jag kommer att vinna den här gången också! Som jag gjort hela mitt liv.

Nåt positivt kan man ändå ha av Ehler Danlos...Överrörligheten gör att jag kan en del coola partytricks....

WOW!!!

Jag är helt euforisk just nu, faktiskt! En bra dag på jobbet och sen en fortsättning som överträffade mina förväntningar till 100%!

Hade ju bokat Petras popspinning, men då jag klev upp på cykeln upptäckte jag en av de andra instruktörerna börja plocka med cd-skivorna. Hm....Mitt inre försökte omvandla mina tidigare förväntningar. Jag har svårt med såna överraskningar. Kanske ett autistiskt drag, vet inte så noga, men så är det. Om jag har har bokat nån speciell så har jag oerhört svårt med att ställa om till nåt annat. ja ja, tänkte jag, nu får det väl gå. Hon kan ju inte hjälpa att jag är som jag är. Mina tankar snurrade hur jag skulle stå ut i 45 minuter då jag förväntat mig popspinning. Men hej och hå, så fantastiskt jättekul var inte passet!!! Jag är just nu helt euforisk!!Kände mig inte ens trött då vi körde spinning till musiken till bl a Blues brothers, Flash Dance, Fame och mycket annat smått och gott från 80-talet!!! Jamen, jävlar, jag dör av lycka!!! Hon hade lagt in filmsnuttar med värsta filmklassikerna mellan cykelsträckorna, 

Jag var tvungen att sticka tidigare(hundarna, ni vet), typ 5 minuter, för att slippa duschfördröjningar, men var klar då de andra från passet kom in. Kommentarerna jag hörde var; Men gud, det här gillade jag! Ja, jag också, visst var det jättebra...och så fortsatte det. Så himla bra att vi gäster blir överraskade av sånt här ibland, för annars skulle vi kanske aldrig provade nån annan instruktör eller ett annat pass.

Jag har inte haft den här instruktören på mycket länge just för att jag inte tyckte hon hade nog mycket riv i sitt sätt att instruera. Jag behöver ju riktiga rivjärn för att prestera till fullo. Inga snällon göre sig besvär! Nu kommer jag att få ytterligare besvär för att få tiden att räcka till, men vad gör det, träning är det bästa jag vet!

Och ni andra, mina favoriter, och ni blir bara fler och fler, var inte oroliga, jag älskar er och era pass fortfarande, det kan ni skriva upp! 

Ny titel? Näää, inte vad jag vet....

Kärt barn har många namn, sägs det. Men jag är nöjd med mitt dopnamn ja....

Aldrig under mina snart 17 år på jobbet, har jag blivit kallad för nåt annat än det jag heter. Inte ens kärring, inte så jag hört det i alla fall. Det kändes väldigt ovant att helt plötsligt ha ytterligare en titel....För mig är Hora en benämning, yrkestitel för vissa,  på en person som utför sexuella tjänster mot betalning. Hm....Känns absolut inte som personen som skrev detta känner den pryda bibliotekarien på sin skola. Hon som inte ens våga sola toppless. 

Nåja, jag gör ingen stor sak av detta, känner mig inte så värst kränkt, utan har mer en känsla av att vi har lite bråttom att lära dessa ungar hur man INTE skall göra vid motgång. För ja, jag är ganska säker på vilka som gav mig mitt andranamn.

Nu har jag lagt detta bakom mig och lagat ärtsoppa. Jajamensan! Blötlagda igår för att kokas idag. Skall aldrig mer köpa detta märke på ärtor dock. De mest ojämnt torkade ärtor ever! 

Nåja, soppan gick att äta, smaken var ok, men vissa ärtor var sönderkokta och vissa aningen hårda. 

Sen har jag hunnit slänga ihop en kjol också. Ibland får jag till det. Som ikväll. Det tog inte mer än drygt en timme så var kjolen färdig. Ett hastverk, eller så är jag attans flink. Tror mest på det första...

Ser inte så mycket ut på bilden, men det är ett attans snyggt mönster på tyget, se. Har en top sen förut.

I morgon skall jag göra mig fredagsfin med hjälp av dessa. Till hjälp åker mina hundtandsmönstrade favvistights från House of Lola på. 

Åhhh, jag glömde att säga, jag har bokat popspinning i morgon!! Har bestämt mig för att hinna i tid!!! 

Träningsvärk from hell!!!

Så var det dags igen. För värstaste träningsvärken ever! Hm....vem skall jag skylla på, tro?
Nja, det finns inte så många mer än mig själv, som hoppar över powerstepen sisådär tre månader och sen tror att jag skall knalla in på passet, köra igenom stenhårt och bara, pjutt...liksom...
Ibland GLÖMMER jag hur gammal jag är. Ett förstadium till Alzeimers?
Men alltså, kan jag ha ADHD, tro? Eller nåt. Jag KAN ju inte hålla igen då det är så kul! Fast jag är ju faktiskt i bättre form än då jag var ung. Måste liksom ta igen alla år då jag flöffade till mig.
Då jag fick bebis på 80-talet lade sig valkarna som en krinolin runt höfterna på mig.
Snyggt. Eller inte.
Nu skall jag erkänna nåt som jag skäms för men ändå måste stå för...Nu kommer det...nej, vänta lite...
.........Nu kommer det!
Har faktiskt svårt att se småbarnsmammor med en massa extrakilon vagga omkring i godan ro med en glass i ena näven och barnvagnen i den andra. Och ännu värre, om de sitter i lekparken med Iphonen i ena handen och glassen i den andra medan barnet sitter i vagnen och tittar sig omkring. Jävlar, så jag hatar detta missbruk av Iphonen!!! Vilken kränkning av bebisen! Jag bor ju som ni vet vid en lekpark....

Jag har varit en sån där. Ja, inte med Iphonen, den fanns ju inte under min småbebistid, men glassen, och mazarinkaka, och smågodis( i massor, särskilt lakrits) och MAAAAT!!!! Jag tuffade runt som ett litet ånglok och bara myste med min bebis. Bebisens pappa tränade fotboll och löpning och var smärt och vältränad. En riktig snygging, helt enkelt. Jisses, vad han var snäll som inte påpekade vikten av en vältränad kropp. FÖR snäll visade det sig senare. Men det är en annan historia....

Nåja, jag kom väl på att det skulle vara gôtt med en kvinnlig kropp så jag började med långprommisar med barnkärran. Min bebis var den snällaste i världen och satt där i kärran och upptäckte världen.
Dessutom cyklade jag överallt eftersom jag inte hade körkort. Att ha två kassar med mat och en unge i barnsits bak på cykeln och cykla till övre Rud, det ni!
Huxflux blev hon så gammal att hon kunde gå. Då funkade det inte riktigt som förr. Fick ta mig i kragen. Vad göra? Jo, Situps och armhävningar på toan(så inte min sambo skulle se mig och kanske flina) och då de hade gjort aningens resultat så gjorde jag entré på Skogsbackeskolans medelgympa! Jojomensan! Där började min träningskarriär. Faktiskt.
22 år och fluffmjukis men med en medfödd överrörlighet som gjorde att jag glänste vid töjningar, böjningar och uppdragningar. En överrörlighet som har gjort mitt liv till ett helvete i perioder. Men det är en annan historia....

Så började min löparkarriär vid knappa 23 år. Min sambo var jätteduktig att springa och inspirerade mig att börja, dock i lönndom, men ändå...Tänk så konstigt det kändes att springa första gången. Kroppen var liksom inte synkad. Då benen rörde sig framåt, så hade valkarna ett helvete att hänga med runt midjan. Och brösten sen...De var ju inte vana att röra sig så hastigt...ja, så himla hastigt var det ju inte, men snabbare än långsamt i alla fall.
Så flöt det på. Gympa på Skutberget för Cia Karlsson, the one and only! Jäklar så kul vi hade! Sen körde vi i en "specialgrupp" för Cia i karatelokalen på Våxnäs. Vi körde så det rök, aerobics i bôtt, helt enkelt! Och så hände det sig att jag var så himla vältränad att jag fick egna grupper! Genom KGF fick jag in en fot i gympadjungeln. Hade grupper i c-salen i Idrottshuset. Hade ingen som helst utbildning i aerobics utan körde på "fri fot". Men gud, så kul vi hade!
SÅ byggdes KMTI på Våxnäs.Jag har varit med sen början, förutom alla skadeperioder har jag och Ann-Louise Finnström varit KMTI trogna. Ärligt talat borde vi få ett diplom eller ett foto över trogna gäster.Ja, jäklar, så härligt DET skulle vara!!!!!...Äsch, vi har ju fått kondition och dessutom en otroligt god sammanhållning, vi gamlingar! Och dessutom alla i instruktörer som varit med från början eller nästan från början. Herregud, de känns som min familj! Min ålder gör det svårt att komma ihåg vilka som har varit med från början mer än Cia....Men ärligt, ni är så himla älskade av mig!
Utan mitt träningsmecka KMTI skulle jag inte varit där jag är idag. Mina kroppsliga problem är inte så himla stora då man har så nära till hjälp, tröst, inspiration och framför allt GLÄDJE! Jävlar så glad jag blir då jag tänker på KMTI!
Trots värstaste träningsvärken....

Sybehör och tomtegrötwok

Söndagen är min goaste dag faktiskt! Låter väl inte klokt, men då har man fått ner stressnivån till ett minimum, alla eventuella måsten är gjorda på lördagen och man kan bara softa och göra det man har lust till. Idag hade jag lust till att ta en vända i syrummet, fick inspiration bara sådär. Men först gjorde jag ett måste som jag har glömt alldeles för länge. Pälsvård och kloklippning på trenne vovvar.

Jaaaa, jag vill bli ompysslad, sa Vaski. Nja, är det nödvändigt så kan jag ta pälsvården men inget tafsande på mina tassar, sa Lummi och Klinga. Brummaskinen är äcklig och så killar det nåt väldigt mellan tårna. Nu blev det som matte ville ändå...Vilda protester till att börja med, men med torkad blodpudding som muta går allt! 

Sen var det dags för lite skapande. Kollade tygerna. Hm...Till slut kom jag på vad jag ville göra. Jag har ett gammalt mönster som jag ärvt av min mamma, från 70-talet, i storlek 42, som jag använder som grund väldigt ofta. Så också nu. 

Klippte ut och ändrade lite( som vanligt) men så fattades nåt, kände jag. Det skulle behövas nån dekor av nåt slag. Tyget är i gråskalor men med blommor på, inte riktigt min stil egentligen, så därför behöver den hottas upp lite med nåt...Läderband, eller nåt liknande. Har letat efter såna sybehör lite varstans men inte funnit annat än typ gardinfransar och det har jag ingen lust att använda. Man vill ju inte se ut som en levande lampskärm heller! 

Men så kom jag på; E-handel, såklart! jag handlar ju snart allt annat på nätet så varför inte kolla om det finns nån bra sida för sybehör. Och det fanns det. Jag har nu beställt svarta läderband, svart krossad sammet, tyvärr fanns inte vanlig sammet, en rulle grov guldtråd och så nåt som jag varit sugen på jättelänge, ett dekoupageset(tror det heter så). Ni vet då man klistrar servetter på krukor och liknande som mönster. Tycker det är ett bra sätt att återuppliva sånt som är lite slitet.

Nu får jag låta mina utklippta mönsterdelar vila tills leveransen kommer, men sen så...

Efter detta kände jag mig riktigt träningssugen så jag kollade träningsmeckat och jodå, det fanns plats kvar på powerstepen. Och Petra som instruktör! Jädrar, kan inte bli annat än skitjobbigt och KUL! 

Men innan passet var det hundrastning på agendan. Gubben tog Vaski på skogsäventyr och jag tog tjejerna, en åt gången. Kollade tiden och jag hade god tid på mig....trodde jag. Då jag kom hem med sista voffs kollade jag och då var klockan 15. 50!!!!! Va f-n! Bråttom är bara förnamnet! Jag packade och for iväg i flygande fläng. Och vad händer då man har bråttom? Jo, de värsta sölkorvarna ever har lierat sig och är samtidigt ute och kör MITT I VÄGEN! Gaaaahhhh!!!!!!!! Och vägen är krokig så man kan inte köra om hur som helst...16.15 började passet och man måste vara där 10 minuter innan, annars försvinner ens plats till förmån för annan om det finns reserver. 

Två minuter kvar och en kilometer kvar insåg jag att jag inte kommer hinna. Ringde ett desperat samtal till KMTI, telefonkö, såklart, men sen svarade goaste Jenny och ordnade upp allt åt mig. Snällingen!

Kastade mig in i sista minuten på passet, med två minuter till godo. Puh....

Men vilket skitbra pass! Man blir lycklig i hela kroppen av att köra så det ryker, ge kroppen vad den tål, om passet är proffsig. Och det är det alltid då Petra instruerar.  

Men så magen skrek efteråt. Körde igång nåt enkelt, pasta och köttfärssås till Gubben och så tänkte jag 

nån wokhistoria åt mig.
Jag hade sojastrimlor, paprika, lök, kikärter och så blev jag sugen på brysselkål medan jag höll på. Tinade dem i micron så de skulle kunna fräsas i woken. Under tiden fräste jag de övriga ingredienserna och kryddade. Har en rad glasburkar som jag häller lösviktskryddor i. Vet på en höft vad som är vad. Tog en, i tron att det var mald spiskummin och hällde på rejält i pannan. 

Men så konstigt det luktar, tänkte jag. Inte alls som spiskummin, mer som....tomtegröt! Jävlar, jag hade hävt massor med kanel i min wok!!! Helt plötsligt var min maträtt på väg att bli en indisk historia.

Jag vet att det är kanel i garam masala. Dessutom är det koriander, curry, ingefära och lite annat. Vet att curry och kanel gifter sig attans bra i en dressing som jag lärt mig göra av min eminenta vän Nina, tillika köksansvarig på jobbet. Curry hade jag som tur var, så jag hävde på rejält för att få bort kanelbullekänslan. Sen i med sambal olek, lite grädde och passerade tomater. Låter det crazy? Men tro´t eller ej, det blev jättegott! Jag har återigen uppfunnit en ny maträtt....som vanligt av misstag, så därför kommer den aldrig att kunna upprepas. 

Om man går tillbaka till början av mitt inlägg så kan man kanske fundera över hur min stressnivå legat under delar av den här sönda´n....

Men snart är det dags att inta soffläge och invänta Bron, sen är det läsa bok och sen natti. Om inget oväntat inträffar....