Träningsvärk from hell!!!

Så var det dags igen. För värstaste träningsvärken ever! Hm....vem skall jag skylla på, tro?
Nja, det finns inte så många mer än mig själv, som hoppar över powerstepen sisådär tre månader och sen tror att jag skall knalla in på passet, köra igenom stenhårt och bara, pjutt...liksom...
Ibland GLÖMMER jag hur gammal jag är. Ett förstadium till Alzeimers?
Men alltså, kan jag ha ADHD, tro? Eller nåt. Jag KAN ju inte hålla igen då det är så kul! Fast jag är ju faktiskt i bättre form än då jag var ung. Måste liksom ta igen alla år då jag flöffade till mig.
Då jag fick bebis på 80-talet lade sig valkarna som en krinolin runt höfterna på mig.
Snyggt. Eller inte.
Nu skall jag erkänna nåt som jag skäms för men ändå måste stå för...Nu kommer det...nej, vänta lite...
.........Nu kommer det!
Har faktiskt svårt att se småbarnsmammor med en massa extrakilon vagga omkring i godan ro med en glass i ena näven och barnvagnen i den andra. Och ännu värre, om de sitter i lekparken med Iphonen i ena handen och glassen i den andra medan barnet sitter i vagnen och tittar sig omkring. Jävlar, så jag hatar detta missbruk av Iphonen!!! Vilken kränkning av bebisen! Jag bor ju som ni vet vid en lekpark....

Jag har varit en sån där. Ja, inte med Iphonen, den fanns ju inte under min småbebistid, men glassen, och mazarinkaka, och smågodis( i massor, särskilt lakrits) och MAAAAT!!!! Jag tuffade runt som ett litet ånglok och bara myste med min bebis. Bebisens pappa tränade fotboll och löpning och var smärt och vältränad. En riktig snygging, helt enkelt. Jisses, vad han var snäll som inte påpekade vikten av en vältränad kropp. FÖR snäll visade det sig senare. Men det är en annan historia....

Nåja, jag kom väl på att det skulle vara gôtt med en kvinnlig kropp så jag började med långprommisar med barnkärran. Min bebis var den snällaste i världen och satt där i kärran och upptäckte världen.
Dessutom cyklade jag överallt eftersom jag inte hade körkort. Att ha två kassar med mat och en unge i barnsits bak på cykeln och cykla till övre Rud, det ni!
Huxflux blev hon så gammal att hon kunde gå. Då funkade det inte riktigt som förr. Fick ta mig i kragen. Vad göra? Jo, Situps och armhävningar på toan(så inte min sambo skulle se mig och kanske flina) och då de hade gjort aningens resultat så gjorde jag entré på Skogsbackeskolans medelgympa! Jojomensan! Där började min träningskarriär. Faktiskt.
22 år och fluffmjukis men med en medfödd överrörlighet som gjorde att jag glänste vid töjningar, böjningar och uppdragningar. En överrörlighet som har gjort mitt liv till ett helvete i perioder. Men det är en annan historia....

Så började min löparkarriär vid knappa 23 år. Min sambo var jätteduktig att springa och inspirerade mig att börja, dock i lönndom, men ändå...Tänk så konstigt det kändes att springa första gången. Kroppen var liksom inte synkad. Då benen rörde sig framåt, så hade valkarna ett helvete att hänga med runt midjan. Och brösten sen...De var ju inte vana att röra sig så hastigt...ja, så himla hastigt var det ju inte, men snabbare än långsamt i alla fall.
Så flöt det på. Gympa på Skutberget för Cia Karlsson, the one and only! Jäklar så kul vi hade! Sen körde vi i en "specialgrupp" för Cia i karatelokalen på Våxnäs. Vi körde så det rök, aerobics i bôtt, helt enkelt! Och så hände det sig att jag var så himla vältränad att jag fick egna grupper! Genom KGF fick jag in en fot i gympadjungeln. Hade grupper i c-salen i Idrottshuset. Hade ingen som helst utbildning i aerobics utan körde på "fri fot". Men gud, så kul vi hade!
SÅ byggdes KMTI på Våxnäs.Jag har varit med sen början, förutom alla skadeperioder har jag och Ann-Louise Finnström varit KMTI trogna. Ärligt talat borde vi få ett diplom eller ett foto över trogna gäster.Ja, jäklar, så härligt DET skulle vara!!!!!...Äsch, vi har ju fått kondition och dessutom en otroligt god sammanhållning, vi gamlingar! Och dessutom alla i instruktörer som varit med från början eller nästan från början. Herregud, de känns som min familj! Min ålder gör det svårt att komma ihåg vilka som har varit med från början mer än Cia....Men ärligt, ni är så himla älskade av mig!
Utan mitt träningsmecka KMTI skulle jag inte varit där jag är idag. Mina kroppsliga problem är inte så himla stora då man har så nära till hjälp, tröst, inspiration och framför allt GLÄDJE! Jävlar så glad jag blir då jag tänker på KMTI!
Trots värstaste träningsvärken....