Om mig

Mitt foto
Hammarö, Värmland, Sweden
Här delar jag med mig av glatt och sorgset, ilsket och stôlligt. I sammanhanget deltar ofta min Gubbe. Våra liv kretsar kring våra högt älskade husdjur, trädgården och vår gård med allt vad det innebär av arbete. Sen får ni gissa vilken årstid det är jag hatar mest...

lördag 4 oktober 2014

Varken ut eller in...

Har en fundering inför framtida blogginlägg.
Kanske skall jag profilera min blogg till nåt specifikt. Men vad?
Funderar och funderar...
I nuläget så är det totalt stiltje i hövve på mig.
Betong? Hundar? Katter? Trädgård? Träning? Inredning? Alltmöjligt? Jag är ambivalent...

För att återkoppla till tidigare inlägg så är inte livet så himla perfekt för tillfället så därför håller jag en lågmäld stil i bloggen just nu, tills jag får ordning på vad jag vill delge omvärlden.
Ha tålamod med en vilsen människa...

fredag 26 september 2014

Goa ongar, helt enkelt!

Ibland, då man inte ser skogen för alla trä´n, så är det för himla härligt då helt plötsligt hela urskogen breder ut sig framför en!!!
Nu tycker ni väl att jag svamlar...och kanske gör jag det, men om jag säger så här då: Ibland så kan jag bli för dj-igt trött på ungdomar som inte vill, kan eller orkar ett sabla dugg och till på köpet har en mindre kul attityd mot oss "övervuxna" personer. 

Men nu skall ni höra..hm..läsa, vad jag upplevt idag.

Vår skolcafeteria skall våra ungdomar sköta med vuxna som stöd. Detta är en utmaning varje dag. För mig och några till...

Utom idag.

De två killarna blev hastigt och lustigt handplockade i korridoren av vår Ängelresurs Maggi.
Att sådär i flygande fläng få en sån förfrågan är inte helt lätt. Inte ens för mig...som vissa dagar knappt vet vad jag gjort, varit och varför...
I vår skola har vi fredagsfika, vilket betyder en storm av ungdomar som vill ha en en kokosboll NU och snabbt som tusan! Dessutom har ansvaret utökats i och med vår nyrenoverade skola. 
Fin som tusan, för den delen.

Idag har vi haft den värsta, bästa servicen ever i cafeterian!! Mitt hjärta svämmar lätt över, det vet ju ni som har läst min blogg ibland, och idag har tårkanalerna verkligen haft det tufft. Och då jag såg en disktrasa i näven på den ena killen, svepandes över bardisken, DÅ bröt jag nästan ihop av glädje och framtidstro!! Det finns alltså ungar som kan hantera en disktrasa tillfullo!! Och då man dristar sig att tänka vidare...Kanske kan de nåt annat nyttigt för hemmet? Dessa pojkar var hårt prövade idag och avgick med dubbelt MVG...Äsch, det finns ju inte längre, dretans Björklund tog ju bort det...hm, få se nu...
Är A bäst eller sämst? Kanske skall man ha så långt bort i alfabetet för att vara bäst...eller? Hm.... Om så är fallet så fick dessa två i så fall Ö!!

Att utan protest tömma alla säckar med äckel i våra nya "sopstationer" är värt guldmedalj, särskilt då en "klasskamrat" kom ut från klassrummet och skrattade OCH dessutom fotade med mobilen. Ni kan säkert räkna ut till vilken kategori han hör...

Dessa två goingar har gjort min dag så alldeles fantastisk att jag under hela dagen svävat omkring och trots krångel inte gått i spinn och deppat ihop. 

Nädå...

Inte ens då jag fick återvända till kontoret då jag haft hjärnsläpp och glömt att göra en MYCKET viktig sak blev jag f-bannad. Nää, mild och fin, helt enkelt.

Och då jag senare, på Gourmanderiet-för övrig min favoritaffär(fram tills idag...)blev snorkigt betjänad av "biträdet" lade jag det bara till handlingarna. 
Fast det är inte försent för vedergällning än...Jävla gubbe!!!!
Men man får ha en viss förståelse för såna gamla stofiler som inte har fått samma utomordentliga uppfostran som dagens ungdomar( med ytterst få undantag) har fått. 

Men min "return" till Gourmaderiet kommer att vara "taggtrådsvass"...











tisdag 16 september 2014

En gammal gummas tankar...

Ibland så kommer livet som en smäll på käften...

Att aldrig mer köra slut på kroppen....Så avslutade jag mitt förra inlägg.
Men hallå! Inte i mitt nuvarande jobb, i alla fall.  Hur gör man?
Jag har köpt en ny postkodslott för att gardera mig. Nu har jag två stycken och kanske, kanske har jag tur och vinner en massa pengar.

Om inte....ja, då får jag väl jobba på, helt enkelt. Pensionen hägrar långt därborta. Fast så långt borta är den inte, juh. Jag är 56 år och om typ 7-8 år så kanske jag kan säga morsning och godbye.
 Det kommer inte att bli sötebrödsdagar men vem behöver massor av pengar?
 Nä, bara jag har Gubben och alla mina husdjur så är jag nöjd!


.

tisdag 9 september 2014

Senare men inte aldrig...

Det har inte duggat direkt tätt mellan blogginläggen under en tid.
Ibland har jag huvudet fullt av blogginlägg och vet inte hur fort jag skall få dem på pränt. Och ibland så kommer ingenting då jag sitter vid datorn och har bestämt att skriva ett inlägg.
Det är väl så enkelt att livet tar över, helt enkelt.
Och livet är viktigare för mig. Både upp och nedgångar. Ibland skriver jag om dem, ibland inte.

Att dras med EDS(Ehler danlos syndrom) kan vara dret, tycker jag. Det är ett lurigt syndrom eftersom man ofta är hur "normalt" funtad som helst. Eller, det är man ju inte, men man låtsas för sig själv. Och självklart inför andra. Vem vill vara en krympling?
Så därför hugger man i, gör sig själv oumbärlig, grejar och planerar, lyfter och kånkar...och så PANG OCH PUNKT SLUT! 
Så ligger man där, halva nätterna, med värkande kropp och själ. Funderar för 100.de gången på hur det kunde bli så här. Ja, varför inte, säger "han" på axeln. Du borde veta bättre efter "så många år"
Men...
Man fortsätter gå upp varje morgon, biter ihop, går ut med hundar, äter frukost, far till jobbet, skojar med arbetskamrater, sitter och glor in i datorn och har glömt varför, försöker fokusera, svårt, men inte helt omöjligt då man anstränger sig ordentligt, äter lunch, springer runt, gnäller om allt och alla. 
Då klockan är typ 15.30 så kommer man på att man glömt gått på toa under hela dagen. 

Så kommer man hem. Nej, förresten, först hämtar man en voffs på dagis, pratar med Fröken om dagen och låter voffs få busa av sig. SEN åker man hem.
Innanför dörren står två ömhetstörstande voffs och LÄNGTAR efter omtanke. Och det får dom, såklart.
Men att ta sig för med nåt kreativt är en utopi. Det får bli en annan gång, till exempel efter torsdag, då jag har fått en tid hos min sjukgymnastängel Gunilla. Efter det så blir det nog ordning på torpet.
Då ni, jäklar, skall jag sy kuddöverdraget som ligger halvfärdigt, göra betonggrejer, pynta i kuvösen och i gästrummet.
Och sen skall jag aldrig mer köra slut på kroppen...

Ha ha ha ha ha!!!!


lördag 16 augusti 2014

Höstkänning

Trodde inte att jag nånsin skulle kunna säga detta...men jag är helt förberedd på hösten.
 JIHHHAAAA!
Eller hur, var jag helt utelämnande och crazy nu?

Men efter denna fantastiska sommar kan man ju inte vara annat än ödmjuk och förväntansfull inför en vinter som man kan överleva, även som vinterhatare.
Jag hoppas på en sån vinter som föregående. En sån som alla skidåkare hatar men jag älskar.
Jag kan också tänka mig en STRÄNG vinter. Sisådär 25 minus. Men inte en sån där onödig vinter som bara blaskar bort.
Men nu är vi fortfarande i augusti och jag börjar få den där goa sensommarkänslan. Vilsamt för själen. Samtidigt som man blir lite vemodig. Men det är hör till, liksom, eller hur?

Min Gubbe har varit på cykeläventyr i Mora-Sälen och nu sitter jag här på lördagskvällen och väntar hem honom eftersom han och hans vänner åker hem tidigare än väntat.
Han kommer att mötas av en lysande trädgård och en glad hustru!
Opps, några andra är nog lika glada!

Lummi

Vaski

Klinga





Tände ljus på altanen

Syrran sitter säkert

Har gjort en "betong"!

Kunde äntligen tända mina egengjorda lyktor i trädgården!

De här lyktorna är dock köpta och hängde förut i altantaket.
Gubben blev väldigt glad då jag hängde dem i trädet istället,
eftersom han alltid slog skallen i dem....

Mys, helt enkelt