Om mig

Mitt foto
Hammarö, Värmland, Sweden
Här delar jag med mig av glatt och sorgset, ilsket och stôlligt. I sammanhanget deltar ofta min Gubbe. Våra liv kretsar kring våra högt älskade husdjur, trädgården och vår gård med allt vad det innebär av arbete. Sen får ni gissa vilken årstid det är jag hatar mest...

lördag 22 november 2014

Positivt och negativt

Nu jädrar blir det mycket!
Det var ju ett tag sen sist.... Men för mig är det så att jag får uppslag i huvudet när som helst...eller inte alls. Jag tvingar mig aldrig att skriva. Hur kul skulle det vara att läsa?

Den här veckan har varit riktigt kul i alla fall, trots mitt höstmood. Det är ju inte att leka med...
Jag har tränat ALLA dagar denna vecka.
 Det ni!
Och jag som har haft så himla svårt att motivera mig under lång tid. Att jag har fått ny energi kan jag tacka min arbetskamrat Camilla för, Hon ville byta träningsställe och frågade hur det var på mitt träningsmecka.
Då mindes jag att i mitt årskort ingår 3 gästinbjudningar, så jag erbjöd henne att prova och bokade in två pass för oss två. Det har verkligen varit så himla kul!
Sen har ju Gubben och jag tre stående pass per vecka. Gubben har ju haft en kass träningsperiod men har nu fått ny energi och det är jag så glad över för det är jättekul att få träna tillsammans. Nu blev det så att de dagar som inte jag och Gubben körde, körde jag med min arbetskamrat.
Mosig i benen är bara förnamnet, kan jag upplysa om, men jädrigt nöjd och tillfreds med mig själv är jag.

Jag har ju som jag tidigare sagt, EDS(Ehler Danlos syndrom) och får tänka efter väldigt noga vad jag skall utsätta mig för, även om det för utomstående kan verka som jag är ett energiknippe....
För så är vi, vi EDS:are, vi kör så det ryker med det vi brinner för, men får betala med värk och kraftbortfall.

I torsdags tog jag mig för att åka till IKEA för jobbets räkning. Det krävs en viss procedur för att få handla för oss, så därför gick jag till en säljstation och väntade på min tur. Med rekvisition och legitimation i högsta hugg.
En kund före mig men så var det min tur. Försäljaren, en glad och trevlig kvinna i min ålder tog emot mig. Jag överlämnade min rek och så sa jag; Du vill väl ha legitimation, antar jag? Hon tittade glatt på mig och sa; Det behövs inte, du är väl Ajna eller Anja...eller hur? Kommer från Kil...eller hur?
Jag tittade NOGA på henne men kunde inte placera henne...ändå...nåt var nåt lite bekant.
Hon började räkna upp personer och händelser från tidigt 70-tal där jag var huvudpersonen. Det stod Anneli på hennes namnskylt och min hjärna körde lottohjulet för att komma på nån med det namnet i min kamratkrets på den tiden. Ingen passade in. Jag skämdes nästan för att jag inte mindes henne...
Hon berättade en massa kul episoder under tonårstiden där jag hade ingått, så till slut var jag bara tvungen att fråga vad hon hette i efternamn. Och då hon sa sitt efternamn, Segolsson, så trillade poletten ner!
Men guuuud så kul! Tänk om vi hade haft tid att fortsätta prata, men en enveten kö började bildas just vid vår station. Varför kunde de inte ha gått nån annanstans?
Tänk så glad jag kände mig resten av dagen!

Och sen har det bara fortsatt...

Jag som inte är särskilt intresserad av flärd fick för ett tag sen ett erbjudande från en kär vän om ett mobilskal, designat av henne, där 50:- av priset går till Cancerfonden. Hon gör fantastiska, lite abstrakta målningar, och skalet var en kopia av en av hennes målningar. Jag kunde verkligen inte motstå erbjudandet! Dels för att gynna forskningen, dels för att skalet är så JÄKLA SNYGGT!
Nu sitter det på min jobbmobil och jag kan inte se mig mätt på det.
 Herreguuuud, alltså, hur fjollig kan man bli? Fast jag bjuder på det och tänker att...va faan, det är ju så snyggt!

Normalt så ligger min jobbmobil i en låda under helgen men efter det snygga mobilskalet
så får den alltid ligga på bänken


Tyvärr så kommer det ledsamma saker...
Min goaste styvdotter har en mycket tuff tid just nu och jag och Gubben oroar oss för henne. Att behöva uppleva att ens barn/styvbarn går igenom svåra tider är inte kul. Samtidigt kan man inte lägga sig i för mycket. Hon är ju inget barn längre utan en vuxen människa som måste få lösa problemen på sitt sätt. Men det är inte lätt för oss, och heller inte för henne. Vi har ju upplevt samma sak som henne och vet vad det innebär...fast ändå inte. Vi hoppas att det snart löser till det bästa. För så är ju livet, allt löser sig, till slut. Fast vägen dit kan vara lång.

Julen närmar sig, men först 1:a advent. Det är nästan det bästa jag vet. Att få sätta upp alla stjärnor i fönstren, ställa fram tomtarna och ljusgrottorna är ändå ett avbrott i mörkret. Sen har man några veckor på sig att njuta av allt pynt. Då julafton kommer är ju allt nästan över...
I mina sista betongprojekt ingick en entréskylt med julmotiv. Jag är riktigt nöjd efter den sista finishen idag.
Jag passade på att måla lite mer...med känt resultat. Kladdmaja, är mitt andra namn....

Väggskylten som skall sitta på entréväggen nästa helg.

Fick lite guldfeber...

Goldfinger...


Igår kväll var inte våra två honvoffs så himla mycket värda i mina ögon. Jag fick mig ett riktigt lerbad då jag rastade dem efter mörkrets inbrott.
På gångvägen bakom vårt hus började Lummi vädra i luften vilket innebär att NÅGOT finns i närheten. VAD som finns i närheten vet man aldrig...
Igår var det en hundägare UTAN REFLEXER på sig själv eller vovve som dök upp framför oss.Alldeles för sent...
Klinga sa: Boff, varpå Lummi blev stollig och sa; Vaffvaffvaffvaffvaff...och sen vaffvafvaff...
Då jag fick den ena att sitta så tappade den andra fokus på mig...och rätt som det var så rusade Lummi åt fel håll och matten gleeeed i leran. Efter detta var matten OERHÖRT bister till sättet och två vovvar MYCKET låga i temperament.
Det har inte på flera år varit så tyst i vårt hus som efter att vi kommit in efter denna promenad.
Alla vovvar kollade noga den där toksura kärringen som härjade omkring i huset.
Hussen har nog aldrig varit så himla välkommen hem som denna fredagskväll, trots uteblivna tokskall....De glodde stint på mig då husse tog i handtaget men med mer än ett fnfnhmph vågade de inte hälsa honom välkommen hem denna kväll.

Här sitter hon...tokfia

Och matten hade dåligt samvete, som vanligt, då en "situation" uppstått...för egentligen var det ju den jävla skitkärringen utan reflexer på sig och sin vovve som var den skyldige, eller hur?












lördag 8 november 2014

Sorgset och stolligt, om vart annat

Idag har jag lärt mig nåt nytt. Såhär va; Om man inte planerar nåt, så får man mer gjort. Och bara bra saker!
Att vakna av ett bett i näsborren av Syrran är en ynnest som bara få är förunnade. D v s mig.
Gubben blir aldrig väckt på detta sätt, så jag får se mig själv som utvald.
Jag vet inte om jag skall vara glad eller besviken över detta...men det kallas ju kärleksbett, det där hon gör, så då får jag tacka så himla mycket för hennes ömhetsbetygelse. Extra mycket kärlek ger hon mig genom att dregla i ansiktet på mig efter bettet....

En enveten downkänsla i mig gör att träning är i periferin just nu, men att ta med vovvarna på långpromme ger mumma för kropp och själ, så det har vi gjort idag.
Helt oplanerat...
En hund i taget, dretväder men jag har bästa kläderna, inte snyggaste, men som sagt, bästa.

Och, tänk, under prommarna fick jag värsta inspirationen till betonggrejer! What? tänker ni, hon har ju lagt ner betongen för säsongen...Jo, det trodde jag med, men så ändrade jag mig....

Nu har jag gjort betonggrejer i förrådet, men jag säger inte VAD, för det är julklappar, får ni förstå!

Det där med alla helgons dag har jag ju skrivit om i tidigare inlägg, men nåt som förvånar mig varje år, är att det efter all helgona verkar som att intresset falnat över att tända ljus på gravarna. Förra helgen var det smockat med bilar kors och tvärs på Ruds kyrkogård, men idag kunde jag, vid samma tid, välja vilken parkering jag ville. Ingen trängsel där inte.

Mina föräldrar har ju varit borta i många år och jag kan, utan att känna mig sorgsen, gå till deras grav för att tända ljus eller smycka med blommor.

Jag har pyntat som jag vet att de skulle vilja, som de
naturmänniskor de var. Här skall det inte ligga några plastblommor
utan endast vad naturen ger. 
Detta har jag ju gjort i många år. Men nu har jag flera kära vänner, unga som lite äldre, som har tillkommit på kyrkogården.
Jag brukar gå till en speciell grav, inte varje gång, men ganska ofta. En grav där det ligger en flicka som egentligen skulle ha varit i sin bästa tid just nu. En flicka som är så himla saknad av sina föräldrar, sina kusiner, sin mormor och farfar. Ja, såklart många fler för hon gjorde avtryck på varje person hon träffade.
Idag tände jag ett ljus på hennes grav och kände mig så himla ledsen över allt och inget. Så himla orättvist allt kan vara! Tänk om inte om hade varit...
Lite längre bort fanns en grav med två små flickor, endast några år gamla, döda med ett års skillnad. Mitt emot min lilla släktings grav ligger en kille som var tjejernas drömkille då jag började på Ilanda.
En kille med alla ess i ärmen...trodde vi.

Hur orkar man som förälder?
Och så kom jag ihåg...Mina föräldrar gick ju igenom detta då min syster var sjuk i hjärntumör och gick bort vid 13 års ålder. Själv var jag 5 år och fattade inte så mycket. Utom att min mamma ibland började gråta utan anledning...De orkade gå vidare eftersom de hade mig..och varann...och livet.
Idag snorgrät jag i bilen på väg hem. Ingen vacker syn, kan tänkas.
Men att gråta är förlösande för själen. Det är ett sätt att rensa och gå vidare. Och det har jag gjort med råge idag. Tills nästa gång det rinner över.

På tal om det, förresten, jag gråter ju väldigt lätt nu för tiden, eller nuförtiden...det är en underdrift, det har pågått i ganska många år, typ sen jag var 40. Och det blir bara värre och värre. Eller bättre och bättre...Vet inte riktigt vad som är rätt eller fel. Glatt som sorgset, jag fulgrinar på stört.
Ibland är det riktigt jobbigt då folk runtomkring inte fattat vad som var så jävla ledsamt, men då får jag försöka lägga band på mig en aning.

Nä, nu över till nåt helt annat.

Ni som läste mitt inlägg från igår såg att jag lyckats med att orka laga mat...på riktigt.
Idag har jag överraskat mig själv med att göra NY mat! Alltså ingen microvärmd rest från igår. Jag fattar knappt själv hur detta gick till men jag tror det började med den här....

En 3:a grädde med utgångsdatum i dag. 
Det var begynnelsen till dagens middag. Helt oplanerad....Jag kommer inte att vara så otroligt pedagogisk som i gårdagens inlägg utan här får ni gissa lite...

Alla ingredienser...tror jag
Det blev en gratäng, helt enkelt. Det vet väl alla hur man gör, eller hur? Då gubben kommer hem i morgon så får han rester av den. Ja, herregud, har han varit på egna äventyr så får han väl hålla till godo med vad som bjuds!

Jag försöker att inte få julfeber eftersom jag är en traditionell människa. Idag var det dock MYCKET nära att jag köpte en tomte! Att köpa tomtar vid denna tid är ALLDELES för tidigt, enligt mig. Men som tur var höll jag emot, vände på klacken och köpte istället två amaryllisar....
Titta så små och gulliga! Jag har dock ingen aning om var de skall stå.,
men det ger sig...
Måste bara berätta! Igår låg det ett brev från Postkodslotteriet i brevlådan då jag kom hem. Öppnade det och fick då fram två ark med typ bingolottokuponger. Två på varje. Jaha ja, en massa reklam, tänkte jag och var på väg att slänga tills jag hejdade mig. "Tänk om det är nåt jag måste delta i för att vinna pengar"? Jag har ju två lotter...Hmmm....
Jag har nu läste TVÅ gånger och fattar fortfarande inte. Dum i huvudet eller missvisande(medvetet)reklam. Jag får väl lägga ner mig eftersom jag är en sniken person och vill vinna MASSOR av pengar. Vem vill inte kunna pensionera sig vid 56?
Hmmm, måste jag kolla på programmet och dessutom sitta och
pricka för en massa nummer som en gammal pensionär för att håva
in miljonerna?
OK, jag gör det, bara jag är garanterad alla miljoners triljoner!
Tycker ni att jag har blivit långrandig?
Ha, det är inget mot vad jag kommer att bli! Jag är ju gräsänka och är fri att uppta er tid hur mycket som helst, hi hi!

Så....det kommer mera...

För ett tag sen lagade jag några lekisar. Det var främst Nallis som hade en svår nackskada pga Lummis närkontakt. Nallis fick idag en ny, svårartad nackskada pga Lummis kärleksbetygelser. Kanske, kanske kan jag rädda Nallis....

Goa, goa, goa, goa ,goa GOA Nallis...
.

Ajjj, ajjjj, ajjjj, på Nallis
Alltså, jag kan inte låta bli! Kolla min andra julkaktus!!!



Nu har jag lärt mig att man skall ta fotot från golvet
för att få med allt...

Nä, nu får ni faktiskt hitta på nåt annat än att läsa min blogg, Herregud, ni måste ju ha massor av saker att göra! Ha det kul, kära vänner! Jag och alla mina pälsklingar skall ha en trevlig kväll med snacks och gnagisar. Matten kommer att försöka se HELA "Så mycket bättre" men om hon inte orkar klara reklamavbrotten utan att somna så...skit samma, Kajsa Grytt är inte favvisen i vilket fall...



Selfie med matte och Klinga
Nospussar från Klinga och matten mig, eh...Anja, alltså...





















fredag 7 november 2014

Unikt recept!

 Gräsänkan på 91:an har lyckats med det oerhörda; att göra en varm, välsmakande måltid!
Ja, det är säääkert!
Bildbevis finns, i händelse av att det skulle kunna tas för en skröna...
Kolla noga nu:

Ingredienserna....ni läser på paketen, ok?
Hmmm, ok broccoli och bladspenat finns i formen...
Oj, glömde kryddkvarnarna! Fyra sorters peppar och grovsalt,
 nu vidare till nästa bild...



Ni såg äggen väl? Blanda dem med grädden, lite löst, liksom...
sen vidare till nästa bild...

...glömde ju att hälla i timjan, så det kom nu...

Laxen får försvettas i micron(min bästis)

Kolla bara!

Så är det dags för fetaosten, grädden och äggen att samsas...

Brrrrrummmm...


Så har vi då här alla samlade på samma bild för att
molas ner i samma form...

Här!

Efter...en viss tid(vaddådå, man får väl kolla?!)
 så var det färdigt.

Jag vet inte jag, men det kanske ser lite...eljest ut...
Men det var gött, i all fall!
Och hälften är kvar tills i morgon.
Det betyder att
jag slipper laga mat i morgon. Micron regerar! 

Vad tror ni? Matmästarna? Eller kanske Matvägrarna?

lördag 1 november 2014

Liiite förvirrad bara....

Att vara ledig en fredag har ju sina sidor. Jag hann massor, fast inte ALLT som jag hade planerat. Är det nåt systemfel på min planering, tro?
Tikarna fick sig varsin långpromme. Gött i kropp och själ för oss alla tre. Vaski fick vara med sina kompisar på dagis, han.
Jag hade bokat två pass på KMTI men under promme 1 insåg jag att raska prommar, sammanlagt 2 timmar, och ett bollpass på min egen(jodå, jag har en som ligger inklämd i ett hörn i syrummet) pilatesboll kunde räcka som träning för dagen. Bokade raskt av passen, trots att jag älskar både coreboll(förlåt Ylva) och popspinning(förlåt Petra).

Så var det dags att hämta Vaski på dagis. Den ordinarie personalen var ledig och istället fanns där en vikarie. Det kom att bli det mest underliga upplevelse på länge....
Jag har träffat henne flera gånger, trevlig tjej. Så började vi prata med varann om ditt och datt, tex var jag arbetade och jag sa; -på Ilandaskolan.
-Där har jag gått, sa hon. Ehhh, blev jag, hon är ju ganska ung, men jag kunde verkligen inte känna igen henne.
-När gick du där då?
-2008 gick jag ut, sa hon. Jag hade Jimmy och Jens som mentorer.
-Men hallå, jag har ju jobbat på Ilanda sen 1996! Du måste ha förändrat dig nåt otroligt sen du gick där.
-Nja, kanske lite längre hår...men annars ser jag väl ungefär lika ut. Vad gör du på Ilanda då?
-Jag jobbar bl a i biblioteket, men har en massa andra uppgifter också. Du känner inte igen mig heller, alltså?
-Neeej, fast jag kanske inte var i biblioteket värst ofta...

Ja, så här fortsatte vårt förvirrade samtal en lång stund. Vi pratade om personer runt omkring oss under den tiden som om det var igår, men vi kunde inte komma ihåg varann!
Ja, herregud, vilken knepig känsla ändå.

Det där med att bestämma sig för en sak och hålla det, är nåt jag har svårt för. Som tex då jag har börjat på ett handarbete och helt plötsligt ser ett annat användningssätt.
Kolla här bara;

Från början ett kuddfodral men under arbetets gång har det
förvandlats till en kjol. Fast jag är ju inte klar än....

Alltså, med risk för att upprepa mig till oändlighet; Mina julkaktusar blir bara finare och finare!
Nya knoppar och blommor varje dag.

Finns inget foto som gör dem rättvisa men detta är ett
av alla mina försök. Kolla lillen där nere,
min fosterkatus som var nära döden förra året. 
För att återkomma till min första mening, "det har sina sidor att vara ledig en fredag". Jag vaknade i natt, och tänkte; Jahaja, det var den helgen det...hmmmm, men vänta nu...Så slogs jag av insikten; DET ÄR JU BARA LÖRDAG, JUH!!!
Gött, kändes som jag vann en extradag.

fredag 31 oktober 2014

Halloween eller Alla Helgons Dag...

Jag har alltid ogillat Halloween. I Sverige, alltså. Vad de gör "over there" bryr jag mig inte om. Jag skulle vara märkbart nöjd om de kunde hålla sina egenheter kvar där de hör hemma. Men nu har tydligen krämarna sett en chans till att lura våra lättpåverkade småglyttar och ungdomar till att gnälla till sig dyra attiraljer för att knacka dörr och hota folk att ge dem godis. Annars...

Och då detta spektakel sammanfaller med Alla helgons dag, vår egen tradition då vi hedrar våra döda anhöriga med ljus och vackra gravdekorationer, så får jag bittra rynkor i pannan.
Ja, kalla mig gammal bakåtsträvande kärring om ni vill, det klarar jag.

I morgon vill jag gå till mina föräldrars grav för att göra det fint med granris, kottar, löv och två gravljus. Jag brukar undvika de färdiga gravdekorationerna. De brukar inte se speciellt äkta ut. Min far älskade att vara i skogen och jobbade också där under stora delar av sitt liv. Inte kan jag förmå mig till att sätta blå, grön eller orange ljung på hans och mammas grav. Inte heller lägga en dekoration med konstgjorda kottar och blommor. Nä, jag gör hellre en raid i skogen och trädgården för att få till en fin gravdekoration. Jag är mycket medveten om att de inte längre kan bry sig om vad jag sätter på deras grav, men för MIG är det viktigt att vörda deras minne.

Men eftersom det nu tydligen skall firas Halloween samtidigt med Alla helgons dag så är det väl verkligen viktigt att jag får till det riktigt fint eftersom det förväntas att de döda skall komma upp ur sina gravar och hemsöka oss anhöriga!! Och inte vill jag väl att pappa och mamma skall se nåt plastskit på sin nuvarande boning.
Fast det kommer de ju såklart inte att göra eftersom de är döda sen 40 och 17 år sedan.
Jag är väl inte dum i huuuuvet heller! Vidskeplig var jag i tonåren, då man kunde lura i mig vad som helst...men inte nu.

Förra helgen kom det två vilsegångna spöken och ringde på. Våra hundar tog emot dem med högljudda skall. Gubben höll undan vovvarna, jag pratade med tjejerna(det såg jag allt, de ville ju vara fina) och så fick de lite godis och så var det med det. Vi hade ju haft Halloweenfirande på skolan innan lovet så jag var inkörd på att det skulle vara över förra helgen, tills jag insåg att den 31:e oktober inföll idag, fredag...

Idag har jag varit ledig(ja, det är sant!) och sett förberedelserna för firandet i grannhuset. De har två barn i förskoleåldern. Mammin hade gjort en jättefin pumpa som står vid infarten, ett lakan hängde som spöke i ett träd. Jag tror de har Halloweenfest...även de vuxna, bevare mig....

Jag tänkte tanken att det kanske skulle bli en svår kväll för vår Lummi, som är otroligt lättskrämd. De andra två är det inga problem med.
Efter alla bestyr(jag var ju ledig!) så gick jag en sväng med tikarna och fick då se några små skuggor som MOHAAHAA:de vid några dörrar. Jag hörde också förberedelserna.

Hmmm...jag är fortfarande MYCKET emot Halloween, men de där små glyttarna hade ju så kul....