Kärringen-55...fast Gubben kallar mig Gumman

Att få sova ut på morgonen en lördag har blivit en önskedröm. I morse började Vaski gnälla prick 06.27. Bajsnödig, sa hans blick. Suck...Förbaskat att jag är så lättväckt! Hussen sov lugnt vidare efter att ha gluttat med ena ögonlocken. Två av tre hundar ville ut och där gjorde de både 1:an och 2:an. Lilla Klinga låg kvar i sängvärmen hos hussen. Efter uträttade behov sprang två lättade vovvar upp och lade sig intill husse. Matte kom stånkandes efter. Vägrade att gå upp vid denna okristliga tid, men se det var inte lätt att somna om. Då hon äntligen gjort det, så vaknade hussen och sa med hög röst: SKALL VI GÅ UPP?
Mattes ögon var tyvärr ihoptvingade och därav infann sig stora problem att stiga upp...
Men hussen, som nu var pigg och alert gick ut med voffs medan matten snoozade en stund och senare medelst hasande steg så sakteliga piggnade till. Så pigg att hon bokade ett tabatapass! Tyvärr krockade det med hennes akuttid hos frissadoktorn. Skit också, men inget att göra åt! Då man är träningssugen så är man!
Ny akuttid på måndag. Då skall bästaste Tina på Glada Saxen fixa frissen på matten så hon kan visa sig bland folk. Matten, som i somras bestämde sig för att sluta byta färg på sitt hår då hon nu är i den gyllene medelåldern, har nu svåra problem med att hålla detta löfte. Allt eftersom håret växt ut så visar sig det kommunalgrå testarna allt mera. Det känns jättekonstigt att vara gråhårig...
Resten av mig har inte hunnit med, bara håret. Jag VET och ACCEPTERAR att jag är 55 år, men att håret så tydligt visar detta är helt onödigt, tycker jag. Övertydlighet, helt enkelt. Tror jag måste måla naglarna i nån riktigt vågad färg, typ glitter eller guld...För att var lite wild and crazy, liksom.

Då jag var yngre så visste jag bombsäkert hur en medelålders kvinna skulle klä sig och uppträda. En "Sandgrundsbrutta" ville ju ingen vara.

Kännetecknet för en Sandgrundsbrutta var; Blonderat hår som var upptuperat/permanentat/sprayat/stod still på hövve i storm, helt enkelt, ljusblå ögonskugga, rosa läppstift, gärna koboltblå mascara, mycket stark doftande av billig parfym OCH nu kommer det värsta; För små kläder! Gärna i skepnad av leopardmönstrat och därtill alldeles för höga klackar på lacksandalerna/stövlarna! En fuskpälsjacka i djurmönster som pricken över i:et.
Detta var och är fortfarande min värsta mardröm. Tänk om jag helt plötsligt en dag upptäcker att jag gillar leopardmönstrat?!? Och börjar måla pluggarna i ljusblått? HJÄLP! Jag rodnar i det djupaste rosa av att jag faktiskt nån gång tuperat mitt hår...uhhhh, så pinsamt...
Så kommer jag då till mitt senaste klädinköp. Dessa alldeles underbara kläder jag beställt genom Bästa Frida. Så snygga! Men vad väljer jag då? Jo, de tightaste av alla kläder. En kärring på 55!
Men jag är nöjd som bara den och mer kläder skall jag beställa i framtiden. Men tänk om leopard blir grejen? Kommer jag att tappa huvudet och helt plötsligt gå omkring i leopardmönstrade tights/kjol/tröjor/jumprar? Finns det någon av mina vänner som då vågar påminna mig om min ålder och kanske tipsa om mer passande kläder...Snälla, GÖR det, någon.

Snyggkläderna

Körde Fridas testpass igår. Hon har inget att oroa sig för...om hon nu gjorde det. Ett proffs som hon kan köra vilka pass som helst utan problem. Jag kände mig som om jag hade en alldeles egen PT. Lite synd om henne då hennes kollegor ballade ur, men de hade säkert sina anledningar. Jag kände mig utvald, jag! Skall försöka hinna till hennes pass nån gång i fortsättningen, även om det på onsdagarna är Stabbes pass som har gällt för oss, Gubben och jag.

I möra är det lön. Tänk att jag fortfarande har pengar kvar denna månaden. Det är på grund av, ja just det, på grund av att hundarna inte är på hunddagis. Visst är det gôtt att ha pengar kvar, men ändå märker jag att Vaski saknar dagis. Då vi går på morgonen gnyr han och vill med oss. Lummi däremot, bryr sig inte. Hon är glad bara man bryr sig...även om det är mitt i natten. Däremot stressar hon fortfarande upp sig i bôtt då vi skall gå på promme. Man får verkligen TRÄNA med henne, då funkar hon. Hon eftersöker KOMMANDO hela tiden, kan inte bara nosa omkring, slöa runt som Klinga. Nä, hon stressar på som om hon hade en uppgift HELA tiden. Det är jättesynd om henne! Då kvällen kommer och vi är samlade allihop, hela flocken, så slänger hon sig raklång  på golvet och somnar som en stock!
Jag har bestämt att komma ikapp med mina utgifter...och dessutom köpa mig lite extralycklig, som till exempel med mina House of Lolakläder. Då jag gjort allt detta så skall Vaski få komma tillbaka till stället han trivs mest på som fisken i vattnet, Tassarnas Hunddagis. Det kommer nog att ske runt jul eller strax därefter. Längre klarar inte mitt samvete...

I väntans tider

Åhhh, så jag längtar efter mina House of Lolakläder! Vill ha, vill ha! NU! Och jag som i vanliga fall inte är speciellt flärdfull...Kan det vara höstmörkret som så sakta smyger på som får mig att tappa huvudet så?
Igår var Gubben och jag på grymma Tabatapasset! Instruktören var en ny bekantskap. Kanonbra på alla sätt! Inspirerande, pådrivande och kul. Precis som jag vill ha en instruktör!
Idag blir det träningsvila. Endast långpromenader med en vovve i taget. Gôtt för själen...och träningsvärken.
I morgon däremot, skall jag köra provspinningpass för Frida, allas vår Mrs. Powerstep! Det skall bli riktigt spännande och kul!

På väg hem från hundpromme nr 2, såg jag nåt som gjorde mig fruktansvärt upprörd. En dam/kärring kom körandes med sin lilla hund...i KNÄET!!! Vad har man i huvudet då man gör så? Man har ju inte sina barn i knäet då man kör bil...Jo, förresten, det har jag också sett här på området! Då blev jag lika upprörd som nu! Hur är folk funtade egentligen?
Inte ett dugg rädda om sina djur eller barn, eller andra medtrafikanter, för den delen. Det värsta är att detta är den andra som jag ser köra bil med sin hund i knäet. På samma område! I somras såg jag det första gången. Då var det en ung tjej med en liten svart pälsboll som dessutom hade huvudet ut genom den vidöppna rutan! Tänk om den hoppat eller ramlat ut! Idag var det en äldre dam med en vit lika liten truls. Det är faktiskt inte klokt!
Nu eldar jag i braskaminen. Jag är ringrostig, märker jag. Det ryker in som tusan så därför måste jag vädra...och då blir det kallt. Har just nu korsdrag och hoppas på att röken hinner vädras ut innan Gubben kommer hem. Om inte, så kommer han att påpeka hur jag skall göra då jag eldar, och det vet jag ju, fast det hjälpte inte, liksom...Håll tummarna!

Klädfunderingar

Igår bestämde jag att det var höst. Alla sommarblommor mötte sitt öde i komposten, pellisarna fick tillfälligt boende på inglasade altanen innan de hamnar i "vinterrummet" på övervåningen. Men än så länge är det så varmt och skönt i kuvösen att de får fortsätta glädja oss med sin blomning ett tag till.
Tog en massa bilder som jag hade tänkt att lägga in här. Men se det gick åt skogen då Bluetoothen verkar ha försvunnit ur datorn. Eller ja, inställningen, alltså...eller genvägen, eller vad det kallas...Skit samma, det går inte att lägga in bilder i alla fall.

Det känns faktiskt ganska vilsamt då man har gjort klart allt detta inför hösten och vintern. Man kan luta sig tillbaka och bara njuta av en skön brasa i kaminen de kulna höstkvällarna. Möjligtvis kan man planera för nya projekt inför nästa säsong...och sen förkasta dem, om man så vill.

Det jag nu går omkring och funderar på är vad som är den ultimata vinterklädseln. Varmt, snyggt, regntätt, praktiskt och överkomligt i pris. Helkroppsallvädersstövlar? Nä, det föll på snyggheten. Scooteroverall? Samma där. Det värsta som finns är då regnet står som spön i backen och man skall gå ut med hundarna. Då vill jag ha nåt praktiskt, varmt, regnsäkert och framför allt snabbt att få på mig. Inget krångel får förekomma då voffs är nödiga! Köpte en regncape för nåt år sen. Trodde det var det ultimata plagget. Pyttsan heller! Först och främst prasslade det så Klinga blev livrädd. Hon gick längst ut i kopplet och vägrade komma i närheten av mig. Dessutom smetade capen fast runt benen på mig och inte tusan fick jag ordning på var jag hade bajspåsarna, godiset, kopplet, nycklarna...Allt detta hade jag ju i jackan under, och då var jag ju tvungen att dra ut händerna ur capehålen för att sen ha ett h-vete att finna dem igen
Regnjacka är värdelös om man inte har regnbyxor också. Och det tar alldeles för lång tid att ta på sig. Regnkappa då? Funderar på det. Min hundförarjacka är ju väldans bra men inte helt vattentät. Och dessutom lårkort, vilket gör att man blir plaskvåt på byxorna. Sen har vi det där med skodon. Köpte ett par gummistövlar förra våren. De höll ett halvår, sen sprack gummit, eller rättare sagt plasten. Det var med andra ord fuskgummisar. Återstår att komma på om jag skall köpa långskaftade eller kortskaftade, kängor eller stövlar, varmfodrat eller inte...
Sen kommer vi till vantarna. Det är ett sorgligt kapitel. Jag fryser ständigt om händerna på vintern. Har köpt så många vantar under årens lopp och alla har de haft det gemensamt att de inte värmt mina händer. Dessutom skall de vara smidiga så jag får upp bajspåsarna utan att behöva ta av mig vanten. Har funderat på såna där som jägarna har. De har små nabbar på fingertopparna. Men är de varma nog?
Under tiden som jag funderar över detta passar jag då och då på att köpa mig nåt snyggt plagg att vara fin i, så långt från praktiskt som man kan komma. Gôtt för själen!

Det är inte min huvudvärk...längre

Vaknade vid halv 5-tiden med huvudvärk. Skit också, tänkte jag. Skall migränhelvetet börja igen! Jag har ju faktiskt inte haft ett anfall på jättelänge. Då menar jag ett sånt där riktigt anfall som slår undan benen på mig i flera dar. Såna hade jag under många år flera gånger i veckan. Hur fasen stod jag ut? Till sist fick jag hyfsad hjälp genom företagshälsan. Då var det så illa att jag blev förlamad i  höger ansiktshalva under anfallet. Dreglade och tårarna rann oavbrutet. Kändes även i munnen och halsen. Jag trodde att jag minst hade en stroke på gång eller en tumör. Var helt enkelt jätterädd! Läkaren trodde att jag hade nåt som heter Trigeminus neuralgi, eller nåt liknade och remitterade mig vidare till min husläkare, som i sin tur inte trodde på den diagnosen. Hon skickade mig vidare till en hjärnexpert, Neurologen Ragnar Palm på Ankaret. han ställde minsann diagnosen på mig direkt, utan röntgen eller provtagning. Jag min dumskalle godtog detta, för han var ju expert, juh! Han bestämde direkt att det var min migrän som hade ändrat karaktär och sen skrev han ut sprutinäsanmedicin åt mig.

Och visst, medicinen hjälpte snabbt. Men med ett pris som kunde ge mig en migränattack...Men baksidan var att den rann bakvägen ner i halsen och smakade pyton. Detta visade sig också ge en otäck biverkning som tyvärr inte gett med sig, och som gjorde att jag var tvungen att sluta med medicinen. Jag sätter i halsen, eller rättare sagt, i näsan! Ja, det låter inte klokt, men så är det. Jag kan alltså få baksug i svalget då jag äter och maten åker bakvägen upp i näsan. Håller på att kväva mig, känns det som!
Och under hela tiden så undrade jag om det ändå inte kunde vara så att jag hade en hjärntumör. För jag hade ju inte blivit röntgad....
Åren gick och så tog mitt recept slut och behövde förnyas. Jag trodde att min husläkare kunde skirva ut ny medicin åt mig, men se det gick ej! Jag hade då fått en ny husläkare, då min förra, som jag själv valt, hade slutat. Den nya var en riktig bitch och vi blev direkt avogt inställda till varann. Hon kunde inte skriva ut den medicinen, påstod hon, eftersom hon inte gjort det från början. Jag skulle vacker kontakta Ragnar och be honom ge henne tillstånd att skriva ut den attans medicinen! Men gud hjälpe mig! Trodde inte det var sant! Det var ju inte LSD jag bett om direkt! Vem missbrukar migränmedicin?

Alltså var jag utan medicin. Men det sket väl migränen i. De stångade glatt på i mitt huvud, i stort sett varje vecka. Så fick jag tips om akupunktur mot migrän. JAAAA, bara det fungerar! Fick en ny sjukgymnast på träningsmeckat KMTI, Lotta Widell som visade sig vara ännu en av mina änglar där! Efter första besöket kändes det bättre. Behandlades 10 ggr mycket tätt, flera gånger i veckan, och det blev så mycket bättre att jag kände att jag levde igen. Ett halmstrå att hålla sig i, helt enkelt. Så blev Lotta gravid...Och jättesjuk. Hon var sjukskriven nästan hela graviditeten, och jag blev utan akupunktur. Men ibland har även jag tur, för efter en tid började en ny sjukgymnast som just avslutat sin akupunkturutbildning och kunde ta sig an lilla mig!
Och hon satte minsann en nål i foten på mig också. Varför det? Jo, för hon anade att jag började komma i menopaus och det spelar roll för oss migränisar.
Jag blev bättre under en lång tid...Men så startade helvetet igen! Och jag kunde alltså inte ta snortmedicinen längre.
Har provat ALLT i medicinväg på apoteket, jag lovar. Alla migränmediciner har ett gemensamt; de är jättedyra! Men så av en händelse, då jag var med Gubben på en tävling i Mora, gick jag in på ett apotek för att bunkra upp(det är vid såna här trevliga tillfällen som migränen brukar slå till). Jag frågade en personal om den bästa migränmedicinen hon visste och då visade hon mig på en svart och silvrig ask med 10 tabletter för det facila priset av 84.50. Kommer inte ihåg namnet men jäklar vilken härlig drog! Just den helgen klarade jag mig dock från anfall. Ungefär som om migränen sa; Attans, kärringen har skaffat motgift, skit också! Jag får anfalla nån annan.

Men så hände det sig att denna medicin blev så poppis att den tog slut hos producenten. Jag stod med värkande tinning en helgdag(vad annars?) och blev helt förtvivlad då hyllan var tom. Personalen visade mig då på en annan variant på samma medicin, kommer verkligen inte ihåg namnet på den heller, nåt jättelångt krångligt var det i alla fall. Ännu billigare dessutom. Så körde jag den ett tag...tills den OCKSÅ tog slut hos producenten, suck...Fatta vilken jäkla mardröm!
Så fick jag då tips av, gissa - jo en personal, om Eezneo och jädrar, den var också bra. Eeze funkar inte på mig, får jätteont i magen så jag var skeptisk till Eezneo, men magen har klarat sig. Men hör och häpnad, det senaste året har anfallen kommit glesare och glesare, varit mildare till naturen, så migränmedicin har inte alltid varit nödvändigt. Jag har klarat mig med en Ipren och två Alvedon, faktiskt. Och ibland så går anfallet övar av sig självt, som i morse, till exempel. Det finns vissa bra fördelar med att bli gammal.